Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - Signalglas, av Stig Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
837
Fig. 3. Transmissionskurvor för rött (R) och grönt (G)
signalglas enligt Deutsche Seewarte 1894.
ligt fig. 4. För rött, grönt och vitt glas har värden
fastställts för två klasser A och B, varvid de
senare endast tillämpas vid särskilt höga
fordringar.
Standardisering av signalljusen enligt andra
delen förutsätter, såsom tidigare nämnts, också
kännedom om den använda ljuskällan. I de
engelska föreskrifterna utgår man från tre typer
av temperaturstrålare: fotogenlampa,
vakuumglödlampa (eller acetylenlampa) och gasfylld
glödlampa med färgtemperaturerna 2 000, 2 360
och 2 848°K.
För att förenkla kontrollen av signalglas vid
dessas tillverkning ger de brittiska
standardföreskrifterna också anvisningar på hur man med
hjälp av kalibrerade standardglas snabbt kan
jämföra två glas med varandra. Man kan ju
knappast förutsätta, att varje glasbruk som
tillverkar signalglas har vare sig teoretiska eller
praktiska möjligheter att beräkna de
trikromatiska koefficienterna för sina glas.
Fransmännen har i motsats till engelsmännen
icke accepterat användningen av trikromatiska
koefficienter vid (den ännu preliminära)
standardiseringen av signalglas med motiveringen6,
att den av CIE rekommenderade
standardobservatören icke existerar i verkligheten. I stället
förordas användningen av glasets transmissions-
kurva såsom redan beskrivits under de tyska
anvisningarna. V
Emellertid har det visat sig, att en
transmissionskurva kan ligga helt och hållet inom den
tillåtna ytan och ändå ge en olämplig färg. Detta
kan på den franska kommissionens förslag
förhindras genom att för vederbörande
transmissionskurva ånge en "formfaktor", som utgör ett
mått på förskjutningen av kurvan i förhållande
till de båda gränskurvorna.
I USA har man gjort mycket omfattande
undersökningar på detta område. Redan år 1908
tillverkade Railway Signal Association
standardglas för färgerna rött, gult, grönt, blått, purpur
och "lunar white" (dagsljusfärg).
Totaltransmissionen för dessa glas fastställdes till värdet
100. Samtidigt angavs de tillåtna avvikelserna
från detta värde, medan man icke fastlade några
kromaticitetsvärden. År 1935 och 1938 utfördes
nya mätningar av totaltransmissionen,
definierad av ekvationen
$TVL)EU)ydX
j’EiXiydk
för en ljuskälla med färgtemperaturen 2 360°K,
varvid man fick följande värden:
Färg Totaltransmission
Röd ............................... 0,069
Gul ............................... 0,247
Grön .............................. 0,119
Rlå ............................... 0,0223
Purpur ............................ 0,0129
’ Lunar white" ..................... 0,190
De nu gällande amerikanska föreskrifterna7’8
publicerades år 1940. De anvisningar för
kroma-ticitetsgränserna som där ges, bygger på
användning av tre olika ljuskällor med
färgtemperaturerna 1 900, 2 360 och 2 848°K (sistnämnda
värde detsamma som för ljuskälla A enligt CIE).
De gränser som fastställts för de olika
signalfärgerna framgår av fig. 5.
En särskild detalj i den av CIE rekommendera-
Oax
Fig. 4. Tillåtna
kromaticitetsvärden för
signalfärger enligt
engelsk standard B.S.
1376:1947.
Fig. 5. Tillåtna
kromaticitetsvärden för
järnvägssignaler enligt
amerikansk standard
AAR 69—40.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
