Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 3 november 1951 - Nya metoder - Bilvärmare med explosionsförbränning, av Wll - Elektronisk gassvetsning, av sah - Polarisationsantenn för mikrovågsradar, av SF
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1951
923
ningen sker explosionsartat, så att gaserna rusar ut med
stor hastighet. Härvid får man ett undertryck, varvid nv
bränsleluftblandning suges in, som tändes och förbrännes.
Förbränningen kommer på detta sätt att bli en tät följd
av explosioner — ca 80 per sekund. Förbränningsgaserna
går genom en värmespiral och ljuddämpare. Principen för
förbränningen är densamma, som Karavodin använde i en
experimentgasturbin redan 1908 och som senare tillämpats
i V 1-bomben (Eng. Dig. mars 1951). Wll
Elektronisk gassvetsning. I USA har utvecklats en
gas-skärare, som utnyttjar den vid 915 Mp/s avgivna energin
från en 5 kW magnetron för att med hjälp av olika gaser
åstadkomma en låga med hög temperatur. Skärapparaten
består av ett koaxialrör med en kortsluten kvartvågsektion,
genom vilken kylvatten införes till den inre ledaren.
Gashastigheten hålles vid 15—60 m/min. Urladdningen startas
genom att innerledarens spets vid koaxialrörets öppna
ända beröres med en liten metalltråd; den hålles sedan
stabil genom att radiofrekvenssystemet efteravstämmes till
den nya impedansen.
Anordningen ger med fleratomiga gaser, såsom luft,
kväve, koldioxid och syre, en låga med mycket högt
värmeinnehåll (med enatomiga gaser, såsom argon och helium,
blir värmeutvecklingen inte ens tillräcklig för att tända ett
pappersstycke). Med kvävgaslåga har man kunnat smälta
eldfast tegel vid 2 000°C och små volframstycken vid
3 350°C. Magneter av Fernico har kunnat svetsas med en
sådan låga.
Värmeutvecklingen anses bero på den värmemängd som
frigörs vid återföreningen av molekyler vilka dissocieras av
elektronurladdningen, enligt en princip som angavs av
Langmuir år 1926. Man har funnit, att
elektrontemperaturen vid elektroderna ligger vid 80—130 milj. °K,
motsvarande medelelektronenergier av 10—17 eV.
Elektronlågan anses kunna komma till användning för
sådana speciella ändamål, där frånvaron av vattenånga
och brännbara gaser är särskilt önskvärd.
Gasförbrukningen är låg; när luft användes räcker en liten fläkt för
tillförseln. Eftersom fleratomiga gaser dissocieras vid
temperaturer, som är mycket lägre än de som förekommer i
en elektrisk ljusbåge, är det möjligt att anordningen kan
finna tillämpning även på det elektrokemiska området
(Electronics juni 1951). sah
Polarisationsantenn för mikrovågsradar.
Bortsorte-ring av vissa ej önskade radarekon kan möjliggöras genom
att den reflekterade strålningen uppdelas i sina linjärt och
cirkulärt polariserade komponenter. Principiellt skulle
denna uppdelning kunna genomföras med hjälp av ett
flertal antenner, var och en konstruerad för sin
polarisationskomponent, men begränsad tillgång på utrymme och
material gör det högst önskvärt att blott en enda antenn
behöver användas.
Antennkonstruktionen som beskrives här kan motta ej
bara den utsända polarisationen utan dessutom samtidigt
och utan sammanblandning den däremot vinkelräta
polarisationskomponenten och samtidigt uppnås den fördelen
att SM-kopplarna kan göras för låga effekter, emedan
sändare och mottagare är anslutna till motsatta grenar i ett
vågledarsystem av magiskt T-tvp.
Tidigare har det inte varit möjligt att använda
cirkulär-polariserade spaningsradarsystem med endast en antenn
för både sändning och mottagning, emedan de flesta
radarmål vid reflektionen vrider polarisationen hos vågen så att
denna sedan ej kan tas emot av antennen.
Fig. 1 visar ett blockdiagram över den anordning, som
bestämmer polarisationen hos den utgående vågen redan
i matarledningen. På vägen mot antennen delas effekten
upp i två lika komponenter i ett magiskt T. Fasen hos den
ena komponenten varieras relativt den andra och därefter
matas de två komponenterna in i antennens matarledning
igenom två mot varandra vinkelräta sidor i denna.
Godtycklig elliptisk polarisation kan erhållas med denna
anordning. Cirkulär polarisation kräver 90° fasskillnad
mellan komponenterna, linjär polarisation 0° eller 180°
fasskillnad, andra ellipticiteter kräver andra fasskillnader.
Antennens matarledning kan sedan anslutas till skiftande
antenntyper.
Högfrekvenskretsarna medger samtidig mottagning med
två mottagare av både den signal som har samma
polarisation som den utsända och den som har däremot
vinkelrät polarisation. Dessa två komponenter har samma
ellipti-citet, huvudaxlarna i deras polarisationsellipser är
vinkelräta och deras E-vektorer roterar åt motsatta håll.
Systemets förmåga att sända en cirkulärpolariserad våg,
där vektorn roterar åt ett visst håll, och sedan samtidigt
och oberoende ta emot vågor, där vektorn roterar åt ena
eller andra hållet visas i fig. 2. En sändare som lämnar
spänningen V|JV3 är ansluten till den högra grenen av det
magiska T:t. Som hjälp vid förklaringen antas en sändare,
som lämnar 0 voit, vara ansluten i vänstra grenen.
Därför uppträder i E- och H-plangrenarna spänningarna 0,7 V
JV3 i fas med varandra på lika avstånd från grenpunkten.
Om man ökar fasvridningen för E-planvågen med 90° och
ordnar anslutningarna till den kvadratiska vågledaren så
att dessa blir vinkelräta mot varandra, ankommer till
antennen två vågor som är i tiden och rummet 90°
förskjutna från varandra. Den utgående signalen blir därför åt
höger cirkulärt polariserad. På samma sätt kan en åt
vänster cirkulärt polariserad våg åstadkommas helt enkelt
genom att låta de två sändarna byta plats eller genom att
lägga ytterligare 180° fasvridning till E-planvågen.
Vid mottagning inducerar den åt höger cirkulärt
polariserade komponenten hos den infallande vågen i den
vertikala grenen av vågledaren en spänning, som är av samma
storlek som och 90° före den spänning som induceras i
den horisontella grenen. På grund av fasvridaren anländer
Fig. 1. Blockdiagram över
anordning där
polarisationen hos vågen
bestämmes i matarledningen.
Fig. 2. Åt höger
cirkulär-polariserad våg mottas
(A) och utsändes (B).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
