Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Samhällsplanering, av Arne S Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
fråga om de grundläggande dragen i en regional
plan eller generalplan. Inom den fysiska
planeringen är det emellertid ofrånkomligt, att
planeringen i många enskildheter måste syfta till ett
definitivt handlande, som får verkningar långt
in i framtiden. Detta är förhållandet, då
planering snabbt måste följas av byggande
verksamhet. Icke heller i det fallet bör emellertid
planeraren släppa sin huvudinställning — han bör
tvärtom bemöda sig att bibehålla största
möjliga mått av framtida rörlighet.
Planering har alla de brister, som planerarna
har, dvs. som vi människor i gemen har. Den
bör icke betraktas vare sig med hänförelse eller
avsky utan med positiv skepticism. Planering
blir i ett demokratiskt land vad vi alla i
samarbete gör den till.
Betydelsen av samhällsplanering har kanske
ingen framhävt med så mycken lärdom och med
en så fin humanistisk grundinställning som den
amerikanske sociologen Lewis Mumford. Vid ett
föredrag i England för några år sedan
tillspetsade han sin uppfattning om
samhällsplaneringen — han använde ordet stadsplanering men i
en mycket vid bemärkelse — på följande sätt:
"När England nu har tagit ledningen inom
samhällsplaneringen, så har England åter tagit
ledningen i världen."
Alla som något känner Mumfords skriftställeri
förstår varpå han syftar. Han anser, att de
industrialiserade ländernas stora kulturproblem är
att genom en förbättrad samhällsplanering skapa
en i alla avseenden bättre miljö för de många
miljoner människor, som numera lever i de stora
tätorterna men vars fäder och förfäder tillhörde
bondesamhället. Tätorternas miljö behöver
förbättras inte bara för att motverka de brister, som
den företer i förhållande till jordbruksmiljön,
utan kanske framför allt för att människorna
skall kunna tillgodogöra sig alla fördelar i form
av sociala kontakter och samliv, som
koncentrationen av bebyggelsen i och för sig borde
medföra.
Lokaliseringspolitiken
Mumfords teori om stadskulturen berör inte ett
problem, som i det glesbefolkade Sverige tilldrar
sig stor uppmärksamhet. Om
samhällsplaneringens ena stora uppgift gäller stadskulturen, så är
dess andra uppgift att underlätta de inom
glesbefolkade områden kvarboendes tillgång till
kollektiv service och att öka deras möjligheter till
samverkan.
Den sistnämnda uppgiften ställer icke minst
krav på en medveten lokaliseringspolitik. Det
vore att använda en misslyckad bild, om man
sade, att lokaliseringsplanering är en ny gren på
samhällsplaneringens träd. Snarare skulle jag
vilja säga, att lokaliseringspolitiken är det
trädets stam — fastän vi inte förrän på senare år
har upptäckt stammen bakom allt grenverket.
Inom nästan alla områden av
samhällsplaneringen är det väsentligt att ha tillgång till prognoser
eller att göra antaganden beträffande
näringslivets utveckling och framtida
befolkningsförhållanden inom det geografiska område
planeringen gäller men också i många fall för andra
områden eller hela landet.
I bottnen av all fysisk planering ligger sålunda
frågan om näringslivets och bebyggelsens
lokalisering. Man skulle därför i
lokaliseringsplanering kunna se ett ledande och sammanhållande
element på samhällsplaneringens område — men
jag medger, att det är ganska djärvt att
framkasta detta påstående, medan de
lokaliseringspolitiska frågeställningarna ännu är så
ofullständigt bearbetade.
De första åtgärderna i Sverige i modern,
loka-liseringspolitisk mening har inte utgått från den
breda insikten, att det gäller att lösa
stadskulturens och landsbygdskulturens problem. De har
dikterats i första hand av
arbetsmarknadspolitiska hänsyn, vilket inte hindrar, att de haft
effekt i de förstnämnda hänseendena. Avsikten
med byggandet av Norrbottens Järnverk var i
första hand att bereda
sysselsättningsmöjligheter för en starkt växande befolkning med
otillräckliga och konjunkturbetonade arbetstillfällen.
När sedan Arbetsmarknadsstyrelsen och
Industriens Produktionsråd under senare år
samverkat för rådgivning till företagen beträffande valet
av förläggningsort, har också
arbetsmarknadssituationen varit den viktigaste bakgrunden. Man
har sökt att så långt som möjligt utnyttja lokala
arbetskraftreserver; i vissa fall har syftet också
varit att utjämna proportionen mellan antalet
män och kvinnor inom en ort. Rådgivningen har
byggts på material rörande arbetsmarknad,
kommunikationer och andra för företagsamheten
väsentliga förhållanden och den har berört
omkring 250 nya anläggningar, främst inom
textilindustrin, elindustrin och den lättare mekaniska
industrin. I vissa fall har via
byggnadstillstånds-givningen makt satts bakom råden, men
företagen har oberoende av allt maktspråk gärna
begagnat sig av servicen. Det har vidare
förekommit sporadiska åtgärder av lokaliseringspolitisk
natur från statsmakternas sida och ett mycket
stort antal åtgärder från kommunernas sida,
säkerligen inte alltid under hänsynstagande till det
nationella intresset.
I det nyligen av en kunglig kommitté avgivna
betänkandet rörande näringslivets lokalisering
har skälen för en samhällelig lokaliseringspolitik
sammanfattats i tre grupper, nämligen
ekonomiska, sociala och försvarspolitiska. Av dessa
skäl skall jag här endast uppehålla mig vid de
sociala, eftersom det är tänkbart, att de
synpunkter, som kommittén anlägger, kan komma
att spela en stor roll i framtiden inte endast för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
