Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 11 augusti 1951 - Hänt inom tekniken - »Studier av snabba förlopp», av H C Fischer - IVA:s Transportforskningskommission - Chalmerska Forskningsfonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 augusti 1951
605
lig filmning endast ser det bländande ljuset från den
exploderande laddningen.
Man har även röntgenfilmat förloppet vid gjutning av bly
i formar samt osäkringen av en granat efter avfyringen
genom hylsans rotation. I det senare fallet har man fått
tillräckligt god upplösning för att följa rörelsen hos en
viss spiralfjäder.
Vidare behandlades fotografering av snabba förlopp med
vanligt ljus. Det gäller här icke ultrarapidfilmning utan
kontinuerlig registrering. Denna göres vanligen med
trum-kameror som vid låga filmhastigheter kan byggas med
utanpåliggande film.
När man kommer upp över omkring 50 m/s, blir
centrifugalkraften på filmen så stor, att det är svårt att hålla
fast den på trumman. Ett sätt att klara dessa svårigheter
är att bygga trumman som ett handfat med lodräta kanter
och fästa filmen invändigt. Då hjälper centrifugalkraften
till att hålla filmen i rätt läge, och svårigheten ligger i
stället i valet av material och dimensioner för trumman.
Ulf Eriksson beskrev några vid FOA konstruerade
trum-kameror för invändig film, den ena med 80 m/s
filmhastighet och den andra med 300 m/s. Den senare torde utgöra
gränsen för vad man kan åstadkomma med denna metod.
Trumman har 650 mm diameter och kräver en 6 hk motor,
fastän den går i vakuum. Hela kameran är mycket dyrbar
och otymplig. Trumkameran för 80 m/s är däremot
betydligt enklare och kan bäras av en man.
Det är svårt att åstadkomma större filmhastigheter än
omkring 300 m/s, men i stället kan man låta ljusstrålen
röra sig i förhållande till en stillastående film på insidan
av en cylinder. Detta sker med roterande spegel. Sådana
kameror kallas spegelkameror och tillåter hastigheter upp
till 1 500 eller 2 000 m/s. Större hastigheter har man
knappast intresse av. C H Johansson, Nitroglycerin AB, beskrev
en vid Detoniklaboratoriet byggd spegelkamera och visade
bilder, som tagits med den. Det gällde huvudsakligen
bestämning av detonationshastigheterna hos stavformiga
laddningar under olika förhållanden. Vid vissa försök
hade man haft laddningen innesluten i ett glasrör. Då
detta sprängdes sönder, gav det en särskild linje på filmen,
och därav kunde man bestämma, att sprickan i glaset
fortplantar sig med en hastighet omkring 1 600 m/s.
Två av föredragen gällde studiet av snabba elektriska
förlopp. M Böckman, Asea, talade om oscillografer och
spänningsdelare för mätning av högspänningsstötar vid
provning av transformatorer etc., och Ingmar Persson, FOA,
redogjorde för senaste nytt inom teletekniken.
Vid spänningsdelare för högspänningsstötar ligger
svårigheten i att undgå förvrängning av förloppen. Böckman
visade olika typer av resistiva och kapacitiva
spänningsdelare samt kombinationer därav och beskrev deras
karakteristiska egenskaper. För själva registreringen har man
vid Asea byggt ett antal katodstråleoscillografer, däribland
en med svepet synkroniserat med en
stötspänningsgenera-tor, varigenom man kan iaktta kurvformen direkt på
ka-todstrålerörets skärm utan fotografering och kontinuerligt
följa kurvformens beroende av olika inställningar på
stöt-spänningsgeneratorn.
I allmänhet används igensmälta katodstrålerör, men för
de allra snabbaste förloppen har Asea en
kallkatodoscillo-graf. De senaste amerikanska igensmälta katodstrålerören,
exempelvis DuMont 5BP1, arbetar med spänningar upp till
25 kV och efteracceleration. Därmed kan skrivhastigheter
på omkring 2 500 km/s erhållas, vilket i de allra flesta fall
är tillräckligt. Svårigheten ligger framför allt i
fluorescens-skärmen. I kallkatodoscillografen kringgår man denna
svårighet genom att lägga filmen inuti röret och låta
elektronstrålen verka direkt på filmen. På detta sätt har
man uppnått skrivhastigheter på 100 000 km/s, vilket är
V3 av ljushastigheten. Olägenheten med denna konstruktion
ligger i att man måste evakuera för varje gång man byter
film, och utrustningen måste innefatta vakuumpump och
blir klumpig och svårhanterlig.
Inom teletekniken rör man sig i allmänhet icke med
en-gångsförlopp utan med periodiska förlopp. Dessas frekvens
varierar från 10 p/s till 3 000 000 000 p/s. Vid höga
frekvenser har på senaste år speciella utvecklingslinjer förorsakats
av radartekniken, exempelvis användning av cirkelsvep i
stället för linjärt svep vid mätning av tidsdifferenser. En
fortsättning på denna utveckling innebär spiralsvepet, som
ger större mätnoggrannhet. Dessa svep kan dock icke visa
kurvformen. För att studera denna kan man använda
speciella linjära svep, som sträcker ut en del av kurvan och
därigenom återger vissa detaljer med stor noggrannhet.
Vid ytterst höga frekvenser uppkommer svårigheter med
avlänkningen i katodstråleröret, därför att
avlänknings-plattorna hinner ändra spänning under den tid, elektronen
passerar. För att klara denna svårighet använder man en
rad mycket små avlänkningsplattor med fördröjningsspolar
emellan, så att signalen rör sig lika fort som elektronen
och därigenom kan ge en riktig avlänkningskraft under
längre tid.
Ingmar Persson demonstrerade en amerikansk oscillograf
med sveptid ned till 1 fis. Den har kalibrering för både
tidsaxel och amplitud, så att man kan använda den för
kvantitativa mätningar med ganska stor noggrannhet.
Tidsaxeln kan kopplas så, att den utlöses av en triggerimpuls,
och då är fördröjningen endast 0,1 ,<<s. Om man vill
använda förloppet självt för att starta svepet, kan man
koppla in en fördröjningsledning på 0.25 ,//s, varigenom
man även får med början av förloppet tydligt.
Slutligen gavs en kort översikt över mekaniska stötförlopj)
och metoder att mäta dem av H C Fischer, Atlas Diesel.
Även de snabbaste stötar mellan fasta kroppar tar avsevärt
längre tid än de hastiga elektriska förlopp, som man
numera är van att mäta. Det rör sig om tider på
tiotals mikrosekunder, dvs. frekvenser omkring 100 000 p/s.
De av andra föredragshållare beskrivna kamerorna och
oscillograferna räcker således väl till. Som givare använder
man med fördel trådtöjningsgivare. Med sådan utrustning
kan man exempelvis ganska noggrant studera
longitudinella svängningar i en stav efter slag av en hammare.
I vissa fall kan man även behandla detta problem
teoretiskt, och man har därvid funnit god överensstämmelse
mellan teori och mätningar. Ett exempel är longitudinell
stöt mellan lika tjocka stavar med sfäriska ändar. Samma
mätmetoder har använts vid slagdragprov och givit
värdefulla synpunkter på den allt viktigare frågan om dynamisk
hållfasthet. Man har även kommit till förslag om nya typer
av hållfasthetsmaskiner, som skall ge tillförlitligare
värden. // C Fischer
IVA:s Transportforskningskonimission har ställt 1 000
kr. till sin Väg- och fordonskommittés förfogande för
uppmuntran av författarverksamheten om de landväga
fordonens utformning och framförande samt vägarnas
planläggning och byggnad. Med 500 kr. vardera belönas de två
uppsatser som en av kommittén tillsatt jury finner bäst
behandla transporttckniska resp. transportekonomiska
problem inom dessa områden. Både belönade och obelönade
bidrag kommer, i den mån så anses lämpligt, att
publiceras mot sedvanligt författarhonorar.
Uppsatser, som önskas bedömda, skall före den 1 oktober
1951 insändas till IVA:s Transportforskningskonimission,
Grevturegatan 12, uppg. 1), Stockholm ö. Upplysningar
erhålles av kommitténs sekreterare, civilingenjör Kurt
Pålsson, AB Stockholms Spårvägar, tel. 23 60 00.
Chalmerska Forskningsfonden har under 1950 utdelat
forskningsbidrag till professor E Reinius för undersökning
av spänningar och stabilitetsförhållanden i en jorddamms
nedströmsdel, till professor A Rydbeck och tekn. lic. S
Tomner för undersökningar av plasmaoscillationers
utnyttjande för generering av ultrahöga radiofrekvenser, till
professor A Lindblad för undersökningar vid National
Physi-cal Laboratories i Teddington och till civilingenjör H Hanse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
