Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 18 augusti 1951 - Nya metoder - Lysande tryckfärger, av Gunnar Günther - Nybyggen - Laboratorietorn, av Karlerik Savén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’624
TEKNISK TIDSKRIFT
Annorlunda ligger förhållandena till för en del organiska
färgämnen, soin dels är starkt färgade, dels dessutom
fluorescerar kraftigt i samma färgton. Under gynnsamma
betingelser kan fluorescensen i dagsljus bringas att
framträda på ett markant sätt och samverkan med den egna
färgen blir mycket iögonfallande. Fenomenet har på senaste
tid med framgång börjat utnyttjas för framställning av
färger till affischer, skyltar o.d.
En icke fluorescerande, färgad kropp, som belyses med
dagsljus, absorberar huvudparten av ljuset och reflekterar
endast de ljusvåglängder, som gör att kroppen syns färgad.
Det absorberade ljuset kommer inte att bidra till
kroppens ljushet, varför endast en mindre del av den instrålade
energin, den som reflekteras, nyttiggöres för färgintrycket.
Ett färgat material med fluorescens i samma färg
reflekterar liksom i förra fallet vissa våglängder, men
omvandlar dessutom annan i dagsljuset osynlig, ultraviolett
strålning eller kortvågigare, synlig strålning till ljus med
längre våglängd, allt i enlighet med Stokes’ lag. Man får ett
ljustillskott till den normala färgreflektionen genom det av
fluorescensen emitterade ljuset av samma färg. Detta kan
ha avsevärd styrka.
Utom av det organiska färgämnets natur beror
fluore-scensstyrkan av dettas fysikalisk-kemiska tillstånd.
Färgämnesmolekylerna skall vara så fördelade i rummet, att de
är energetiskt isolerade från varandra, och deras antal får
inte vara för stort, så att de efter aktivering genom
ömsesidiga kollisioner förlorar sin överskottsenergi utan
ljusalstring. Lämplig fördelning av färgämnesmolekylerna
uppnås genom att färgämnet adsorberas på ett ändamålsenligt
fibermaterial eller införs i en plast. Fluorescensintensiteten
beror givetvis också mycket av detta materials natur.
Närvaron av andra färgade ämnen inverkar dessutom. Till sist
bör framhållas fördelen med en god reflekterande
bakgrund, som riktar och förstärker ljuset åt önskat håll.
Alla dessa faktorer söker man ta hänsyn till, och man
kompromissar mellan dem vid utformningen och
användningen av de nya affischfärgerna. Det fluorescerande
färgämnet löses i ett lösningsmedel, vari även en syntetisk,
opolymeriserad plast är upplöst. Vid en efterföljande
polymerisation utbildas en genomskinlig, glasliknande färgad
massa. Lämpliga plaster är t.ex. karbamid- och
melamin-hartser eller derivat av metakrylsyra.
Färgämneskoncentrationen får enligt det sagda ej hållas
för hög, men man kan i gengäld öka det färgade skiktets
tjocklek och optiska djup och på så sätt nå tillräcklig
färg-stvrka. Man talar för den skull om
färgämneskoncentrationen per cm3 av färgbeläggningen. Det förtjänar också att
observeras, att det är den molära koncentrationen det är
frågan om, och att således färgämnen med hög molvikt
viktsmässigt kan införas i större mängd än sådana med
lägre molvikt. I allmänhet uppgår koncentrationen till
några tiotals milligram per cm3 i den slutliga beläggningen.
Det fluorescerande färgpigmentet erhålles genom
nedmalning av den färgade plasten till ett relativt grovt pulver.
Vid för intensiv målning till hög finkornighet går tyvärr
fluorescensförmågan i stor utsträckning till spillo liksom
fallet även är för många kristallfosforer. Man kan därför
inte framställa färger av denna typ för litografi och
vanligt tryck med tvper utan huvudsakligast endast för "silk
screen"-förfarandet. Detta består i att det färgpigment, som
suspenderats i ett lämpligt bindemedelslack, pressas genom
en stencil av silkenät med en gummiskrapa mot det
material som skall beläggas. På detta sätt får man ett
tillräckligt tjockt färgskikt, men metoden inrymmer mycket
handarbete och blir med nödvändighet dyrbar och mindre
ägnad för massproduktion.
"Silk screen"-förfarandet lämpar sig för såväl inom- som
utomhusbruk. Användbara metoder för färgning av
material att nyttjas inomhus är också sprutning eller
penselstrykning efter erforderlig förtunning av färgen.
Ehuru många organiska färgämnen fluorescerar, är
endast några särskilt lämpade för de fluorescerande dagsljus-
färgerna; urvalet är fabrikshemligheter. Deras stabilitet
beror i hög grad på färgämnet och dettas applicering.
Färgens livslängd sammanhänger även med mycket annat. Det
bestrålande dagsljusets (solljusets) intensitet spelar en
avgörande roll. I sommarsol kan exempelvis en affisch hålla
ungefär en månad; på vintern håller den väsentligt längre
tid. Tjockare beläggningar har alltid större hållbarhet.
Eftersom färgen dock är tämligen dyr, blir utformningen
av och användningssättet för affischen alltid en ekonomisk
bedömningsfråga.
Var, när och hur lönar det sig att använda dessa nya
färger? För att få fram fluorescensverkan bör de träffas
av dagsljus, som innehåller ultraviolett strålning. De är
därför olämpliga i enbart glödlampsljus, som är fattigt på
ultraviolett ljus. I mulet väder och i skymning, när de
vanliga tryckfärgerna blir otillräckligt belysta, blir kontrasten
mellan dessa och de UV-transformerande
fluorescensfärger-na mest påtaglig. De senare får minst fvra gånger större
räckvidd. I mörker vid bestrålning med osynlig
UV-strål-ning från artificiella lampor blir fluorescensfärgernas
effekt lika framträdande som neonrörs. Deras lysverkan
blir störst, om de har mörk omgivning, men de bör läggas
på ett vitt, väl reflekterande underlag (US Pat. 2 498 592,
Ind. Chemist dec. 1950, Brit. Printer nov.—dec. 1950).
Gunnar Günther
Nybyggen
Laboratorietom. Frank Lloyd Wright har för S C
Johnson i Racine, USA, planerat en byggnad, fig. 1, där han
säger sig ha skapat "en blomma inom den annars
ogräs-artade laboratoriefloran". Likheten med en växt är för
övrigt eftersträvad: grundläggning i form av huvudrot och
sidrötter, en stam för alla slags transporter, från vilken
bjälklagen sedan grenar ut. Tornet är kringklätt med glas.
Forskarna har i denna byggnad ljusa och ostörda lokaler
i samband med bekväma transportanordningar. Jämfört
med de enligt Wright i USA allena saliggörande
envånings-laboratorierna med slingrande korridor- och rörsystem
måste detta "Helio-lab" vara ett stort framsteg.
Byggnaden är 47 m hög i 15 våningar och
grundkonstruktionen sträcker sig 16 m ned i den styva leran. I grunden
finns en tredjedel av den totala betongmängden. Denna
grundläggningsmetod säges ge god säkerhet mot skador
Fig. 1. Exteriör av laboratorietornet i Racine, USA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
