Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 27 oktober 1951 - Utbildning av byggnadsarbetare i Sverige, av Knut Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
882
TEKNISK TIDSKRIFT
Under senare år har en markant rationalisering
och specialicering framdrivits i synnerhet för
träarbetet. Yrkesutbildningen har självfallet därför
fått en helt annan inriktning än tidigare. Sedan
1940 gäller mellan arbetsmarknadens parter,
Svenska Byggnadsindustriförbundet å ena sidan,
Svenska Byggnadsarbetareförbundet och Svenska
Murareförbundet å andra sidan, ett kollektivt
lärlingsavtal gällande träarbetare och murare.
Liknande avtal finns inom glasmästeribranschen.
För rörarbetarna pågår överläggningar mellan
parterna om ett lärlingsavtal.
Avtalet för träarbetare och murare är i stort
sett tillfredsställande men har tyvärr icke
kommit i tillämpning i den utsträckning, som är
önskvärt och nödvändigt. Förutvarande Svenska
Byggnadsträarbetareförbundet företog är 1946
en utredning, av vilken framgick, att på 349
orter med ett sammanlagt medlemsantal på
35 274 (totalantalet inom hela förbundet var
42 963 medlemmar) var antalet lärlingar 1 082,
varav 201 hade kontrakt upprättat med
arbetsgivaren i enlighet med lärlingsavtalets
bestämmelser.
Svenska Byggnadsindustriförbundet företog en
liknande utredning år 1947 bland 1 442
arbetsgivare, vilka sammanlagt sysselsatte 44 081
arbetare, varav 15 775 träarbetare. Av denna
undersökning framgick, att 1946 hade hos 35
arbetsgivare 50 lärlingar slutfört sin utbildning,
1947 153 lärlingar hos 94 arbetsgivare. Av dessa
lärlingar var 61 med avtalsenligt kontrakt.
Landsorganisationen i Sverige införskaffade
uppgifter från samtliga till landsorganisationen
anslutna förbund, för vilka yrkesutbildningen
var aktuell. Av de lämnade uppgifterna
framgick, att för byggnadsträarbetareförbundet
utgjorde antalet lärlingar 3,1 %, målareförbundet
5,4 %, murareförbundet 6,6 %, bleck- och
plåtslagareförbundet 13,3 % och elektrikerförbundet
32,6 %.
Lärlingsutbildningen sker vidare vid de centrala
verkstadsskolorna liksom vid några av de
kommunala, dock i en mycket blygsam omfattning.
1950 var sammanlagt 229 snickarelärlingar
antagna, 280 murareläiiingar, 290 målarelärlingar,
193 rörarbetarelärlingar, 557 elektriker, 74
bleck-och plåtslagare och 5 betong- och
asfaltarbetare-lärlingar.
Utbildningsproblemet
Ser man dessa siffror i relation till den faktiska
rekryteringen, får man en föreställning om
problemets omfattning. Under tiden 1945—1948
ökade dåvarande Byggnadsträarbetareförbundet
sitt medlemsantal med 3 351 medlemmar. Från
andra förbund överflyttades 7 680, till andra
förbund överflyttades 4 764. Nettoökningen genom
överflyttningen var 2 916. Av den totala
ökningen under angivna tidsperiod utgjorde 87 % över-
flyttningar från andra förbund. Den
övervägande delen av dessa saknade varje grad av
yrkesutbildning.
Åldersproblemet för denna industri är
ingalunda mindre än inom andra områden. Av företagna
undersökningar framgår, att medelåldern för
byggnadsträarbetare år 1929 var 40,7 och 1950
43,2, grovarbetare 38,9 resp. 43,3, murare 43,4
resp. 41,5, målare 39,6, uppgift för 1929 saknas.
Härav framgår, att för murarna har medelåldern
något minskat men däremot ökat för trä- och
grovarbetarna. Inom träarbetaregruppen
utgjorde antalet medlemmar över 50 år 1949 43,9 %
och för grovarbetarna 37,3 %. Antalet
medlemmar under 24 år hade för träarbetarna minskat
under perioden 1946—1949 från 4,3 till 2,9 %
och för grovarbetarna från 5,3 till 1,6 %.
Söker inan efter orsakerna till den begränsade
yrkesutbildningen finner man stora och var för
sig betydande hinder. Arbetsgivarna anser att
lärlingsutbildningen är förenad med rätt stora
utgifter utan att de kan få någon garanti eller
säkerhet för att få behålla vederbörande efter
fullgjord utbildning. Enskilda arbetsgivare inom
byggnadsindustrin har icke i dag samma
intresse för utbildningen som tidigare.
Anledningen härtill torde i första hand vara att finna
i ackordssystemet. Genom lagackorden får det
för arbetsgivaren icke samma betydelse, om en
arbetare på grund av undermålig utbildning icke
kan prestera samma mängd av arbete.
Ackordssystemet har vidare medfört, att
arbetarna icke visar samma intresse för
lärlingsutbildningen som tidigare. I många fall betraktas
lärlingsutbildningen mera såsom ett hinder för
arbetets utförande. Arbetsledaren är icke alltid
yrkeskunnig och saknar i sådana fall
förutsättningar för att undervisa de anställda lärlingarna.
Dessa samverkande omständigheter har
medfört, att lärlingsproblemet — för träarbetare- och
muraregrupperna i synnerhet — icke är
begränsat till enbart den kvantitativa sidan av
problemet. Kvaliteten på utbildningen har kommit i
farozonen. Lärlingarna på arbetsplatserna blir i
stor utsträckning hänvisade till självverksamhet
utan kännedom om hur arbetet skall utföras och
varför utförandet skall ske på angivet sätt.
Lärlingarna blir under första delen och i många
fall under hela tiden mer eller mindre
hantlangare åt de utlärda arbetarna.
Det är därför naturligt om lärlingarna gör den
reflexionen, att lärlingsavtalet och hela
lärlingsutbildningen är till nackdel, då de för i stort sett
samma arbetsuppgifter får en lägre lön än om
de tagit anställning som icke fullgoda arbetare.
Avtalet inom byggnadsindustrin föreskriver att
till arbetare, som icke kan styrka, att han är
fullgod arbetare, arbetsgivaren äger rätt att
reducera lönen med högst 15 % av utlärd
arbetares lön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
