Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 30 juni 1951 - Mätning av radioaktiv strålning med GM-rör och jonkammare, av Björn Åström - Effektivt medel mot virussjukdomar? av SHl - Isotopkoncentrationer och stråldoser, av Sven Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 1951
571
Fig. 6.
Jon-kammar-instrument,
"pistol".
maren är kopplad till ett batteri över ett stort motstånd
kommer strömmen genom detta motstånd att i varje
ögonblick vara proportionell mot joniseringen i
kammaren och spänningen över motståndet blir sålunda ett
mått på strålningsintensiteten.
Instrument av mera allmänt intresse inom denna grupp
är dels dosmätare av penntyp (Tekn. T. 1950 s. 765),
dels intensitetsmätare, vilka till sitt utseende kan
påminna om en pistol (fig. 6). Pennan består av en
jonkammare, ett kvartsfiberelektroskop och ett
avläsnings-mikroskop samt eventuellt en uppladdningsanordning,
alltsammans hopbyggt till en enhet, vilken till storlek
och form påminner om en reservoarpenna. Innan man
börjar arbeta med radioaktivt material laddar man upp
jonkammaren och kan sedan när som helst under
arbetets gång avläsa hur stor dos man mottagit sedan arbetets
början. Mätområdet är av samma storleksordning som
den tillåtna dagsdosen.
Pistolerna består av en något större jonkammare, en
elektronrörsförstärkare och ett visarinstrument, som
anger den momentana strålningsintensiteten i strålningsdos
per tidsenhet, t.ex. i milliröntgen på 8 h. De används
vid kortvarigt arbete med stora aktiviteter exempelvis
vid uppackning och fördelning av en isotopsändning.
Däremot ger de inget avläsbart utslag för strålningen från
spårämnespreparat av normal styrka.
Effektivt medel mot virussjukdomar? Läkare har länge
vetat, att jod har de flesta av de egenskaper, som fordras
av ett effektivt terapeutikum för botande av bakterie- och
virussjukdomar. Den har emellertid inte kunnat användas,
därför att den har stark giftverkan. Många personer är
dessutom överkänsliga för jod. Även för utvärtes
behandlingar har dess användning begränsats av dess irriterande
verkan, som ofta leder till allvarliga brännskador.
I USA har man emellertid nu tillverkat och under någon
tid provat ett nytt terapeutikum, som är en kombination
av jod med polyvinylpyrrolidon och kallas PVP-jod. Detta
preparat har visat sig effektivare än jod vid behandling av
bakterieinfektioner. Det lär inte verka irriterande och kan
därför användas på alla vävnader utan risk för
brännskador. Jodens giftverkan har minskats starkt, så att
PVP-jod kan tas in genom munnen eller injekteras intravenöst
utan biverkningar. Personer, som är överkänsliga för jod,
tycks inte reagera för PVP-jod.
Vid Philadelphia General Hospital har man med gott
resultat behandlat mer än hundra fall av hudinfektioner, som
inte kunde botas enligt konventionella metoder. Även
patienter med inre infektioner, såsom influensa och
"förkylningar" har visat snabb och påtaglig förbättring vid
behandling med PVP-jod (Chem. Engng apr. 1951). SHl
Isotopkoncentrationer
och stråldoser
Fil. dr Sven Benner, Stockholm
615.849.5-015.3
Med stråldos menar man inom radiofysik, medicinsk
radiologi, radiobiologi m. m. en storhet, som är proportionell
mot eller åtminstone står i nära sammanhang med den per
vikts- eller volymsenhet av bestrålat material absorberade
strålningsenergin. Den får alltså ej förväxlas med det i
medicin i övrigt använda begreppet dos, som helt enkelt
betyder mängd av ett visst läkemedel eller annat,
fysiologiskt verksamt ämne. Ej heller får man förväxla den med
den per cm2 bestrålad yta infallande strålningsenergin.
När vi här talar om "absorberad" energi, avses
strålningsenergins degradering till kvanta av "kemisk"
storleksordning — några få eller högst ett par tiotal elektronvolt. Det
är alltså ej precis samma sak, som då man i fysiken säger
att t.ex. ett gammastrålkvantum absorberats under
utsändande av en fotoelektron. Någon nämnvärd biologisk
verkan åstadkommes ej härigenom, blott en enda atom har
blivit ioniserad; den väsentliga delen av strålverkan
uppkommer genom de tusentals eller tiotusentals ionisationer
som sekundärelektronen åstadkommer under sin
successiva inbromsning. Den biologiskt verksamma
energiabsorp-tionen äger alltså rum inom ett visst område kring platsen
för den primära absorptionsakten, något som kan vara av
betydelse vid inhomogena strålningsfält, särskilt då de
alstrade sekundärpartiklarna har stor räckvidd (t.ex.
alstrade av hårda gammastrålar).
Enheter för stråldos
Stråldosen kan mätas på olika sätt, oftast med hjälp av
luftionisation. I anslutning härtill har man, senast vid
6:e internationella radiologkongressen i London 1950,
definierat r-enheten för röntgen- och gammastrålsdoser: 1 r
är den strålmängd som alstrar korpuskular
sekundärstrålning i sådan mängd att i luft bildas ioner med 1 ESE
laddning av vardera tecknet per 0,001293 g luft (1 cm3 vid 0°C
och 760 torr) (jfr Tekn. T. 1949 s. 365). Med kännedom om
den energi som i medeltal förbrukas per ionpar (ca 32 eV)
finner man energiabsorptionen vid bestrålning av luft t=
84 erg/g för 1 r. Vatten, med sin något högre
massabsorp-tionskoefficient, ger vid samma bestrålning en
energiab-sorption av 93 erg/g. Avvikelser från dessa värden
förekommer endast vid mycket mjuk röntgenstrålning.
För andra strålarter (alfa- och betastrålar, neutroner)
finns ingen internationellt antagen enhet, men allmänt
används rep-enheten ("roentgen equivalent physical"). Det är
den bestrålning av ett visst medium, som ger samma
energi-absorption per gram av mediet som 1 r gammastrålar ger
per gram vatten, dvs. 93 erg. Tidigare användes värdet för
luft eller 84 erg, men det har numera ändrats främst av
det skälet, att de biologiska vävnaderna till sin
elementar-sammansättning mera liknar vatten än luft.
Vid strålningar av i huvudsak samma art och
verkningssätt (t.ex. ej alltför mjuk röntgen- och gammastrålning,
eller alfa-strålar av olika energier) har den biologiska
verkan befunnits vara i huvudsak bestämd av den absorberade
energin, om övriga omständigheter förutsätts vara lika,
Särskilt måste detta gälla bestrålningens fördelning i tiden;
samma dos given på längre tid ger i allmänhet lägre
biologisk verkan. Bortsett härifrån ger sålunda antalet rep en
uppfattning om den biologiska verkan, som är att vänta av
en viss bestrålning.
Jämför man däremot verkan av strålar av olika art vid
samma absorberade energi, alltså samma antal rep,
finner man i regel en väsentlig skillnad. Många verkningar
är betydligt kraftigare vid t.ex. alfastrålar än vid gamma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
