Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Samhällsplanering, av Arne S Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 september 1951
769
nom de av flera skilda departement handlagda
ekonomiska frågorna komme att sammanhållas.
Det vore också tänkbart, att det inom
departementsorganisationen skapades en centralpunkt,
ett konsultativt statsråd eller kanske en gång i
en oviss framtid ett departement, med uppgift
att sörja för samordningen av de arbetsuppgifter,
berörande samhällsplanering, som nu likaledes
är splittrade på ett flertal olika departement och
som kanske alltid kommer att så förbli. Kanske
synes det djärvt att på detta sätt upphöja
samhällsplaneringen till en aspekt av samhällslivet i
jämbredd med den rättsliga, den finanspolitiska
och den ekonomiska. Men man brukar få ta sig
någon frihet i en diskussionsinledning.
Därför tillåter jag mig också att med den korta
motivering jag givit framkasta påståendet, att en
lösning av departementsorganisationens problem
måste sökas i samordning av departementen
kring vissa aspekter av politiken och icke med
hjälp av den gamla metoden att flytta
detalj-uppgifter fram och åter mellan olika gamla eller
nybildade departement. Bland samhällsplanerare
är byggdepartementet en av många omhuldad
framtidsdröm. Jag tror inte på den, ty ett sådant
departement kan aldrig utformas så, att
samordningsfrågorna inom hela samhällsplaneringen
därmed löses. I Sverige med dess små och få
departement, där rutinarbetet i så hög grad
avlastats till ämbetsverken i motsats till vad fallet är
på många håll utomlands, bör detta
samordningsproblem icke vara olösligt. Men det är ännu en
lång väg till att finna formerna för ett verkligt
generalstabsarbete på regeringsplanet.
Decentraliserad handläggning
Må ingen missuppfatta framhävandet av
samhällsplaneringens behov av en centralpunkt på
regeringsplanet som ett uttryck för önskemål att
förvandla samhällsplaneringen till ett område
för statlig maktutvidgning. Staten har ju redan
inom detta fält, åtminstone i Sverige, ett så
utomordentligt starkt inflytande, att man med allt
skäl kan ifrågasätta, om det vore så lyckligt att
nämnvärt utvidga detta inflytande — i varje fall
är det i nuläget långt angelägnare, att den makt
som redan finns användes smidigare och mindre
motsägelsefullt. Det är dessa syften som lättare
kunde nås med ett generalstabsarbete, som
bringade reda i utredningsdirektiv, lagstiftning
och sist men icke minst förhållningsreglerna för
de underordnade myndigheterna.
Mellan de centrala ämbetsverken förekommer
för närvarande ett visst samarbete, men det är
sporadiskt och på många punkter synnerligen
otillfredsställande. Ibland förekommer det, att
två ämbetsverk, som handhar uppgifter inom ett
integrerat område, i åratal drar åt var sitt håll
utan att det är möjligt att nå en gemensam linje.
Allmänheten och kommunerna får sitta emellan.
Tillkomsten av ett lokaliseringsorgan kunde
möjligen medföra någon förbättring, men endast
inom begränsade avsnitt.
Permanent samråd vid sidan av det
traditionella och tungrodda remissförfarandet är
önskvärt för vissa frågekomplex. Det förefaller
tvivelaktigt, om detta kan åstadkommas på ett
tillfredsställande sätt, innan den nämnda
kraftpunkten på regeringsplanet kommit till och kan
ta initiativ till samordning, i värsta fall
framtvinga en samordning. Det är förhållandevis lätt
att från den centrala utsiktspunkten se, på vilka
punkter det skär sig, och makten att rätta till
vad som brister finns ju.
På länsplanet har de hittills mest löftesrika
åtgärderna vidtagits i syfte att lösa den
horisontala samordningens problem. Frivilligt har i
nästan alla län initiativ tagits till ett intimt
samarbete under landshövdingens ledning mellan de
olika myndigheter, som sysslar med
samhällsplanering eller indirekt påverkar den. Det rör sig
om länsarkiktekt, överlantmätare,
lantbruksnämnd, länsbostadsnämnd, länsarbetsnämnd,
vatten- och avloppsingenjör, vägförvaltning och
ibland även andra länsmyndigheter. Ett
snabbare och enhetligare avgörande av frågorna har
uppnåtts, och allmänhetens faktiska rättsläge
har förbättrats. I det förslag till ny organisation
av de svenska länsstyrelserna, som nu
behandlas, är huvudtanken just att sörja för att
länsstyrelsen skall hålla samman de olika
länsmyndigheternas arbete.
Kommunerna har ibland en värre byråkratisk
djungel än staten. Det finns exempel på hur ett
litet stadsplaneärende gjort dussinet och fler
mellanlandningar hos olika kommunala
instanser, vilkas behandling av ärendet tagit
mångdubbelt längre tid än handläggningen hos de
statliga myndigheterna. En nyligen i Sverige tillsatt
utredning, som skall undersöka möjligheterna
att avskaffa "byggkrånglet", bör enligt
direktiven söka en lösning av allmänhetens mest
brännande problem i den formen, att
byggnadsnämnden blir clearingorgan för de kommunala
myndigheterna, så att den byggande allmänheten
endast behöver vända sig till denna nämnd.
Många andra samordningsfrågor berörande
samhällsplaneringen finns inom kommunerna.
Man kan sålunda skönja de allmänna riktlinjer,
efter vilka man bör söka lösningen av de
administrativa samarbetsproblemen inom
samhällsplaneringen. I vertikalledet gäller det att finna
den rätta avvägningen mellan central och lokal
makt. Slagord är alltid farliga men skall man i
detta sammanhang välja något, så bör det vara
decentralisering och icke centralisering. I
horisontalledet gäller det att organisera kontakterna
mellan departementen och övriga parallella
myndigheter. Det låter vidlyftigt, men våra
erfarenheter på länsplanet är otvivelaktigt gynnsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
