Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Regionplan — generalplan, av Uno Åhrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 september 1951
773
generalplan ligger så långt i framtiden, att
generalplanen måste mycket noga studeras i fråga
om vilka trafiklösningar som är behövliga under
en lång övergångstid.
Vanskligheter i målsättningen
Bland de antaganden om framtiden, som
översiktsplaneringen måste baseras på, finns alltid
en del som är i särskilt hög grad ovissa. Även en
del planeringsprinciper är naturligtvis
diskutabla. Jag skall ge ett par exempel på svårigheter
som kan uppstå härigenom i praktiken.
Kooperativa Förbundets chef Albin Johansson
riktade för något år sedan den anklagelsen mot
samhällsplaneringen, att den låser fast
utvecklingen för mycket i fråga om butikernas lägen
och antal. Han skisserar ett intressant
perspektiv för en tänkbar utveckling med många små,
spridda butiker i stället för större, och till ett
färre antal punkter centraliserade butiker (det
gäller här närmast nyplanerade större
bostadsområden). "Mer frihet för nya initiativ", utropar
han.
Hur skall planeraren göra? Inte kan han hålla
alla tänkbara utvägar öppna för nya initiativ
i fråga om butikslokaliseringen i framtiden. Han
kan inget annat göra än utforma sin plan så att
den skapar de bästa möjliga förutsättningar för
det för närvarande praktiserade butikssystemet.
Gäller det en detaljplan lägges butikscentra
tillrätta enligt gängse normer, och inom kort är
området fullbyggt. Skulle sedan butikssystemet
ändras efter ett antal år får konsekvenserna då
tas i fråga om eventuellt behövliga ändringar av
stadsplanen i samband med inlösen och
ombyggnad av fastigheter för att åstadkomma nya
butikslägen, i den mån detta är möjligt. Gäller det
en generalplan förfares i princip på samma sätt,
med den skillnaden bara, att planen får
omarbetas i den mån den inte är utbyggd vid den
tidpunkt då butiksprinciperna ändras.
Albin Johansson hade inte klart för sig att
planerarnas önskan att skapa reda och ordning inte
utesluter smidighet i planeringen på längre sikt,
dvs. i översiktsplaneringen. De verkliga
svårigheterna i fråga om butikerna i stadsplanen
kommer, då ett eller flera nya system för butikernas
lokalisering är moget att ta upp konkurrensen
med det nuvarande systemet. Då får väl
generalplanerna söka hålla frågan öppen och hänskjuta
avgörandet till detaljplanestadiet, då det för
varje särskilt område får bestämmas — i
samråd med dem som skall driva butikerna — vilket
system som skall tillämpas. Något skäl att ge upp
kravet på en planering av butikslägena ger icke
Johanssons resonemang. Vi har sett tillräckligt
av den oreda som den fria, slumpmässiga
placeringen av butiker tidigare ledde till.
Problemet om storstädernas fortsatta tillväxt,
om deras för- och nackdelar, har diskuterats
ivrigt även i Stockholm. Resultatet har blivit att
problemet inte kan angripas med någon
framgång på sociologiska grunder, så litet som vi vet
om olika miljöers betydelse för människorna.
Man kan i stället närma sig problemet från en
annan sida och på den vägen kan man — i
princip enkelt nog — komma till ett bestämt
resultat.
Befolkningen i våra jordbruksdistrikt måste ha
tillgång till allmänna nyttigheter och nöjen av
någorlunda samma standard som städernas
befolkning har. Annars stannar det antagligen i
längden inte tillräckligt mycket folk kvar på
landsbygden för att kunna sköta jordbruket. Att
säkra jordbruksnäringens framtid måste vara en
av den nationella hushållningens angelägnaste
uppgifter.
En utspridning på landsbygden av badhus,
bibliotek och samlingslokaler vore dock inte rätta
sättet. Man måste bygga på ett system av
tätorter, lagom tätt liggande, där det mesta av dessa
saker finns, och därtill butiker samt småindustri
och hantverk, som dels betjänar jordbruket och
dels skapar arbetstillfällen vid sidan av
jordbruket. Den uppsättning tätorter vi nu har på
landsbygden har inte en utrustning som
tillnärmelsevis fyller dessa krav. De har också till största
delen för liten folkmängd för att tillsammans
med jordbruksbefolkningen inom sina
influensområden kunna bära upp den behövliga
utrustningen.
Här föreligger alltså ett klart önskemål. Den
ytterligare ökning av tätortsbefolkningen, som
man rimligen kan räkna med, bör inte till så stor
del som hittills gå till storstäderna. Av den till
ungefär en miljon personer beräknade ökningen
kommer vid en opåverkad utveckling
uppskattningsvis hälften att gå enbart till Storstockholm.
Det är lätt att räkna ut, att under sådana
förhållanden möjligheterna är minimala för de alltför
små tätorterna att växa.
Det kan väl därför inte vara någon tvekan om
riktigheten i en målsättning som går ut på att
med lämpliga medel gynna de småorter som är
ägnade att fungera i ett väl balanserat regionalt
system av sinsemellan samverkande
jordbruksbygder och tätorter av olika storleksordning. En
sådan politik skulle, om den lyckades, ge
biprodukten att minska flyttningsströmmen till de
stora städerna.
Hur kommer då befolkningsprognosen för
Storstockholm att se ut? Kan någon hänsyn tas till
dessa utvecklingsperspektiv? Nej, de är ännu för
ovissa. I nuvarande situation måste prognosen
baseras på antagandet om en "automatisk"
utveckling. Så har också skett i samband med
generalplanearbetet för Stockholm, även om
uttalanden från medverkande i detta arbete tyder
på att man helst skulle se att tillväxten kunde bli
mindre än den beräknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
