Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 15 september 1951 - Andras erfarenheter - Blixtnedslag i samband med tunneldrift, av E R—s - Påbyggnad av fabriksskorsten, av Rg - Klorering med saltsyra och luft, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 september 1951
731
strängarna. Dessutom bör de strömförande ledningarna
förses med åskledare (Tekn. Ukebl. 1 mars 1951). E R—s
Påbyggnad av fabriksskorsten. Tidvis blir man tvungen
att bygga på befintliga fabriksskorstenar, t.ex. för att
förbättra draget eller för att minska olägenheterna med
rökgaserna i en kringliggande bebyggelse. Härvid blir det lätt
så, att den ökade vindbelastningen på skorstenen inte
kompenseras av den påbyggda delens egenvikt, varför tillåtna
påkänningar i skorstenens nedre del överskrides.
I Schweiz har utförts en 15 m påbyggnad av en 70 m
fabriksskorsten (fig. 1). Den bärande delen av den
befintliga skorstenen var murad av betongsten av radialtyp med
ett hål i mitten för längsarmering. Ett inre foder av
hårdbränt tegel uppbars av konsoler, placerade på lämpligt
avstånd.
För att klara de alltför höga dragspänningarna i
skorstenens nedre del valde man att genom förspänning införa
tryckkraft. Förspänningen, som totalt uppgick till 165 Mp,
påfördes i 8 kablar, tvinnade av 5 mm trådar av specialstål
med brotthållfastheten 17 000 kp/cm2. Till skydd mot
korrosion var kabeln dels lindad med lättmetallfolie och dels
placerad i en kanal, som uppmurats av specialtillverkade,
u-formade betongstenar (fig. 2). Sedan kabeln placerats i
kanalen och förspänts, kringgöts den med bruk.
De förspända kablarna förankrades i en övre och en
undre betongring. Vid den övre ringen överfördes hela
kraften genom friktion mellan ring och skorsten. Friktionen
förbättrades genom en radiell förspänning av betongringen.
Vid den undre ringen erhölls en extra säkerhet genom att
denna förankrades vid skorstenen med stadiga dubbar (E
Derroin & A Eglin i Schweiz. Bauztg 11 nov. 1950). Rg
Klorering ined saltsyra och luft. Deacon-processen för
framställning av klor består i att leda klorväte och luft
över en katalysator. Denna är ett kopparsalt, vanligen
klo-riden, fördelat på en porös bärare, t.ex. bränd lera, eller
pimpsten. Vid temperaturer på 400—500°C oxideras
klorvätet delvis till klor. Reaktionen är reversibel och når ett
jämviktsläge; vid 450°C består reaktionsprodukten av 25 %>
HCl och 75 °/o CL, vid 100 % överskott på molekylärt syre.
När klor används vid klorering av organiska föreningar,
såsom bensen, toluen, metan osv., överförs hälften av den
till klorväte, som vanligen tillvaratas och är en säljbar
biprodukt. Det synes därför rimligt, att klorering av
organiska föreningar skall kunna utföras med
reaktionsprodukterna från Deacon-processen. Det kan väntas, att härvid
förbrukningen av klor skall förskjuta dess jämviktsläge
mot större klormängd.
I början av 1920-talet utförde två forskare hos I G
Farben klorering av metan, etan och bensen genom alt
leda en blandning av det organiska ämnet i gasform,
klorväte och luft över kopparklorid på pimpsten. Denna
upptäckt följdes av en rad patent, av vilka intet givit en i
praktiken utnyttjad process. Orsaken härtill torde ha
varit, att man tvingats använda så hög temperatur 400—
500°C, att de organiska ämnena sönderföll, oxiderades eller
förändrades på annat sätt, och ingen enhetlig
reaktionsprodukt erhölls. Bensen ger t.ex. vid närvaro av vattenånga
fenol genom hydrolys av monoklorbensen; fenol kloreras
i sin tur lätt till klorfenol och dessutom bildas difenyl,
klordifenyl och tjärartade produkter.
Mätning av relationen mellan temperatur och
jämviktskonstant för reaktionen
2 Cl2 + 2 H,0 —> 4 HCl + 02
har visat, att jämviktsläget förskjuts åt vänster vid låg
temperatur. För att på bästa sätt utnyttja Deacon-processen
vid klorering av organiska föreningar bör man alltså
arbeta vid låg temperatur, men för att detta skall bli
möjligt, måste man ha en katalysator, som ger tillräckligt hög
reaktionshastighet vid den. I början av 1930-talet fann man
också katalysatorer, som ger tillräcklig reaktionshastighet
redan vid 300°C. De bestod av vissa leror,
aluminiumoxid-gel eller silikagel innehållande koppar och en promotor,
vartill metaller ur 3:e eller 8:e gruppen av periodiska
systemet befanns lämpliga.
Nästa steg vid ökningen av katalysatoreffektiviteten togs
genom att samtidigt fälla bärare och katalysator i stället
för att impregnera den förra med den senare. Härvid
sattes en lösning av kopparklorid och promotor i saltsyra till
t.ex. natriumaluminat, varvid en fällning av
aluminium-och kopparhvdroxid innehållande promotor erhölls.
Katalysatorer av denna typ ger redan vid 220°C klor ur
klorväte och luft vid närvaro av bensen, och de har därför
möjliggjort utarbetande av en industriell process för
framställning av monoklorbensen och fenol.
Härvid överhettas bensenånga från en
destillationsapparat till ca 250°C i ståltuber i en direkteldad ugn. Luft
förvärms till ca 125°C i andra tuber i samma ugn.
Klorväte-ångor fås genom kokning av saltsyra i stålkärl inklädda
Fig. 1. Längdsektion genom
en 70 m hög fabriksskorsten,
påbyggd 15 m; den ökade
vindbelastningen
kompenseras genom förspänning av
skorstenens nedre del.
Fig. 2. Tvär sektion genom
förspänd kabel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
