Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1951 - Andras erfarenheter - Vad plaster kan användas till, av SHl - Betongblock på radband, av sah - Böcker - Lehrbuch der allgemeinen Metallkunde, av C S - Grundriss der chemischen Technik, av OP Hagbarth - Handbuch der Vakuumtechnik, av OP Hagbarth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
TEKNISK TIDSKRIFT
sett arbetskostnaden skulle slita ut dem inom överskådlig
tid. Genom att polera dem och därefter ge dem ett
överdrag av akrylplast kan de hållas blanka ulan putsning.
Vinylplaster utgör den plastgrupp, som för närvarande
torde användas mest i Sverige. De är obegränsat färgbara,
tål solljus ganska bra och är resistenta mot de flesta
kemikalier. Genom tillsats av mjukningsmedel kan de göras
elastiska. Vissa typer tål också stora temperaturväxlingar.
Genom kalandrering framställs de plastfolier, som används
till bl.a. regnkläder, gardiner, badrumsdraperier m.m.
Väv-plast och plastläder fås genom bestrykning av textilier
med polyvinylklorid. Vinylplast används även för
isolering av elektriska ledningar, till golvbeläggning,
grammofonskivor och klichéer.
Polyeten (polyetylen) har stor seghet och böjlighet även
vid mycket låg temperatur. Den är vidare mycket resistent
mot vanliga lösningsmedel och har goda elektriska
egenskaper. Polyeten är särskilt lämplig till burkar m.m. för
kylskåp, men då den är termoplastisk, måste en viss
försiktighet iakttas vid diskning. I form av folier används den
vidare till förpackningar av olika slag. Framställning av
en textilfiber befinner sig på försöksstadiet. Man väntar
att kunna få fram skrynkelfria material, soin kan tvättas,
strykas och ångpressas på samma sätt som naturfibrer.
Cellulosaplaster är cellulosanitrat, -acetat, -acetatbutyrat
och etylcellulosa. Den första av dessa produkter är äldst
och mest känd under namnet celluloid. Denna är mycket
seg men har olägenheterna att gulna och krympa med
tiden. Dessutom är den mycket lättantändlig. Så är inte
fallet för cellulosaacetat, men detta har i stället en viss
känslighet för vatten (det tål blott ljumt vatten) och åldras
på ytan, som blir spröd och spricker. Cellulosaacetatbutyrat
är segare, tål vatten bättre, åldras inte så fort och skadas
inte av fotogen och ämnen, som används vid kemisk tvätt.
Däremot tål det inte alltför hett vatten eller skurpulver.
Etylcellulosa är ändå segare än de båda cellulosaestrarna
och behåller sin seghet vid låg temperatur. Det absorberar
mycket litet vatten och har även i övrigt stor kemisk
resistens. Det missfärgas inte av solljus och har goda
elektriska egenskaper.
Celluloid används särskilt till föremål, som skall ha stor
slaghållfasthet. Cellulosaacetat är tillsammans med
poly-styren- och vinylplast för närvarande det viktigaste
materialet för en mängd artiklar, såsom kammar, askar,
skohorn, klädhängare, leksaker och köksutensilier.
Cellulosaacetatbutyrat har i stort sett samma användningsområde
och etylcellulosa utnyttjas bl.a. som förpackningsfolier och
vid tillverkning av glasögonsbågar, verktygsskaft, lackfärger
och appreturmedel för textilier.
Polystyren, som kan fås fullt genomskinlig eller färgad,
har stor hållfasthet och goda elektriska egenskaper. Den
har stor resistens mot syror, alkalier och salter, absorberar
nästan inte alls vatten ens vid långvarig neddoppning,
behåller mycket väl sina ursprungliga dimensioner och är
smak-, lukt- och giftfri. Den tål ej alltför hög värme.
Polystyren har under de senaste åren fått snabbt växande
användning, och den kan nu vid sidan av polyeten- och
cellulosaplasterna räknas som ett standardmaterial inom
termoplastgruppen. Den används bl.a. till elektro- och
radiomateriel, instrumenttavlor, kylskåpskärl,
köksskåpslådor, kapsyler, toalettartiklar och väggplattor
(Utställningen "Se allt om plast" 10—20 maj 1951). SHl
Betongblock pä radband. I Tennessee har en
landsvägsbro byggts av fabriksgjorda betongblock som träs upp på
stålkablar. Då dessa sträckes kopplas blocken till en stel
balk, som kan bära lastbilstrafik.
De sjutrådiga förspänningskablarna dras genom två hål i
blocken och är i ena ändan anslutna till en gängad bult,
med vilken förspänningen regleras. Blocken bestryks med
bruk på en sida, radas upp på trådarna och komprimeras
med en domkraft, varefter muttrarna dras till (Eng. News
Rec. 8 jan. 1951). sah
Böcker
Lehrbuch der allgemeinen Metallkunde, av Georg
Masing & Kurt Lücke. Springer, Berlin 1950. 622 s., 495
fig. 56 DM.
Läran av de metalliska materialen dvs. den tekniska
metalläran har undergått en stark utveckling som följd av
metallfysikens landvinningar under de senaste 20 åren.
Fysikaliska metoder och tankegångar penetrerar allt mer
den tekniska metalläran. Genom denna utveckling har äldre
standardverk på detta område blivit starkt föråldrade.
Man hälsar därför med glädje och intresse föreliggande
verk av den kände metallforskaren Masings hand. Efter
genomläsning och studium kan man konstatera att även
höga anspråk på det föreliggande mångsidiga ämnets
framställning och behandling blivit tillgodosedda på ett
föredömligt sätt.
Verkets disposition är entydig och klar varför det väl
lämpar sig för undervisning och självstudier. Efter en kort
inledning och ett avsnitt över allmänna grunder omfattar
verket följande större avdelningar: konstitutionslära,
metallernas kristallina och atomiska struktur, diffusion, den
metalliska kioppens uppkomst, fysikaliska egenskaper,
plastisk deformation, återhämtning och rekristallisation,
tillståndsändringar samt kemiska reaktioner med
metall-oider i form av gaser och elektrolyter. I ett appendix
behandlas några tekniskt viktiga metaller och
legeringsgrupper som Fe, Cu, Al, Mg, Zn, Ni närmare.
Boken kan varmt rekommenderas åt såväl forskaren som
åt den inom järn- och metallindustrin praktiskt
verksamma ingenjören. C S
Grundriss der chemischen Technik, 4:e och 5:e uppl.,
av F A HeingiJEIN. Verlag Chemie, Weinheim 1949. 636 s.,
300 fig., 5 pl., 70 tab. 34 DM.
Förf. har sedan många år varit verksam som professor
vid Tekniska Högskolan i Karlsruhe, och boken har
baserats på hans föreläsningar i kemisk teknologi.
Till detta ämne har förts kemisk apparatteknik, vars
grunddrag skisserats på 160 sidor, vidare en redogörelse
för ekonomiska och sociala drag inom kemisk fabrikation,
saint tillverkningen av oorganiska och organiska
kemikalier och produkter, innefattande även specialområden
såsom cellulosa-, jäsnings- och livsmedelsindustri. Innehållet
skulle sålunda motsvara praktiskt taget hela den
undervisning i kemiteknik, som bibringas studerandena vid de
tekniska högskolorna. Som väntat är det emellertid omöjligt
för en enda författare att ge en uttömmande beskrivning
på något mer än 600 sidor av ett så omfattande ämne,
även om bokens format är en otympligt stor oktav på
gränsen till kvarto. Därtill kommer att bildmaterialet
merendels är starkt föråldrat.
Boken saknar emellertid icke förtjänster. Den tyska
normaliseringen av apparatur har sålunda inarbetats i
framställningen och ett flertal nya apparatkonstruktioner har
omnämnts. Vidare förekommer, åtminstone inom flertalet
kapitel, en mängd värdefulla hänvisningar till tysk
tidskriftslitteratur.
Boken har som underrubrik "Ein Lehrbuch für
Studieren-de der Chemie und des Ingenieurfaches, ein übersiclitsbuch
fiir Chemiker und Ingenieure im Beruf". Till denna
rekommendation måste tilläggas: för teknologen bör den
användas mera som repetitionsbok inför tentamen än som
textbok; för ingenjören bör den som uppslagsbok endast vara
en bland flera. OP Haybarth
Handbuch der Yakuunitechnik, 2:a uppl., av E L
Hol-land-Merten. Wilhelm Knapp. Halle 1950. 636 s., 540
fig., 70 tab. 35 DM.
Förf. är knuten till en ledande firma för konstruktion
och tillverkning av vakuumapparatur, och rika
erfarenheter samt stora ekonomiska resurser har sålunda stått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
