- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 81. 1951 /
698

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 8 september 1951 - Andras erfarenheter - Remtransportör eller järnväg? av sah - Hur bör kokkärl vara beskaffade? av SHl - Radarfisk, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’64

av ytterst höga lastmängder. Jämfört med ett lastfordon
har ett transportband mycket låg belastning per
längdenhet, av kol endast 70 kg per längdmeter för ett 90 cm
brett band. Då nu ett sådant band kontinuerligt rör sig
med 180 m/min, levererar det 800 t kol per timme, dvs.
19 000 t på ett dygn.

För krossad sten är transportkapaciteten två gånger så
stor, och för malm tre gånger så stor. I det senare fallet
kan ovannämnda transportband under en vecka
transportera 400 000 t järnmalm, ett berg som skulle fylla
närmare 6 000 järnvägsvagnar. Dylika kapacitetssiffror
överstiger ofta tillgången på transportgods!

Å andra sidan är transportbandets mest framträdande
nackdel de många omlastningspunkterna, genom att ett
transportband icke kan utföras i annat än begränsade
längder. Nackdelen med korta bandlängder är att slitning
och underhållskostnader ökar, samtidigt som
omlastningarna, t.ex. vid transport av kol, genom krossning medför
en minskning av transportgodsets kvalitet.

I en amerikansk kolgruva har man visserligen i drift ett
band med en längd i ett stycke av 3 km, men detta kräver
ett stålvajerarmerat band, som är dubbelt så dyrt som ett
vanligt vävarmerat gummiband. Experiment som har gjorts
för att möjliggöra längre band, t.ex. genom överföring av
drivkraft vid mellanpunkter genom sugskålar, har ännu
icke kommit till praktiskt utförande.

En annan nackdel hos transportbanden är deras mycket
höga anläggningskostnad, som i de flesta fall överstiger
praktiskt taget varje annat transportmedels. Då emellertid
driftkostnaderna sammanjämkas med
anläggningskostnaderna i räntabilitetsberäkningar blir resultatet det
motsatta: transportbandet ger i regel väsentligt lägre kostnad
per tonkilometer än både järnväg och lastbilar.

Vid Shasta-dammen i Kalifornien vann sålunda
transportbandet i konkurrens med järnväg, trots att spår redan
fanns mellan krossverket och dammen. Det 15 km långa
transportbandet visade sig kunna transportera
stenmaterial till en kostnad, som med 7,5 ct/t understeg järnvägens
anbud. Det transporterade på fyra år nära 12 Mt sand
och singel till en kostnad av 20 ct/t, och hade efter denna
tid helt amorterat anläggningskostnaden, 1,8 M$>. Då var
dessutom endast en sjättedel av bandets gummiskikt
avslitet, och bandet kunde därför säljas i andra hand till
80 °/o av sin ursprungliga kostnad.

Ett villkor för transportbandets ekonomi är emellertid, att
bandet får hög utnyttjningstid och att överföringsavståndet
håller sig inom de ca 30 km som har visat sig vara
optimala för detta slag av transportmedel. Transportbandets
ekonomi blir därför i hög grad beroende av förhållandena
i varje särskilt fall (Fortune apr. 1951). sah

Hur bör kokkärl vara beskaffade? Ett kokkärls
egenskaper vid matlagning beror både på dess utformning och
på egenskaperna hos det material, av vilket det är gjort.
Vid Hemmens Forskningsinstitut har man under åren 1945
•—1950 provat olika slag av kokkärl, nämligen kastruller,
grytor och stekpannor gjorda av aluminium, rostfritt stål,
gjutjärn, emaljerat gjutjärn och emaljerad stålplåt.

Aluminium är lätt, har god värmeledningsförmåga men
är kemiskt föga motståndskraftigt. Risken för vidbränning
i aluminiumkärl är liten på grund av materialets goda
värmeledningsförmåga. Kärl med relativt tjock botten, 5—
8 mm. visade vid försök de bästa egenskaperna. Det är
därför god ekonomi att använda sådana även för t.ex.
gas-och fotogénkök och inte bara till värmeplattor, i
synnerhet för mat, som lätt bränner vid.

Vid matlagning utlöses alltid litet aluminium men inte så
mycket, att det kan vara skadligt för hälsan.
Aluminiumkärl svärtas ofta inuti av ämnen i det vatten, som används,
men man vet inte vilka dessa ämnen är. Svärtningen är
ingen beläggning utan ett starkt ljusabsorberande, finetsat
ytskikt av metallen. Den kan avlägsnas mekaniskt eller
med en syra. t.ex. oxalsyra, men detta bör inte göras i

TEKNISK TIDSKRIFT

onödan, då det svarta skiktet tycks skydda mot vidare
angrepp. Då vatten angriper aluminium, bör man inte låta
det stå kvar i ett kärl, t.ex. för varmvatten, dag efter dag.
ty då uppstår lätt punktformiga frätningar.

Rostfritt stål har mycket god hållfasthet och kemisk
resistens men har dålig värmeledningsförmåga. Vidbränning
sker därför lätt i kärl av rostfritt stål. För att minska
denna olägenhet har man anbringat en extra botten av
mässing på en del kärl. Risken för vidbränning blir då
mindre än för aluminiumkärl med 2,5 mm
bottentjocklek, men kärlen blir ganska tunga. Ett kopparskikt
anbringat på bottnens utsida har samma verkan, om det är
tillräckligt tjockt.

Rostfria kärl, som görs av 18-8-stål, angrips inte av några
ämnen, som används vid vanlig matlagning, men de bör
inte användas till förvaring av starkt sura eller salta
födoämnen.

Gjutjärn har god hållfasthet men kan spricka vid
ovarsam behandling eller mycket stora och hastiga
temperaturväxlingar. Det har dålig kemisk motståndskraft. Denna är
däremot mycket god för emaljerade kärl, vilka dock är
känsligare för stötar. Ur vidbränningssvnpunkt är gjutjärn
medelgott. För rätter med relativt stor fetthalt, som skall
småputtra längre tid, är det emellertid bättre än
aluminiumkärl.

Vid matlagning i gjutjärnskärl utlöses oftast en märkbar
mängd järn. Vissa rätter, t.ex. av mjölk, frukt, bär och
vissa grönsaker, blir missfärgade och får bismak. För
andra rätter, som först bryns, lämpar sig däremot
gjutjärn mycket bra. Det utlösta järnet ger ingen bismak och
medför därför inga nackdelar.

Emaljerad stålplåt är relativt ömtålig för stötar men har
mycket god kemisk motståndskraft, om emaljen är av
hög kvalitet. Vidbränning uppstår något lättare i
emaljerade plåt- än gjutjärnskärl, och naturligtvis lättare ju
tunnare plåten är. Emaljerade kärl är lätta att rengöra.

Stekpannor görs bäst av gjutjärn eller aluminium; det
senare bör ha en bottentjocklek på minst 6 mm. Pannor av
gjutjärn är bättre än aluminiumpannor för vissa rätter,
såsom pannbiff, rårakor, och stekt potatis, om denna är
mjölig.

Vid utformningen av kärlen bör beaktas att övergången
mellan sidor och botten skall vara avrundad för att
underlätta omröring och diskning. Kärlen bör vidare ha
droppkant, som hindrar efterrinning och förstärker sidorna.
Pressade kärl på upp till 2 1 bör ha skaft och större kärl
skaft och ett öra eller två öron, då de blir för tunga att
hantera med en hand.

Handtagen bör vara runda, utan urtagningar för
fingrarna, och så väl isolerade, att grytlapp inte behöver
användas. De skall placeras en bit ned på kärlets sida, så att
en svårdiskad springa inte uppstår; isoleringen skall tåla
130°C för pressade kärl och 300°C för gjutjärnskärl. öron
placeras bäst rätt långt ned på sidan och ett stycke
ovanför kärlets tyngdpunkt. Locket bör ha en kant, så att det
ligger stadigt på kärlet, men det måste finnas ett
glapprum, annars flyger locket av vid kokning.

Stekpannor bör ha raka sidor med en lutning mot
bottenplanet på 50—55°. Rottnen skall vara slät; knottriga
bottnar förbättrar inte stekningen och är svårare att rengöra.
Skaftet bör vara så placerat att förlängningen av dess
greppdel går genom eller i närheten av pannans
tyngdpunkt. Räst är ihåliga, väl avrundade skaft av emaljerad
plåt (M Neymark i HFI Medd. 1950 h. 3—4). SHl

Radarfisk. Zoologen Lissman i Cambridge, England, fick
från en vän i Västafrika ett exemplar av en liten fisk,
som fått namnet Gymnarchus niloticus. Den kunde simma
framåt och bakåt lika lätt och hade ett underligt ting i
sin fingerliknande stjärt.

Lissman beundrade Gymnarchus’ skicklighet att undvika
alla hinder, när den simmade baklänges, och undrade,
om den inte hade en radaranläggning i sin stjärt. För att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1951/0714.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free