Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1951 - Regionplan — generalplan, av Uno Åhrén - Diskussion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
ningar av en planuppgift. Representanterna för
den kommunala ekonomin säger: naturligtvis
skall vi välja den billigare lösningen. Planeraren
står där bara och "tycker" att den dyrare är
bättre, men kan inte bevisa något. Han kommer
att stå sig slätt. Vad vi måste söka uppnå är, att
kostnader och kvalitet i olika avseenden kan
grundligt vägas mot varandra, så att ett val kan
träffas under fullt beaktande av bäggedera. Har
man icke välgrundade normer, i möjligaste mån
baserade på vetenskapliga undersökningar, blir
det dålig balans i valet. En eventuellt
förekommande, snusförnuftig besparingsiver får lätt
övertaget.
Vi är således tvungna att i vår forskning ägna
lika stor omsorg åt kvalitetsfrågor som åt
tekniska och ekonomiska frågor. Snarast kräver
kvalitetsfrågorna större insats, ty de är i stort
sett av betydligt svårare slag. Vad man med en
gemensam beteckning kan kalla de sociologiska
problemen i samhällsbyggandet ropar efter
intresserade forskare och rikliga anslag.
Överblicken över behövliga forsknings- och
utredningsuppgifter har dock inte varit
tillfredsställande. Statens Kommitté för
Byggnadsforskning, soin har intresse av att sätta in anslag även
på uppgifter inom samhällsplaneringsområdet,
har därför gett mig i uppdrag att utarbeta en
översikt och att söka åstadkomma en
gruppering efter angelägenhetsgrad. Denna
undersökning göres i samarbete med en rad experter inom
olika avsnitt av det väldiga arbetsfältet. Icke
minst har det visat sig önskvärt att därvid söka
konkret bestämma sociologins uppgifter i olika
sammanhang.
Det allmänna talet om sociologins viktiga roll
i samhällsplaneringen motsvaras inte av klara
begrepp om hur dess medverkan skall preciseras
med hänsyn till utsikterna att utarbeta praktiskt
användbara undersökningsmetoder och med
hänsyn till möjligheterna att få fram vetenskapligt
hållbara resultat. Jag hoppas få till stånd ett
givande meningsutbyte med de skandinaviska
kollegerna i dessa frågor, när jag om en tid
kommer att sända ut en preliminär
framställning för granskning och kritik.
Diskussion
(Då det visat sig omöjligt att i trådreferatet särskilja de
olika debattörerna, ges här en sammanfattning av de
synpunkter, som kom till uttryck.)
Det förefaller, som om man på flera håll utgår ifrån,
att arbetshypotesen för stadsplanering med ganska korta
intervall måste ändras med utvecklingen. Detta är
uppenbarligen en fullkomligt ohållbar grund för planering, och
det finns också förhållanden inom ett samhälle, som torde
förbli oförändrade inom överskådlig framtid.
I världens stadsbyggnadskonst finns det t.ex. två extrema
fall: Manhattan och Los Angeles. Den förra går upp i
höjden, den senare är 90 km lång och 50 km bred. De
är byggda på två transportmedel, Manhattan på hissen,
och Los Angeles på personbilen. Detta förhållande måste
vara bestående, och det är därför ganska rörande att se,
hur planerarna i Los Angeles tillämpar den från England
importerade "neighbourhood" på denna slumpartade,
gigantiska samhällsbildning. De tycks inte ha gjort sig någon
konkret föreställning om dessa nya samhällens möjligheter
att existera som sociologiska, psykologiska enheter. Var
och en kan ju nu sätta sig i en bil och åka vart han vill, t.ex.
till något som intresserar honom, eller till någon bekant.
Antag, att man har utarbetat flera lösningar av en och
samma planeringsuppgift. Representanterna för den
kommunala ekonomin förordar naturligtvis den billigaste
lösningen. Planeraren är fast övertygad om att den dyrare
är bättre men kan inte bevisa det och står sig därför slätt.
Vad man måste försöka uppnå är, att kostnader och
kvalitet i olika avseenden grundligt vägs mot varandra, så att
avgörandet kan träffas under fullt beaktande av bäggedera.
Att planera byggandet i etapper är i allmänhet ganska
enkelt, men det är mycket svårt att planera för långt
framtida etapper utan stora nutida kostnader. En mycket viktig
sak är t.ex., som Lundberg framhöll, den framtida
trafikvolymen. En plan, som tar hänsyn till en som är 5—6
gånger större än den nuvarande är givetvis onödigt dyr att
genomföra nu, men den är dock otillräcklig, om
trafikvolymen skulle bli ännu större. Räknar man härmed måste
planens realiserande nu dra mycket stora kostnader.
Sådana frågeställningar uppstår ofta vid den praktiska
arbetsmetod med kommunala eller regionala
organisationer, som nu används. Man måste av allt att döma komma
fram till i många avseenden säkrare prognoser än de
hittills gjorda, inte bara för trafiken utan också för många
andra saker, för att man skall kunna planera på lång sikt
och planera ganska djärvt.
Ett svårlöst problem vid regionplanering är industriernas
placering. Man har försökt lösa det genom forskning,
utredning och rådgivning. Denna verksamhet har dock inte
uppskattats av näringslivet, och man bör därför söka sig
fram till andra sätt att lösa dessa problem. Det har
förekommit, att man försökt tvinga företag att flytta, en
metod som dock är både opraktisk och osympatisk.
Som försvar för dylika åtgärder anfördes, att många
industriers lokalisering sker på ren slump och att den därför
kan bli synnerligen olämplig. Flyttning av industrin till
annan ort borde då vara fördelaktig både för den förra
och den senare. Emellertid anser industrimännen i
allmänhet, att för mycket investerats på den ursprungliga platsen
för att en flyttning skall löna sig.
Ett sätt att lösa detta problem vore, att med
skattelättnader locka industrier till samhällen, vilkas invånare saknar
tillräckliga utkomstmöjligheter. Mot detta invändes, att det
skulle bli betydligt billigare för det allmänna att flytta
befolkningen, men andra ansåg det orätt att tvinga vare sig
människor eller industrier att flytta till platser, där de inte
trivs. När allt kommer omkring är det kanske inte i
allmänhet till någon nytta.
Det bästa skulle vara om man från början kunde placera
industrierna rätt, men planeraren vet inte om någon
industri kommer till det samhälle, som han planerar eller,
om så sker, hur den kommer att se ut. Han vågar ytterst
sällan rita ut tomtindelningen i ett industrikvarter utan
lämnar den helst, tills han fått se. vad som kommer dit.
Det vore därför önskvärt att få regionplaneringen bättre
ordnad än nu. Industrimännen torde hysa starkt
misstroende mot de stora kommittéer med nationalekonomer och
andra, som nu sysslar med den. Man måste hoppas, att
det så småningom skall gå att nå fram till en metod för
samhällsplanering, som gör skäl för namnet industripolitik.
Man skall uppenbarligen sträva efter att utnyttja ett helt
land så effektivt som möjligt, och det kan då inte heller
vara riktigt att tömma landsbygden på folk.
Regionplanering är utan tvivel en högst komplicerad uppgift, men
man bör genom forskning kunna finna några möjligheter
att lösa den i praktiken på ett tillfredsställande sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
