Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - Masugnsprocessen moderniseras, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
832
TEKNISK TIDSKRIFT
arbetat en mycket enkel metod för krackning
av-naturgas till kolloidalt kol och vätgas. Denna blir
billig och bör enligt McQuaid17 med fördel kunna
användas för reduktion av järnmalm. Liksom vid
andra järnsvampsmetoder måste malmen vara
finmald, anrikad magnetit eller pyrit, som
sintrats eller briketterats. Den får inte ha mer än en
viss kiselsyrahalt, ty ingen smältning sker, och
slaggämnena kommer därför att bli kvar i
metallen.
Enligt samma källa skall
reduktionstemperaturen vara 570—590°C, varvid fullständig
reduktion sker på kortast möjliga tid utan att
järnsvampen klibbar samman. Det är önskvärt och
praktiskt att köra ugnen med ca 2 kp/cnr
övertryck. Efter slutad reduktion upphettas kort tid
(5 min) till 900°C, för att metallen skall bli
stabil i luft, varefter den kyls till ca 100° C i vätgas,
innan den tas ut ur ugnen. Det för reduktionen
nödvändiga värmet (reaktionen är starkt
endotermisk) måste tillföras med vätgasen, som
upphettas i en särskild värmeväxlare. Upphettning
av malmen utifrån kan inte ske, därför att järnet
då skulle bli överhettat vid ugnsväggarna och
smälta.
Vätgasåtgången per ton järnsvamp uppges bli
600 in3 motsvarande 300 m3 naturgas exklusive
den mängd, som åtgår för täckande av
krackningsprocessen värmebehov. Samtidigt fås 160
kg finfördelat kol (carbon black).
Cavanagh17 tror inte, att denna process är
genomförbar i stor skala framför allt därför, att
reduktionen tar för lång tid vid lägre temperatur
än 790—900°C, vid vilken järnsvampen lätt
klibbar samman. Under denna temperatur blir den
dessutom poryfor och självantänds i luft vid
rumstemperatur. Han anmärker dock, att även
poryfor järnsvamp kan kylas direkt i
kalkhaltigt vatten utan nämnvärd oxidation. Även andra
amerikanska metallurger anser, att reduktion av
järnmalm med vätgas icke kan genomföras
industriellt i konkurrens med kokstackjärn. De tycks
däremot anse tänkbart att utföra direkt
reduktion med kol i martinugn, men härtill fordras
malm av särskilt slag.
Gentemot Cavanaghs och andras pessimistiska
uppfattning anför McQuaid, att det vid försök i
halvstor skala med charger på 225 kg visat sig
möjligt att utföra reduktion, stabilisering och
kylning på sammanlagt 7 h, och han ser inget
skäl, varför man inte skulle kunna genomföra
processen på samma tid med en charge på 2 t.
Reduktionstiden bestäms nämligen av malmens
kornstorlek och dess kontakt med vätgasen.
Anhängarna av denna kokslösa
stålframställningsmetod har också enligt Fortune flera
starka argument att anföra. De påpekar sålunda,
att man i masugnen först framställer rent järn
i järnsvampszonen men sedan vid
nedsmältning-en mättar detta med kol och andra föroreningar,
som måste brännas bort i martinugnen. Denna
påstås vara den sämsta tänkbara
värmeöverföringsapparat, som hittills uppfunnits, och det har
sagts, att "smältning av stål i martinugn är som
att försöka koka vatten i en paj form genom att
rikta två stearinljuslågor mot vattenytan". De,
som tror på kokslös reduktion anser därför, att
icke blott masugnen utan även martinugnen bör
ersättas med något nytt.
De nuvarande stora kopparflamugnarna med en
avverkning på 1 000—1 500 t/dygn är synnerligen
ekonomiska smältaggregat. F Johannesen",
rektor för Rergakademie Clausthal, har föreslagit att
använda sådana ugnar för framställning av
tackjärn. Då man i en flamugn inte behöver tillsätta
överskott på kol för att skydda järnet mot
oxidation (man kan i stället använda reducerande
atmosfär), är det också tänkbart att i en sådan
direkt framställa stål genom att mata den ined
både malm och skrot. Den allmänna åsikten,
åtminstone bland svenska hyttmän, tycks
emellertid vara, att masugnen kommer att stå sig under
lång tid framåt.
Utnyttjande av lågvärdig malm och
lågvärdigt kol
Jordens tillgångar på rika järnmalmer är ännu
långt ifrån uttömda men en viss knapphet
börjar märkas i närheten av järnhanteringens
centra. Man har därför tagit itu med utnyttjandet av
lågvärdiga malmer. För detta ändamål fanns i
USA vid slutet av 1950 ca 70
anrikningsanläggningar11, i vilka omkring en fjärdedel av den i
landet förbrukade järnmalmen behandlades. Man
ämnar emellertid bygga flera anrikningsverk.
I september 1950 förvärvade t.ex. Republic Steel
och Armstrong Steel tillsammans mycket stora
lager av lågvärdig järnmalm (magnetisk taconit)
vid östra ändan av Mesabi Range i Minnesota.
Malmen kan inte smältas utan anrikning, och
man beräknar därför att få investera ca 160 M$
i anrikningsverk, innan fyndigheterna kan
utnyttjas. Knappheten på naturligt svavel inverkar
även på järnhanteringens framtida metoder, ty
pyrit kan användas för framställning av både
svavelföreningar och järn. Under åren 1900—
1948 bidrog pyrit mera än natursvavel till
täckande av världens svavelbehov, och 1949
framställdes i USA nära 0,6 Mt järnmalm ur
järn-sulfider.
Vanliga masugnar kan beskickas med sinter,
men denna fås genom en process, sintringen, som
till skillnad från anrikningen icke är absolut
nödvändig. Dessutom börjar det bli ont om
högvärdiga kokskol, dvs. sådana som ger koks med
hög hållfasthet. Man söker därför finna
processer, som tillåter framställning av ett användbart
gjutjärn ur enligt nuvarande uppfattning
lågvärdiga råvaror. Både tryck- och
syrgasmasugnar-nas förespråkare underlåter icke att framhålla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
