Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 22 september 1951 - Det stora verket, av Björn Sjövall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 september 1951
739
miljö, som gynnar uppkomsten av ett visst slags
vanor, åskådningar och utbildning. Varje individ
gör sina speciella erfarenheter och genom
minnet bevaras sambandet med erfarenheten i det
förflutna. Minnet ger dock inte någon verkligt
tillförlitlig bild av individens livshistoria.
Förutom att det mesta av våra upplevelser med tiden
förbleknar i minnet, förändras även det
upplevda i och med att det ingår i minnet. Det
förenklas, det får ibland en helt annan betoning än
det ursprungligen hade. Vad som syntes oss vara
väsentligt i upplevelseögonblicket blir kanske
oväsentligt och andra moment framdras som
de betydelsefulla. Upplevelserna får en annan
känslofärg i minnet. Det är en vanlig erfarenhet
att minnen av mödor och besvärligheter får en
positiv känsloton. Trots dessa ofullkomligheter
hos minnet, är det i hög grad individens speciella
historia som bildar underlaget för jagkänslan.
I själva verket är vi inte så självständiga och
avgränsade individuella atomer som vi är böjda att
tro. Det är i nuet vi lever och det är därifrån
vi tar det förflutna i besittning. Vi borde
komma till insikt om detta och inte försöka klamra
oss fast vid det förflutnas brottstycken. I nuet
skall vi förankra vår jagkänsla. Därmed uppger
vi inte vår individualitet, men vi betraktar den
mera som ett verktyg i vår aktivitet, och
jagkänslan blir inte så hårt sammanbunden med
vår individuella livsform. Ett helt annat stöd för
jagkänslan skänker oss spänningen. I denna
bejakar vi vår individuella egenart samtidigt som
vi frigör oss från den individuella livsformen.
Spänningen är en upplevelse i nuet. När vi
inställer oss på spänningen som det centrala
grundvärdet, har vi blivit likgiltiga för tiden. Därmed
har vi även befriat oss från en källa till ångest.
Tiden visar oss förändringar och förfall. I
spänningen intresserar oss inte de vrakdelar som
tidens våg spolar upp på stranden. Den
individuella existensformen som sådan har heller
inte större intresse för oss. Vad innebär det att
jag är en individ, var börjar den individuella
existensformen, var slutar den? Endast svävande
svar kan ges på dessa frågor. Däremot är
spänningen en realitet och i den existerar människan
intensivt.
Vilket förhållande råder då mellan den
individuella egenarten och spänningen? Svaret är:
uteslutande ett funktionellt förhållande. Detta
måste vi ta hänsyn till, när vi söker spänningen.
Det gäller att finna ett lämpligt motstånd för
aktiviteten. Allt arbete kan leda till spänning.
Det gör detsamma vad man gör — men uppsök
de rätta motstånden. Använd händer, muskler,
sinnen och tankeförmåga. Arbetsuppgifterna
skiftar, men spänningen är alltid densamma. I
den finns livsintensiteten. Använd också
meditationen för att skärpa sinnet för vägen till
spänning och hålla fast denna linje.
När någon söker det lämpliga motståndet, är
han beroende av sin individuella utrustning. När
han har nått fram till spänningen, är
medvetandet helt koncentrerat och han "går helt upp i
sitt arbete". I spänningen möts vi alla, där
försvinner alla individuella skillnader, alla sociala
rangskalor. Inom ett socialt föga ansett arbete
kan spänningen upplevas likaväl som på
samhällets höjder. I spänningen upphäves alla
gränser.
Genom att jag bejakar det mest individuella
inom mig finner jag det lämpliga motståndet
och upplever spänningen. Den jagkänsla jag får
i spänningen innebär en frigörelse från
bundenheten vid den individuella existensen. Den
individuella utrustningen är endast det verktyg jag
har begagnat mig av. Den jagkänsla, som födes
i spänningen, leder bortom den individuella
begränsningen. Arbetet skänker oss en djupare
gemenskap, när det för fram till upplevelsen av
spänning.
Vi har förut lärt känna en enbart yttre
gemenskap, den som kommer till uttryck i
gemensamma intressen och utbyte av impulser. Det kan
nu även påvisas en gemenskap av annat slag,
en inre gemenskap. Den jagkänsla som är ett
med upplevandet av spänningen, är en jagkänsla
som höjer oss över den individuella livsformen
och ger oss del av en inre gemenskap. När
spänningen uppleves sker ett möte, ett enande av alla
människor som upplever spänningen.
Evolutionistiskt perspektiv
Kampen mot ett motstånd är alltid ett villkor
för spänningen. Då spänningen uppställes som
det centrala grundvärdet, måste detta få till
följd en ökad vakenhet för alla motstånd. Under
tidernas lopp har motstånden växlat för
människorna. Många motstånd har vi övervunnit,
men andra har kommit i stället.
Om vi misslyckas i att besegra ett motstånd,
upplever vi inte spänningen utan den ojämna
kampen ger upphov till överspänning. Detta
tillstånd innebär splittring, och vi måste därför
söka motstånd av annat slag. En annan
situation, som vi också förr eller senare bör ta
avstånd ifrån, är det fall då ett motstånd inte
engagerar vår förmåga och energi i tillräcklig
grad för att spänningen skall kunna bestå. Vi
känner ett inre vakuum i stället för spänning.
Den möjligheten finns emellertid att en
arbetssituation, som i vanliga fall skulle framkalla
vakuum, kan ges en sådan mening, att
aktiviteten leder till spänning. Det senare inträffar
när arbetet ifråga infogas i ett större
sammanhang och blir ett led i kampen för ett högre syfte.
Vi konstaterade förut, att spänningen tillhör
nuet. Spänningen kan liknas vid en punkt, men
en punkt som befinner sig i rörelse. För att
kunna uppleva spänningen måste vi ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
