Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 18 augusti 1951 - Norska vägar och bilfärjelinjer, av Nils J Ljungzell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’610
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. En modern norsk bro: Fyksesund.
Fig. 5. Slingrande väg i en brant bergsluttning —
Måbö-dalen, Hardanger.
Fig. 6. Del av vägen Fossli—Eidfjord genom Mdbödalen.
väg tar kanske blott 15—30 min och
representerar kanske 1 000 m höjdskillnad, vilken
hastiga höjdvariation kan ge sig tillkänna också
genom reaktion i den åkandes öron. Ett
karakteristiskt exempel på en vägs framdragande längs
fjordstränderna, där vägen ofta måste
insprängas i fjällbranterna, ser man på fig. 7.
Fig. 8 visar en väg uppe i fjällen, här vid
Toka-gjelet väster om Norheimsund i Hordaland.
Takskydd mot snö och nedrasande stenar är
anordnat på avsevärda vägsträckor. Fig. 9 är en farlig
passage i närheten på nyssnämnda väg, som
fortsätter mot staden Bergen — från bergpasset i
fråga har turisten, om han inte har anlag för
svindel, en magnifik utsikt.
Fig. 10 är tagen från Sognefjellveien på över
1 400 m höjd i Jotunheimen öster om Turtagrö,
där ett turisthotell finnes, som blott hålles öppet
under sommaren. Man ser på bilden en del av
jöklarna samt de 2 400 m höga Skagastölstindene.
Längre norr över i Vestlandet kommer man till
den berömda Trollstegveien i Möre mellan
Valldal och Åndalsnes, en vägsträcka om 57 km.
Vägen trafikeras av bussar endast under tiden
juni—september med de tätaste turerna den
bästa turistsäsongen 23 juni—28 augusti.
Körtiden är 2 à 2l/2 h, och biljettpriset beräknades
1950 efter 0,14 nkr. per personkilometer. Fig. 11
visar ett parti av Trollstegveien med
bergstopparna "Bispen" och "Kongen", den senare 1 528
m hög. Vintertiden kan här i dalen ligga 8—10 m
djup snö, och vägen är då otrafikabel.
Ännu i maj—juni kan den norska vägförvalt’
ningen ha det ytterst besvärligt1 på de värst ut*
satta ställena av viktiga högfjällsövergångar,
som man önskar hålla farbara. Därtill fordras
mycket arbete och effektiva maskiner.
År 1949 beräknades över 160 000 utländska
resande ha kommit till Norge landvägen, de flesta
med egna bilar, en del med linjebussar, och andra
med cykel. Att flertalet av de övriga bland de
sammanlagt 390 000 utländska turisterna och
resandena till Norge samma år, antingen de nu
kommit dit med järnväg, båt eller flyg", också i
större eller mindre utsträckning använt det
norska vägnätet, säger sig självt.
En huvud- eller riksväg bör enligt G B Lampe3
vara så bred, att två bilar överallt kan passera
varandra, och det helst utan att behöva minska
på farten. En dylik väg bör vara
permanentbe-lagd, vilket tyvärr blott i begränsad omfattning
nu är fallet. Att man emellertid i de
sicksackgående vägarna i fjällbranterna icke utan
oerhörda kostnader kan åstadkomma önskvärd
bredd är begripligt, och därför kan på många
ställen bilar och bussar icke passera varandra
var som helst, utan den ena måste ibland köra
tillbaka för att finna en användbar mötesplats.
Lampe framhåller vidare, att det är av största
vikt för att Norge skall kunna få fullt utbyte av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
