Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 23 juni 1951 - Jätteteleskopet på Mount Palomar, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 TEKNISK TIDSKRIFT
Efter en del diskussioner om möjligheten att korrigera
felet igångsattes arbetet med att bygga en speciell
slipmaskin för lokal bearbetning av spegelytan. Med hjälp av
denna finkorrigerades sommaren 1949 spegelytan. Man kan
nu tryggt säga, att denna utgör en optiskt perfekt
para-boloid.
För att ge en uppfattning om den noggrannhet — en
tiondels ljusvåglängd — med vilken en spegel av detta slag
måste korrigeras, kan man välja följande liknelse: om
spegelytan förstorades, så att den blev lika stora som
Vänerns yta, skulle bearbetningsnoggrannheten behöva vara
ca 5 mm.
Tub och polcixel
Samtidigt med de första försök som gjordes för att
framställa spegeln igångsattes arbetet med konstruktionen av
de mekaniska detaljerna.
Spegeln är monterad i en tub i fackverkskonstruktion,
fig. 3, i vars botten den vilar på 36 stöd, jämnt fördelade
över ytan. De bärande glaslamellernas korsningspunkter är
utförda som ihåliga cylindrar, i vilkas botten
anliggnings-plattor för stöden är inmonterade.
Anordningen avviker från den konventionella, där
tangentiella krafter upptas genom ett system av balansarmar
kring spegelns periferi. En dylik anordning medför att
spegelns hela vikt kommer att vila på den undre halvan
av omkretsen. Kompressionen av glaset i denna del skulle
vid 200" spegeln deformera spegelytan så mycket, att en
optiskt perfekt avbildning blev otänkbar. Som anordningen
nu är gjord, uppbärs varje del av spegeln för sig och
tangentiella krafter härrörande från den egna vikten kan icke
fortplanta sig genom spegeln och deformera den.
Spegelns fastsättning i tuben och dennas konstruktion
måste vara sådana, att en nedböjning av tuben så litet som
möjligt påverkar bildens förskjutning på plåten under
instrumentets gång vid exponeringen. En normal tub
ned-böjes så, att plåtläget och spegeln får en
vinkelförskjutning i förhållande till varandra, som varierar med
instrumentets höjdvinkel. Beräkningar, som utfördes under
konstruktionsarbetet, visade, att det inte fanns några
möjligheter att få en tillräckligt styv tub, varför andra vägar
måste sökas.
Tankegången var följande: Låt tuben deformera sig
elastiskt, men gör anordningen sådan, att deformationen inte
inverkar på relativa läget av stjärnan på plåten. Lösningen
var att bygga ett parallellogramsystem. som styr såväl
spegel som plåtläge, så att de alltid hålles parallella.
Tuben är vridbart fäst i polaxeln — vilken som namnet
antyder är fast inställd i noggrann parallellism med
jordaxeln och tillåter tuben att få en timrörelse, som
kompenserar stjärnhimmelns skenbara rörelse. På
polaxel-systemet var fordringarna, att instrumentet trots sin vikt
av 500 t, lätt skulle kunna röra mot jordens dagliga
rörelse utan att friktioner orsakade förvridningar och ojämn
gång i axelsystemet. Friktionen måste därför nedbringas
till mycket små värden.
Vid 100" teleskopet på Mount Wilson avlastas
instrumentvikten i en kvicksilvertrumma, men denna metod var icke
lämplig här. I stället fick hela instrumentet flyta i ett tunt
skikt av olja under högt tryck. Ren vätskefriktion är
nämligen mycket ringa i förhållande till glidfriktionen mellan
på vanligt sätt smorda ytor eller rullfriktionen i kullager
— endast Va» av denna senare. Efter noggranna
modellprov konstruerades de’båda polaxellagren så, att endast
ren vätskefriktion förefinnes.
Det 14 m långa, hästskoformade övre polaxellagret har
en mycket noggrant bearbetad periferi med en bredd av
1,2 m. Denna stöder mot norra pelaren i två punkter,
vardera utbildad som ett system av tryckskålar, vilka är noga
anpassade mot den släta lagerytan. Nedre polaxellagret är
ett sfäriskt segment med 2 m diameter och med tre
lagerpunkter, även de uppdelade i ett antal tryckskålar.
Var och en av de båda lagrens tryckskålar är ansluten
till ett oljetryckssystem, som vid 20 kp/cm2 pressar in olja
mellan tryckskålen och lagerytan. Är sammanlagda trycket
på alla skålarna tillräckligt stort, lyftes instrumentet av
den genomströmmande oljan, som bildar en 0,1 mm tjock
hinna, varvid all metallisk kontakt försvinner och därvid
även friktionen. Tryckskålarna är försedda med elektriska
kontaktmanometrar, som hindrar instrumentets rörelse så
länge oljetrycket icke är tillräckligt stort.
Drivanordningar
Lagringssystemet har gjort det möjligt att röra
instrumentet i timvinkel med en kraft av endast ett par kilo vid
spegelcellen, vilket medför, att ytterst ringa effekt — V12
hk — åtgår att driva instrumentets timrörelse. För denna
finnes ett med stor noggrannhet framställt skruvhjul, som
Fig. 3. Hale-teleskopet
uppställt i
Palomar-observatoriet; tuben med spegeln är
upphängd i den vridbara
polaxeln; i bakgrunden t.h.
alu-miniseringstanken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
