Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - Masugnsprocessen moderniseras, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 TEKNISK TIDSKRIFT
och lägre gashastighet i pipan, men luftens
syrehalt kan icke höjas mer än till ca 25 %. De
uppstigande gaserna förlorar nämligen vid högre
halter sitt värme redan i pipans nedre del, och
beskickningen blir otillräckligt uppvärmd i den
övre delen. Reduktionen i järnsvampszonen kan
icke genomföras utan att mer värme alstras i
smältzonen genom förbränning av koks.
Vid blåsning med luft med hög syrehalt är det
vidare risk för att smältzonen upphettas för
starkt, varigenom ugnsinfodringen förstörs. Detta
kan man visserligen undvika genom att använda
kall bläster9, varvid syrehalten lär kunna stegras
till 50—55 %, men masugnen måste då ha liten
piphöjd. Järnsvampszonen försvinner helt eller
åtminstone delvis, och mycket oreducerad malm
når ned till smältzonen, varigenom
förbrukningen av kol och syrgas blir onormalt hög.
Då kostnaden för syrgasen efter blott 3 $/t
skulle uppgå till 1 260 $/dygn för en masugn
med 8 m ställbottendiameter och Republic Steel
uppnått ca 20 % produktionsökning genom att
sätta masugnen under tryck, hade Fortune 1948
svårt att tro på användningen av syrgas.
En större nackdel hos denna metod synes
emellertid vara, att blästerluftens syrehalt icke med
fördel kan höjas till mer än 25 %. Avgörande för
koksbesparingen är nämligen ökningen av
koloxidens partialtryck, och denna skulle då blott
motsvara ett topptryck på ca 0,5 kp/cm2 enligt
siffror, som Bleloch9 angivit. W Dick18 framhåller,
att syreanrikning inte ger önskat resultat, så
länge man bibehåller masugnarnas nuvarande
konstruktion. Metoden lovar dock stora fördelar
i lågschaktsugnar, därigenom att den tillåter
användning av mindervärdigt bränsle. Durrer3 har
t.o.m. föreslagit, att man skall köra
lågschaktsugnar med rent syre.
Anrikning av malmen
Tillgången på högvärdig järnmalm är
begränsad, och man måste därför förr eller senare
utnyttja sämre malmer. För att detta skall bli
möjligt, måste de anrikas, vilket redan sker i viss
utsträckning i flera länder. Samma metod kan
emellertid även användas på malmer, som kan
insättas oförändrade, om man vill öka
masugnens kapacitet och därmed förbättra dess
driftsekonomi. Genom anrikningen minskas den
slaggmängd, som måste upphettas till smältning,
varigenom en bränslebesparing kan uppnås. Vidare
torde användning av en rik beskickning förbättra
reaktionsbetingelserna i järnsvampszonen.
Vid anrikningen måste malmen först
finkrossas, och då man icke kan beskicka en vanlig
masugn med finmald malm, måste den sintras
till en klinkerliknande produkt, som är ett
utmärkt råmaterial med hög järnhalt. US Steel har
valt denna väg och anslagit 34 M$ till ett
anrikningsverk. Det lär också ha lyckats att öka tack-
järnsproduktionen mer än Republic Steel kunnat
göra med tryckmetoden. Fortune undrar
emellertid, om det med de stigande kostnaderna för allt
arbete kan löna sig att först mala malmen och
sedan kleta ihop pulvret igen, och sintringen
kostar dessutom bränsle. Det må härtill
anmärkas, att inan i en tryckmasugn kan arbeta med
finkrossad malm och alltså slippa sintringen.
Republic Steel lär ha kört med malmpulver
("fines") utan inblandning av skrot eller spån.
I Sverige har man även valt anrikning av
malmen. Genom att beskicka masugnarna med
enbart sintrat malmkoncentrat har man lyckats
spara 30 % av koksen, och sedan 1913 har deras
kapacitet i genomsnitt fördubblats. I Domnarvet
har tillverkningen stegrats från 66 till 220
t/dygn. Detta är givetvis icke någon stor
kapacitet i jämförelse med de jättestora amerikanska
masugnarnas, men räknar man per kubikmeter
ugnsvolym, är den svenska produktionen 50 %
högre än den amerikanska10. Samtidigt har
koksförbrukningen nedbringats till 0,65 t/t tackjärn
mot normalt nära 1 t. Den förra siffran, som
motsvarar ca 46 hl träkol, uppges vara lägre än
de, som erhållits med tryckmasugn i USA. Vidare
kan man använda koks med relativt låg
hållfasthet i Domnarvets masugnar, därför att de blott
är 17 m höga.
Enligt Republic Steel9 är koksförbrukningen i
moderna amerikanska masugnar 0,73 t/t tackjärn.
Om man i tryckmasugnen uppnår 10 % besparing,
blir koksförbrukningen i denna 0,66 t/t, dvs.
ungefär densamma som vid Domnarvet, men man
tycks ännu inte ha lyckats köra tryckmasugnar
kontinuerligt med så låg bränsleförbrukning.
Järnsvamp
I Sverige, där kolpriserna är mycket höga,
anses emellertid den billigaste vägen att framställa
stål av hög kvalitet gå över järnsvamp716. Två
olika metoder, Höganäs- och
Wiberg—Söderforsmetoderna, är i drift. Vid båda har smältzonen
slopats, och reduktionen sker helt och hållet i
fast fas, vid den förra uteslutande direkt, vid den
senare blott indirekt. Höganäs-metoden fordrar
tillgång på billigt eldfast material och är därför
av mindre allmänt intresse än
Wiberg—Söderfors-metoden (fig. 3).
Vid denna sker reduktionen av sinter i en
schaktugn utan tillsats av kol eller slaggbildande
ämnen med het gas bestående av 80—85 %
koloxid och 15—20 % väte. När denna blandning
passerat genom sinterskiktet, håller den ca 30 %
kolsyra. Ungefär 75 % av den blåses in i en
elektriskt upphettad gasgenerator fylld med
koks. Här reduceras kolsyran till koloxid,
samtidigt som gasen upphettas. Denna används
därefter på nytt i reduktionsugnen. Kalkugnen i
figurens mitt används blott för alstrande av
kolsyra vid järnsvampsugnens igångsättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
