- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 81. 1951 /
724

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 15 september 1951 - Klimatsystem för fartyg, av Rolf Sörman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’64

TEKNISK TIDSKRIFT

Klimatsystem för fartyg

Civilingeniör Rolf Sörman, Göteborg

628.84 : 629.12.006

För ett par hundra år sedan var det — kanske mest för
nordbor — ej ovanligt, att fartygens resor till och i
tropiska farvatten var förenade med uppenbar risk till livet
för de ombordvarande. Detta förorsakades bl.a. av värmen
och allt vad den förde med sig i form av urlakning och
därav följande fysisk sjukdom och psykisk försvagning,
vilket allt resulterade i en ofta stor manspillan med en
dödlighet som inte sällan uppgick till flera tiotal procent.

Nu har fartygen utvecklats i sådan riktning, att tiderna
till sjöss i dessa riskfyllda farvatten förkortats. Ännu är
emellertid uppehållen i hamn ofta beklagligt förlängda till
följd av ökade lastanhopningar och strejker. Även om
hastigheterna har ökats samt bostads- och
matförhållandena betydligt förbättrats ur hygienisk synpunkt har den
tropiska temperaturen hållit i sig till de ombordvarandes
olägenhet.

Under min tid som ingenjör i Rederi AB Transatlantic
hörde jag såsom ett maximum av besvärlighet en
temperatur av + 50°C i Aden — och nästan hela besättningen i
dysenteri. Mina senare erfarenheter har jag speciellt från
tankfartygen på oljehamnarna i Persiska Viken. Värmen
är där ofta över + 40°C i skuggan, och speciellt för
maskinfolket är uppehållen därför mycket pressande. Då skall
vanligen under en eller två dagar lock, kolvar e.d. skiftas,
varvid man får gå till attack mot den ännu varma
maskinen. Däcksfolket å andra sidan har solen över sin
arbetsplats, och kökspersonalen har dessutom värmekällan
spisen.

Det är uppenbart, att folk efter en arbetsdag under dessa
temperaturförhållanden måste, för att kunna behålla sin
spänst och utföra nödigt arbete, får vila på natten. Då är
det ej ovanligt, att de ombordvarande, i förhoppning om
att få denna vila, tar upp sina madrasser på däck och
därmed utsätter sig för risken av moskiter, sandstormar eller
skyfall. I hytterna ligger man visserligen lugnare men
betydligt varmare och kvavare. Man har därför egentligen
att välja bara mellan två onda ting, och tar då det
svalaste, men ur hälsosynpunkt mest riskabla.

Följderna har heller icke uteblivit och sjukdomsfallen är
många. Visserligen är sjukhusförhållandena inte dåliga —
tvärtom är de mycket bra i oljebolagens regi — men det
är en ringa kompensation för allt obehag och alla extra
kostnader, som sjukdomsfall medför.

Behov av individuell luftkonditionering

Allt detta gjorde klart för mig, att man borde vidta
lämpliga åtgärder ombord för att så långt görligt förbättra
förhållandena. Jag visste, att ett medel var
luftkonditionering.

Såsom den då var utförd för fartyg utgjordes den av en
central luftbehandlingsanordning vars produkt —
värme, kyla, avfuktning — sändes ut genom skrymmande
trummor och vars tillstånd reglerades av en både
invecklad och ömtålig automatik, vars tillförlitlighet dessutom ej
var hundraprocentig.

Även om en dylik anläggning fungerade bra ur teknisk
synpunkt, dvs. så att den distribuerade luften kom fram i
beräknad mängd till de olika inblåsningsventilerna, och
även om en centralt inställd medeltemperatur kunde
hållas med ej alltför stora variationer i de olika lokalerna,
och även om alla de olika regulatorer, termostater,
hygro-stater, reläer, pressostater, minimitermostater etc. funge-

Föredrag i avd. Skeppsbyggnadskonst och Flygteknik den 17 maj 1951.

råde ur teknisk synpunkt fulländat, var dock detta en
sorts "standardiserad luft", som inte passade alla.

Olika fysik reagerar nämligen ej lika för lika
temperaturer och fuktighetsgrader. Därför måste var och en själv
kunna välja sin behaglighetszon, var och en skall själv i
sin egen hytt kunna blanda till den luft, han vill ha, och
kunna hantera sitt "klimataggregat" ungefär som han
hanterar sin radioapparat — icke minst genom att kunna
stänga av den.

Tag t.ex. en man, som stått på maskindurken i ett sträck
under fyra timmar i + 40°C värme. Kommer han plötsligt
in i en lokal med låt oss säga så högt som + 30°C, får han
kanske en köldchock. Hans kamrat däremot, som gjort
samma arbete under samma tid, finner
temperatursänkningen enbart behaglig. Olikheterna i reaktionen kan bero
på kroppskonstitutionen. Gammal eller ung, fet eller
mager, ljus eller mörk, allt detta kan inverka på
reaktionssättet. Det bör därför vara så, att den inneboende skall
kunna på förhand ordna den temperatur han vill ha vid
sin återkomst.

Uppfattningen om det innetillstånd, som är lämpligast
vid längre vistelse är också mycket individuell. Här spelar
naturligtvis också kroppskonstitutionen en stor roll,
likaväl som sådana faktorer som klädsel, föda, sömn, vila
eller rörelse.

Att tillfredsställa alla dessa individuella önskemål är
svårt. Det gäller icke enbart att kunna hålla olika
temperaturer i de olika hytterna, utan också att relativt snabbt
kunna ändra temperaturen. Om nämligen en relativt snabb
omställning av temperaturen i hytten vore möjlig, skulle
man liksom kunna "slussa" in en person i lämpligt
hyttklimat och chockverkan undvikas.

Fordringarna på en klimatanläggning, som kan lösa dessa
problem, kan sammanfattas i följande punkter:

varje hytt skall ha sin egen kyl- och värmeapparat,
utrustad helst med endast en ratt eller spak, som ger det
önskade klimatet. Kapaciteten på hyttapparaten skall vara
så stor, att individuella avvikelser i klimatavseende kan
erhållas; omställningen skall kunna ske relativt snabbt;

lufttrummorna skall vara så små som möjligt — helst
ännu mindre — och alltid ge ren luft;

så litet automatik som möjligt;

apparaturen skall bestå av standardenheter, levererade
komplett färdiga, provkörda från verkstad och händiga
att montera.

S-man-klimatsystem

Efter dessa riktlinjer konstruerades ett system, som har
fått namnet "S-man"-klimatsystem, fig. 1. En jämförelse
mellan det centrala luftkonditioneringssystemet och
S-manklimatsystemet visar följande.

Vid det centrala luftkonditioneringssystemet distribueras
låt oss säga 300 m3/h per hytt. Av dessa är 50 m3/h
uteluft per hytt, eller för fem hytter 250 m3/h totalt. Denna
luft blandas med 1 250 m3/h returluft. Trumman blir här
skrymmande stor. Detta är en nackdel. En annan är att
luft från en hytt blandas med luft från en annan. Man
serverar således begagnad luft. Luftens tekniska uppgift i
denna anläggning kan sägas vara dels att transportera
värme, eventuellt också fukt till eller från hytterna, dels
att bortföra lukter.

I tropikerna blåses luften in vid t.ex. + 18°C, absorberar
värmen och bortgår ur hytten. I kalla zoner inblåses luften
med högre temperatur än rumsluften. På detta sätt sker
värme- och fukttransport. Luktborttagningen kan sägas
ske i huvudsak genom att en sjättedel ny ytterluft införes
och gammal bortföres. I det centrala
luftkonditioneringssystemet är dessa två funktioner kombinerade.

I S-man-klimatsystemet sker värmetransporten genom ett
system och lukttransporten genom ett annat. Som
värmebärande medium användes saltlösning, som kräver
ofantligt mycket mindre volym än luft. Rörledningarna kan
göras med 1/900—1/BX av lufttrummornas area. De blir i in-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1951/0740.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free