Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 22 september 1951 - Andras erfarenheter - Alkohol ur stärkelse - Latexfärger, av SHl - Lågtemperaturemalj, av SHl - Nya metoder - Högtemperaturbrännare, av sah - Snabbräknare för sedlar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 september 1951
753
Svampamylasen fås genom odling av Aspergillus niger
NRRL 337 på ett relativt tunt vätskeskikt innehållande
målen majs och kalciumkarbonat till en torrsubstanshalt
av 5 ,0/o (Chem. Ind. Wk 3 febr. 1951).
Latexfärger. Lösningar av naturgummi får för hög
viskositet för att vara strykbara, såvida de ej späds ut så
mycket, att de blir oanvändbara som lack. Latex, som
är en emulsion av naturgummit i vatten, är visserligen
lätt att stryka, men ger icke ett hållbart lackskikt utan
vulkanisering. Konstgummilatex behöver däremot icke
vulkaniseras och har visat sig synnerligen användbart för
framställning av emulsions- eller latexfärger.
Av de olika syntetiska gummisorterna har det tyska
Buna S eller amerikanska GR-S fått den största
användningen. Det är ett sampolymerisat av butadien och styren,
som kan emulgeras i vatten. Försök utförda med sådant
latex innehållande ca 45 0/o GR-S har visat, att det
utstruket till ett tunt skikt bildar en klar, seg och elastisk
hinna, när vattnet avdunstat. Latex torkar mycket
fortare än kokt linolja och ger ett lackskikt med god
resistens mot ljus och oxidation. Torkning till lukt- och
smetfrihet, tvättbarhet osv. går också fortare än för andra
emulsionsfärger. Även för dem, som är byggda på
vattenemulsioner av torkande alkyder, fordras nämligen
oxidationstorkning (ehuru denna sker snabbare än för kokt
linolja) och efterhärdning till tvättbarhet tar flera dar.
Vid framställning av emulsionsfärger måste man ta
hänsyn till emulsionens känslighet, den koagulerar nämligen
lätt. Ett syntetiskt gummilatex är stabilt vid svagt
alkalisk reaktion men koagulerar lätt vid tillsats även av en
svag syra. Också tillsats av salter, uppvärmning, frysning
eller vissa former av mekanisk bearbetning kan medföra
koagulering. Man måste därför välja pigment för
emulsionsfärger med stor urskiljning, för att de skall bli
tillräckligt lagringsbeständiga. Det har vidare visat sig, att
man kan förbättra färgernas strykbarhet genom tillsats av
limämnen, t.ex. kasein eller cellulosalim. Görs dessa
tillsatser ej för stora, försämras färgskiktets tvättbarhet icke,
och man har t.o.m. funnit, att den i vissa fall förbättras.
Alla färger, vilkas bindemedel är emulgerat i vatten, skall
förtunnas med vatten; tillsats av organiska lösningsmedel
förstör färgen eller är i bästa fall meningslös, då de i
allmänhet gör den tjockare i stället för tunnare. Då vatten
utgör yttre fas, bör färgen icke förvaras i järnkärl, ty
dessa rostar lätt och utlösning av järn kan medföra
koagulering. Man skall helst använda väl förtenta eller
lackerade kärl. Emulsionsfärger ger matta ytor, och det
är ofta svårt att stryka dem så jämt, att variationer i glans
ej uppstår. Syntetiskt gummilatex tycks emellertid vara
lättare att hantera än andra emulsionsfärger.
Som grundstomme för färger till inomhusmålning har
valts en vit färg med titandioxid och litopon som täckande
pigment. Dessa ämnen är nämligen tillräckligt indifferenta,
medan zinkvitt är mindre lämplig på grund av sin större
reaktivitet. För brytning till pastellfärger är det säkrast
att använda kalk- eller helst cementäkta färger. Som
exempel kan nämnas syntetiskt gul järnoxid, gula ockror,
kadmiumrött, röda järnoxider, kromoxidgrönt, bränd
um-bra, bruna järnoxider, järnoxidsvart. Vissa organiska
färgämnen är tillräckligt alkali- och ljusäkta men är ofta
svåra att fördela i vattenhaltiga färger. Detsamma gäller
för lampsvart och carbonblack.
Latexfärger har stora utsikter att ge utmärkta resultat vid
målning på färsk kalk- eller cementputs, ett problem, som
ännu ej fått en fullgod lösning. Latex är nämligen
synnerligen alkalibeständigt, och det färdiga färgskiktet blir
icke gastätt utan släpper ut vatten, som avges av putsen.
Det finns därför knappast någon risk för att färgen skall
bilda blåsor och lossna från underlaget. Används
lämpliga pigment bör goda resultat kunna uppnås, men några
praktiska resultat kan ännu ej rapporteras (H Andersson
i Dorchbäcksin Nytt h. 4 1950). SHl
Ijågteniperaturemalj. Man har i USA framställt en serie
emaljer, innehållande järn- eller kopparmolybdat eller
båda i blandning, vilka binder den smälta emaljen vid
grundmetallen. Denna är stål, och emaljen är så lättsmält,
att den kan brännas vid en temperatur under stålets
kritiska punkt 750°C. På grund härav förändras
grundmetallens egenskaper icke vid bränningen. Det påstås, att man
därför kan anbringa emaljöverdrag på plåt, som blott är
0,3 mm tjock (Eng. Dig. febr. 1951). SHl
Nya metoder
Högtemperaturbrännare. Vid Temple Research Institute
i USA har i samband med undersökningar för US Navy
av förloppet vid mycket höga temperaturer framkommit
två nya brännartyper.
I den ena förbrännes aluminiumpulver i syrgas, varvid
man når en temperatur av 3 000°C. I den andra
förbrännes fluorgas i vätgas vid en temperatur av 5 000°C, dvs.
i stort sett temperaturen vid solens yta.
De båda brännarna har vid prov visat sig kunna skära
mycket snabbt genom t.ex. betong, och väntas därför få
användning bl.a. vid räddningsarbeten (Time 30 apr. 1951).
sah
Snabbräknare för sedlar. Till amerikanska
finansdepartementet inkommer varje dag 8 t sedlar med ett värde av
ca 5 M$ för makulering. Sedlarna, av vilka 80 °/o är
en-dollarsedlar, kommer i form av buntar på 100 och är
itu-skurna på längden. De är väl begagnade och därför
skrynkliga, ibland sönderrivna och vikta. Kontrollräkning för
hand är tidsödande, och problemet att göra den
automatiskt har varit svårlöst.
National Bureau of Standards har nu konstruerat en
apparat, i vilken sedelbunten fattas i ena ändan av en
roterande spindel, varpå den lindas upp mot ett rörligt,
belastat anslag (fig. 1). Härvid skiljs sedeländarna åt så
mycket, att anslaget släpper dem en och en. De träffas
därefter av en luftstråle, som blåser dem runt, varvid de
passerar mellan en ljuskälla och en fotocell. Dennas
intermittenta förmörkande ger elektriska impulser, som
registreras och räknas elektroniskt.
Efter genomräkningen släpper spindeln automatiskt
bunten, som sedan faller i endera av två utmatningsrännor,
Fig. 1. Räknemekanism för sedlar; när den inspända
sedelbunten vrider sig, bladas sedlarna en och en av en luftstråle
(munstycket i mitten) och avbryter fotocellstrålen (t.v.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
