Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 27 oktober 1951 - Produktivitet vid bostadsbyggen, av Mejse Jacobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
893
formluckor, som använts speciellt för
betongformar vid bjälklagsplattor.
Det skall här inskjutas, att under 1950 har en
hel del arbetstekniska förändringar skett på
arbetsplatser i Stockholm. Hissar av ny typ och
byggnadskranar har vunnit insteg. Bärningen av
tegel har i många fall ersatts av hissning och
staplingen av tegel har undvikits genom att detta
kommer paketerat från bruket. Dessa metoder är
emellertid ännu ej utexperimenterade och det är
för tidigt att yttra sig om, vart de kan leda. De
förekommer ej vid de undersökta objekten utan
dessa har uppförts på det sätt, som kan sägas
ha varit vanligt i Stockholm fram till 1950.
Den tredje fasen i arbetstekniken brukar jag
benämna arbetar effektiviteten. Den innefattar
rörelseekonomi, materialkännedom och tekniskt
kunnande, verktygsvård och intensitet.
Bygg-nadsarbetarkåren under period III är ej
densamma som under period I. Frånsett normal avgång
på grund av ålder och en i samband därmed
följande nyrekrytering har krigsförhållandena och
därmed följande störningar i produktionen jämte
tillståndsgivning och bestämmelsen, att på varje
bygge en viss del av arbetarkåren skall vara äldre
än 50 år, förändrat medlemskårens
sammansättning. Detta har orsakat en förgubbning av
bygg-nadsarbetarkåren, som enligt en utredning år
1949 har resulterat i, att mer än 50 % av
medlemmarna i Byggnadsträarbetareförbundets
avdelningar i Stockholm är mer än 50 år6.
Utredningen avsåg åldersfördelningen den 31 december
1946 och den 31 mars 1949. Den förskjutning mot
högre åldrar, som där konstaterades, har senare
bestyrkts genom en ny utredning, varvid åren
1929 och 1950 jämförts. Tendensen är där
densamma. Man konstaterar en påtaglig
förskjutning mot högre åldersgrupper för
byggnadsträ-arbetare och byggnadsgrovarbetare. På vilket sätt
denna förgubbning påverkat arbetareffektiviteten
är svårt att fastslå. Skäl finnes väl att anta, att
den har verkat sänkande.
Övergång till arbete året om mot att man förr
arbetade huvudsakligen på sommaren, har
naturligtvis även påverkat arbetarnas inställning
och intresse. Om detta har medfört, att man i
genomsnitt arbetar hårdare eller mindre hårt, är
dock svårt att yttra sig om. I det föregående har
ju även visats, att denna förskjutning mot
vinterarbete vid undersökningsobjekten ej varit så
kraftig. Större vikt får däremot fästas vid den
övergång till ett samhälle med full
sysselsättning, som vi gått igenom. Läget på
byggnadsmarknaden 1950 var sådant, att snart sagt varje
intresserad kunde erhålla arbete. Enligt uppgift
från byggare har detta medfört, att en del folk,
som ej tidigare sysslat med byggnadsarbete, sökt
sig dit. Detta gäller kanske speciellt för
grovarbetarna.
Sammanfattningsvis förefaller det som om de
här nämnda omständigheterna i kombination
med det tidigare resonemanget och därvid dragna
slutsatser måste peka på, att
arbetareffektiviteten i Stockholm i slutet av 1940-talet var lägre än
i slutet av 1930-talet.
Jämförelse med utlandet
Produktivitetsutvecklingen inom
bostadsproduktionen uppvisar små framsteg i jämförelse
med vad som inledningsvis omnämndes från
andra industrigrenar. Förutsättningarna är dock
ej desamma för olika områden av näringslivet.
Jämförelsen kan därför knappast sägas vara
rättvis, om den ej ses mot bakgrunden av
utvecklingen i andra länder.
I Storbritannien var produktiviteten vid
bostadsbyggen år 1947 blott 69 % av förkrigsvärdet7.
Orsakerna till den låga produktiviteten anges till
brist på byggnadsmaterial; brist på
yrkesarbetare, främst murare; omställningssvårigheter efter
kriget; allmän trötthet bland arbetarna och ovana
vid byggande i kommunal regi.
Under tiden 1947—1949 steg produktiviteten.
Tillgången på både material och arbetskraft
förbättrades successivt. Samtidigt övergick man på
många byggnadsplatser till ett slags
ackordssystem. Som ytterligare orsak kan nämnas att
både kommunala myndigheter och byggare blev
mer vana vid entreprenadarbeten. Väderleken
under åren 1948—1949 var också bättre än
under den abnormt svåra vintern 1946—1947.
Undersökningar visar att produktiviteten 1949
var 80 % av värdet för åren 1938—1939: alltså
en avsevärd förbättring mot 1947 års värde på
69 %. Värdena hänför sig hela tiden till likadana
hus, uppförda under såvitt möjligt lika
förhållanden.
I Belgien har Baty8 studerat produktiviteten vid
bostadsbyggande. Han har stött sig på det
rikhaltiga material som finns hos det stora belgiska
bostadsbolaget Société Nationale des Habitations
et Logements à Bon Marché. Enligt hans
beräkningar tog det 1938 normalt 4 570 arbetstimmar
att uppföra ett typiskt bostadshus. År 1948 hade
det normala antalet arbetstimmar stigit till 7 650.
Detta betyder att produktiviteten hade gått ned
till 60 % av förkrigsvärdet. Även om
beräkningen är approximativ och ej tar hänsyn till alla de
förändringar i byggnadssätt som kan ha ägt rum
under mellanperioden visar den dock en
betydande sänkning av produktiviteten.
Baty änger två orsaker: arbetarnas prestationer
och desorganisationen av materialtillförsel. Han
anser att det ej råder något tvivel om att
arbetarnas prestationer sjunkit och förklarar detta med
svängningarna inom byggnadsindustrin, som
drar de bästa arbetarna mot den stationära
industrin, där de erhåller säkrare sysselsättning. Des-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
