Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 8 september 1951 - Elektrolytisk metallutfällning på aluminium och aluminiumlegeringar, av Uno Trägårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1951
687
Elektrolytisk metallutfälliiing
på aluminium ocli aluminiumlegeringar
Docent Uno Trädgård-h, Stockholm
Aluminium är en av våra mest oädla
bruksmetaller. Dess normalpotential beräknad ur
termiska data är ca — 1,70 V vid rumstemperatur.
Endast magnesium och alkalimetallerna är
oädlare. Aluminium och dess hydroxider löses av
både syror och alkalier. Att aluminium och dess
legeringar trots detta har kunnat få så vidsträckt
användning i det praktiska livet beror på den
lätthet, varmed metallen överdrages med ett
oxidskikt så snart den kommer i beröring med
luftsyre. Detta oxidskikt har visserligen mycket
ringa tjocklek (10—100 Å) men utgör dock ett
gott korrosionsskydd. Ett bevis härpå1 är den
Eros-staty utförd av A Gilbert i gjuten
aluminium (99,0 % Al), som år 1893 uppställdes på
Piecadilly Circus i London och alltjämt står kvar
där utan märkbart angrepp av luft och fukt.
Man fann i början av 1920-talet (Bengough och
Stuart), att det naturliga oxidskiktet kunde
förstärkas genom elektrokemisk oxidering. Flera
olika tekniska förfaranden har sedan dess
utarbetats. Anodoxideringen utgör i dag den
viktigaste metoden för ytförbättring av aluminium
och dess legeringar såväl för skydd mot
korrosion som mot avnötning.
Det finns emellertid en hel del specialfall, då
man önskar andra ytegenskaper hos aluminium,
vilka endast kan uppnås genom elektrolytisk
beläggning med andra metaller. En koppar-,
kadmium- eller tennbeläggning underlättar lödning.
Inom högfrekvenstekniken är silverbeläggning
önskvärd för att öka ytledningsförmågan. Inom
elektronrörtillverkningen användes förgyllt
aluminium. För elektroforetisk utfällning av gummi
på aluminium erfordras mässingsbeläggning.
Lättmetalldetaljer, som är utsatta för slitning
t.ex. motordelar, måste hårdförkromas. För
minskning av friktionsmotståndet är förtenning
önskvärd. Många bruksartiklar måste ges en
vackrare lyster genom förnickling och
dekorativ-förkromning. Dessutom skyddar en tät
nickelbeläggning mot angrepp av svaga alkalier.
Redan på 1890-talet2 företogs de första försöken
med elektrolytisk metallutfällning på
lättinetal-ler och sedan dess har omkring 200 patent och
669.718.1 : 621.357.7
minst lika många arbeten publicerats över detta
tema.
Svårigheter
Svårigheterna vid elektrolysen sammanhänger
med aluminiums oädla natur, som medför risk
dels för oxidation av den rengjorda ytan, dels
benägenhet för kontaktutfällning (cementering)
av metall ur den använda elektrolyten. Den i
luften bildade oxidfilmen hindrar
elektrolytut-fälld metall att få fast förankring vid
aluminiumytan. Vid kontaktutfällning fås som regel ett
svampigt icke vidhäftande metallskikt.
Emellertid har man genom ingående studium av
oxidationens och kontaktutfällningens förlopp kunnat
modifiera dessa reaktioner, så att de numera fått
praktisk tillämpning för aluminiumytans
slutliga preparering före elektrolytutfällningen.
Vid beläggning av aluminiumlegeringar
tillkommer ytterligare svårigheter. Efter den
kemiska förbehandlingen vill gärna de ädlare
legeringselementen stanna kvar på ytan. Många
legeringar innehåller dessutom kisel, som antingen
kan vara bunden vid någon legeringsmetall eller
finnas som fast lösning beroende på legeringens
värmebehandling. Till detta kommer, att
aluminiumlegeringar alltefter legeringens karaktär
förhåller sig olika i elektrokemiskt avseende.
Dessutom är strukturen olika i gjutet, smitt,
valsat och pressat tillstånd. Av gjutgods är det
press- eller sprutgjutna lättast att metallbelägga
därnäst kommer kokillgjutet gods. Svårast är
sandgjutet gods på grund av porositeten,
varigenom inneslutningar från de olika
behandlingsoperationerna lätt uppstår.
Utvidgningskoefficienten hos aluminium och dess legeringar
avviker ofta från påläggsmetallens. Särskilt stor är
skillnaden mellan krom, nickel och aluminium.
Härigenom uppstår spänningar i gränsytan
mellan utfälld metall och grundmetallen, vilka kan
minska vidhäftningen. Dessutom är
påläggsmetallen själv sällan spänningsfri.
Trots alla dessa svårigheter kan man numera
tillfredsställande elektrolytiskt metallbelägga de
flesta aluminiumlegeringar, om också procedu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
