Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 22 september 1951 - Det stora verket, av Björn Sjövall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 september 1951
737
Det stora verket
Fil. lic. Björn Sjövall, Stockholm
331.01: 159.9
Sökandet efter ett centralt grundvärde
Varje ställningstagande innebär en värdering.
Det är många olika saker som har värde för en
människa, men alla värden har inte lika stort
verkningsområde. Var och en värderar på sitt
sätt ägodelar, livsförnödenheter, nöjen, personer,
åsikter, verksamheter osv., och värderingen
påverkar handlandet. Vi skall här undersöka, om det
finns ett värde som i alla situationer styr vårt
handlande och sålunda är ständigt aktuellt för
oss. Själva existensen kanske kan betraktas som
ett sådant värde? Livet skulle vara det högsta av
alla värden. Denna regel har dock undantag.
Människor kan frivilligt söka döden, när de
hindras från att tillägna sig ett stort värde,
såsom vid obesvarad kärlek, eller när de berövas
ett värde såsom medborgerligt anseende. Livet
är en nödvändig förutsättning, men tydligen inte
under alla förhållanden ett styrande värde. Först
då livet innebär något mera än enbart existens,
enbart en vegeterande tillvaro, får det sitt värde.
Vi måste söka ett värde som gör livet värt att leva.
En människa som har en rad olika värden, låter
än det ena, än det andra bestämma sitt
handlande. Därav blir livet splittrat och utan
sam-majihang. Det är en betydelsefull uppgift att
påvisa ett värde som ger enhet, sammanhang och
helhet åt människans liv. Ett sådant värde bör
samtidigt vara en central dynamisk faktor för
samhället. Inte minst i gemenskapen behöver vi
något enande, något som samlar de splittrade
viljorna. Emellertid måste vi ställa det kravet
på ett centralt grundvärde, att det inte får leda
till uniformering, till upphävande av
individuali-teternas fruktbara brokighet. Individen söker
som individ ett enande grundvärde och som
sam-hällsmedveten söker han detsamma.
Det bidrar till klargörande av värdeproblemet
att se värdena dels i förhållande till den
isolerade individen, dels i förhållande till individen
som aktiv samhällsmedlem. Vi ser då att det
finns värden som är helt beroende av sociala
sanktioner. Hit hör t.ex. olika utmärkelser och
titlar. Å andra sidan kan vi urskilja värden som
endast är värden för individen själv och inte
alls behöver godtas av andra människor. Som
exempel kan nämnas föremål, som påminner om
händelser, platser eller personer av betydelse för
individen, "affektionsvärden". Så finns det vär-
den vilka delvis beror av individen, delvis av
gemenskapen. En verksamhet kan t.ex. vara av
den arten att den drar med sig kravet på
uppskattning från omgivningen. Verksamhetens
värde blir inte detsamma, om uppskattningen saknas.
Om ett värde skall kunna fungera som ett
centralt grundvärde för individen får det
naturligtvis inte vara helt beroende av omgivningens
värdering. Individen skulle i så fall gå miste om den
inre förankringen och bli en lekboll för alla
skiftningar i miljön. Emellertid är det av
betydelse att ett centralt grundvärde även ger
individen någon anknytning till gemenskapen. Det
gäller att påvisa ett värde som är ägnat att
fungera som ett centralt styrande grundvärde
såväl för individens liv som för samhällets
organisation.
Robinson-provet
En god utgångspunkt för prövning av värdenas
hållbarhet för individen är Robinson-situationen.
Man kan fråga sig vad man skulle göra och vad
man skulle underlåta, om man befann sig ensam
på en ö utan hopp om att någonsin mer träffa
samman med några människor. Varje
verksamhet och varje värde kan prövas under den
aspekten. Skulle diktaren alltjämt skriva
romaner, skulle vetenskapsmannen forska, skulle
konstnären skapa konstverk? Som alternativ till
ett innehållslöst, värdefattigt liv står alltid
möjligheten att göra slut på sitt liv.
I Robinson-situationen kan endast sådana
värden bestå som är oberoende av gemenskapens
sanktion. Individen är hänvisad till sig själv i
sitt värdeskapande. Låt oss nu tänka oss hur en
person, som har upptäckt arbetets egenvärde,
beter sig i ensamheten på ön. Han kommer först
att vara helt upptagen av kampen för tillvaron.
Arbetet blir även en tillflykt undan grubbel och
oro. Men framför allt kommer en sådan person
att i arbetet söka den positiva upplevelse av inre
samling, lugn och koncentration, som ger åt
arbetet dess egenvärde. Eftersom vår Robinson i sin
ensamhet inte kan räkna med några värden, som
är beroende av andra människors uppskattning,
upplever han arbetets egenvärde i en särskilt
renodlad form —- åtminstone från den dag då han har
säkrat sin materiella existens. Då Robinson
upplever arbetets egenvärde får han spänning i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
