Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 30 juni 1951 - Samarbetet mellan medicin och teknik, av Rolf Sievert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
TEKNISK TIDSKRIFT
ännu endast undantagsvis nyttjats vid våra
sjukhus.
Vid tillämpningen av teknikens metoder inom
sjukvården får vi dock aldrig glömma, att varje
ersättande av mänsklig arbetskraft med tekniska
anordningar innebär överförandet av den avsedda
åtgärden från det personliga till det opersonliga
planet. Den sjuke är mer än någon annan
beroende av sina medmänniskors intresse och
personliga omvårdnad, faktorer, som för honom är
av mycket större betydelse än både komfort och
effektivitet.
Förutsättningar för ett bättre samarbete mellan
medicin och teknik
Medicin och teknik är till sitt väsen vitt skilda
från varandra, ehuru de bägge till stor del kan
sägas utgöra fysikens och kemins tillämpning,
den ena på människans biologiska, den andra på
hennes materiella livsbetingelser. För ett
samarbete mellan representanter för så skilda
områden är en av de viktigaste förutsättningarna
ömsesidig förståelse för och inlevelse i varandras
problem. Detta kan ernås dels genom
undervisning, dels genom deltagande i praktiskt arbete.
Man har ibland diskuterat, om man icke borde
bereda intresserade ingenjörer möjligheter till
specialutbildning för biologiska och medicinska
arbetsuppgifter. Det är möjligt, att man härmed
kunde vinna en del men en enklare och kanske
bättre väg synes vara att låta ingenjörer delta i
arbetet vid de medicinska
forskningsinstitutionerna och följa arbetet vid sjukhusen, ty vad vi
önskar är ju icke ingenjörer med något större
mått av medicinska kunskaper utan med
erfarenhet om de aktuella problemställningarna
inom medicinsk forskning och sjukvård.
I utlandet har man sedan lång tid tillbaka
sjukhusfysiker. Sverige har sådana fysiker
endast inom radiologin, ehuru i mycket begränsat
antal. I England t.ex. uppgår sjukhusfysikerna
till betydligt över 100 dvs. 2—3 per milj.
invånare, under det att vi i Sverige icke har mer än en
på två milj. invånare, alltså proportionsvis
mindre än fjärdedelen.
Såsom en parallell till sjukhusfysiker borde vid
större sjukhus även sjukhusingenjörer
förekomma. Det råder icke något tvivel om att en
ingenjör, som lämnas tillfälle att löpande följa
läkarnas sjukvårdsarbete, skulle finna rika
möjligheter att genom tekniska förbättringar göra
betydelsefulla insatser.
En ökad förståelse från medicinskt håll för
fysik och teknik skulle säkerligen bäst kunna
åstadkommas genom undervisning i fysik och
mätteknik vid våra medicinska högskolor och
fakulteter. I detta avseende har vi här i Sverige
icke följt med vår tid. Omfattande kurser i fysik
för medicinare förekommer numera i de flesta
andra länder. En sådan kurs ingick i Sverige i
den 1907 avskaffade förberedande examen för
medicinare, den s.k. medikofilen. Det måste
anses såsom ett synnerligen angeläget önskemål,
att vi snarast åter inför fysik som obligatoriskt
läroämne i vår medicinska undervisning.
Den moderna fysikens metoder och
betraktelsesätt skulle utan tvivel öka
utvecklingsmöjligheterna inom vår medicinska forskning och dess
anknytningar till tekniken. Denna åsikt stöds av
erfarenheten inom radiologin, där ett intimt och
fruktbärande samarbete sedan länge råder
mellan medicinare och fysiker. Också synes
lärostolar i fysik vid våra medicinska
undervisningsanstalter inom kort bli oundgängligen
nödvändiga på grund av den ökade användningen inom
medicinen av fysikaliska och tekniska metoder.
Av vad som här sagts, icke minst om behovet av
automatisering inom medicinsk forskning,
framgår hur nödvändigt det är att till
forskningsinstitutionerna och i vissa fall även till sjukhusen
kunna knyta kvalificerade ingenjörer och
tekniska hjälpkrafter. De fordringar, som bör ställas
på dessas kompetens, beror givetvis av det
ifrågavarande arbetets natur men även på
forskningsledarens och läkarens egen tekniska kunnighet.
Vid en del av våra medicinska institutioner
föreligger ett mycket starkt behov av fasta
befattningar och goda befordringsinöjligheter för
ingenjörer med högre och lägre teknisk
utbildning. Som förhållandena nu är kan man icke
räkna med att få behålla en duglig ingenjör
under någon längre tid, ty endast tillfälliga anslag
står i regel till förfogande. Vad det betyder att
tid efter annan mista en teknisk kraft, som vuxit
sig in i den speciella metodiken vid en
forskningsinstitution, ligger i öppen dag. Alldeles
särskilt blir detta kännbart beträffande mera
kvalificerade ingenjörer, soin i samarbetet med
medicinska forskare är sysselsatta med konstruktion
av specialapparatur.
Att varje större forskningsinstitution för
experimentellt arbete måste ha ett
konstruktions-och ritkontor och en experimentverkstad har
ingått i det allmänna medvetandet, men tyvärr ej
att dessa avdelningar måste stå under ledning av
kvalificerade fackmän. Här är ett område, där
forskningens behov måste tillgodoses, ty
förutsättningen för ett effektivt utnyttjande av våra
forskningsinstitutioner är att den tekniska delen
av arbetet kan hållas på högsta möjliga nivå.
När det gäller den produktionsmässiga
tillverkningen av anordningar och instrument för
medicinska ändamål är förhållandena delvis
annorlunda. Det ökade intresset från teknikens och
industrins sida för utvecklingen inom detta
område är att hälsa med största tillfredsställelse.
Matematisk-tekniska hjälpmedel
Till sist skall några ord sägas om ett område för
samarbete mellan medicin och teknik, som här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
