Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 20 oktober 1951 - Rysslands flygvapen, av B M W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
866
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Jaktplanet La-17; baktill under stjärten, hjälpraket; radarutrustningen i nosen är icke inritad; intagsröret, som
delar sig kring förarsitsen, är avbrutet för att visa bakomliggande detaljer.
niker. För närvarande lär han vara chef för den
aerodynamiska försöks- och forskningsverksamheten.
Omkring dessa ledande konstruktörer är sedan de olika
företagen uppbyggda. Till förfogande finns
försöksanstalter och vindtunnlar, motorprovningsanläggningar samt
möjligheter att utprova utrustning och materiel. Sådana
försöksanläggningar är belägna bl.a. i Moskva och
(troligen) i Irkutsk. Andra anläggningar, som möjligen berör
atomproblemen, ligger i Turkestan. För robotar finns
ut-provningsanläggningar i Peenemünde, Omsk m.fl. platser.
En teknisk centralbyrå fastställer specifikationerna för
de olika projekten och utlämnar uppdragen till den
chefkonstruktör. som anses vara lämpligast. Ibland
hopkopplas två konstruktörer med olika specialitet, såsom fallet
har varit med Mig-15, där Mikojan utförde den
aerodynamiska uppbyggnaden och Gurevitj den statiska
konstruktionen. För utprovningen av materielen finns en central
anläggning utanför Moskva.
Industrin har efter andra världskriget decentraliserats
och i stor utsträckning förflyttats till Sibirien. Den är
fortfarande under utbyggnad och skall enligt uppgift kunna
år 1960 uppnå en produktion av 100 000 flygplan om året.
Fabrikerna är fördelade på 25—28 huvudfabriker för
flygplan samt 12—15 fabriker för motorer. Dessutom finns det
troligen omkring 40 fabriker för deltillverkning. Inom
tillbehörsbranschen är industrin uppdelad allt efter
tillverkningens art; vapen är organiserade i en trust, instrument,
sikten o.d. finns i andra, och elutrustningen i en tredje.
Arbetarna inkallas till tjänstgöring vid fabrikerna som
vid militärtjänst, och ungdomar på 14—15 år, vilka icke
passar för teoretisk utbildning, sammandras för
lärlingsutbildning i fabrikerna. För närvarande sker arbetet i
mycket stor utsträckning hantverksmässigt, men
mekaniseringen fortskrider i snabb takt och målet är att erhålla en
industri med motsvarande maskinutrustning som den
amerikanska.
Den tyska insatsen
De stora framstegen, som ryssarna uppnått efter senaste
världskriget beror till stor del på att en mängd tyska
specialister och yrkesmän infångades samt sattes i arbete inom
Ryssland. Dessutom förflyttades hela fabriker och
försöksanläggningar från Tyskland till Ryssland. Härutöver är att
märka, att ryssarna som krigsbyte erhöll de tyska
utredningarna om överljudflygplan samt utrustning av olika
slag.
De tyska konstruktörerna beordrades att vidareutveckla
var och en sitt eget projekt. Några av dem arbetade av
rent yrkesintresse, några mot god betalning, andra för att
få hämnd på västmakterna, medan de övriga med kända
medel tvingades att utföra sin del i arbetet.
Den av ryssarna, som bäst kunde samarbeta med de
tyska vetenskapsmännen, var Lavochkin, vilket medförde
att han i början hade speciellt uppdrag att konstruera
reaktionsdrivna jaktflygplan. Ett sådant exempel är La-5,
som togs fram på mycket kort tid. Det finns också stora
likheter mellan den och tysken Tanks konstruktioner, som
nu börjar visa sig i Argentina. Några andra överföringar
från tyska typer är La-16 (från Me-362), Jak-21 (Me-263)
samt Mig-15 (från Ta-183). Möjligen kan den senare ryska
flygplantypen även komma från försöksflygplanen DFS-346
eller P-1101.
Nu får man av detta inte dra slutsatsen, att det intensiva
arbete som pågår inom Ryssland för att bygga upp ett
jaktförsvar och skapa en egen strategisk bombflotta
enbart sker med det tyska krigsbytet som grund och med
hjälp av informationer, som erhålles från västmakthåll.
Man bör räkna med att naturlagarna är desamma över
hela världen och att det är helt naturligt att flygplan med
samma prestationer liknar varandra. Att endast de från
krigsslutet kända tyska projekten har blivit kända kan
bero på att underrättelsetjänsten icke har fått tag i de
rent ryska utvecklingsvägarna.
Att under sådana förhållanden i varje rysk konstruktion
se en kopiering av en utländsk idé, kan vålla obehaglig
överraskning den dag striden börjar på allvar.
Flygplantyper
Det ryska flygvapnet är som ovan nämnts i första hand
avsett för samverkan med armén och flottan. Först under
de senare åren har ett självständigt strategiskt bombflyg
börjat ta form. Grundstommen här kommer att vara
B29-kopian Tu-4 eller, som den även heter, Tu-71. Dessutom
påstår ryktena att stora ansträngningar görs för att få fram
en rysk motsvarighet till B36, vars namn skall vara
TuG-75.
I det taktiska flyget finns bland jaktflygplanen i första
hand La-17 fig. 2, i storleksordning som det amerikanska
F86 "Sabre". Det är försett med en radialmotor av typ
Tjelomej på 2 250—2 500 kp dragkraft. Som
tillsatsdrag-kraft finnes en Walter-raketmotor, vilken kan ge upp till
1 000 kp ytterligare dragkraft. Flygvikten ligger på
omkring 7 500 kg och maximifarten lär kunna bli omkring
1 050 km/h utan rakethjälp.
Konstruktionen är enkel, med tjockt skal för att minska
antalet stringerförstärkningar och därmed nitningsarbetet.
Vingens placering högt upp på kroppen har medfört att
landstället blivit fäst vid kroppen. Stället, som
manövreras elektriskt, fälles in såsom på den svenska J 29 (Tekn.
T. 1951 s. 625).
Öppningarna i kroppen är samtidigt betjäningsöppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
