Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 17 november 1951 - Andras erfarenheter - Antihistamin och närstående farmaceutika, av SHl - Glödgning av titan och zirkon, av SHl - Glödgning av plåt för vitbleck, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
988
TEKNISK TIDSKRIFT
(11)
nh-
COO CH2.CH2.NEt2
(12)
holer. Till denna grupp hör Benadryl (7), som visserligen
blott har femtedelen av Neoantergans verkan men som
dock används i stor utsträckning. Orsaken härtill är
kanske delvis dess biverkningar, t.ex. dess förmåga att häva
kramp och dess lokala anestetiska verkan.
Den yngsta gruppen av antihistaminer innehåller en
pro-pylamingrupp. Den första föreningen av denna typ var
Hoechst 10166, formel (10), som framställdes 1940. Den
har ganska liten antihistaminverkan. Är 1948 rapporterades
emellertid, att en närbesläktad förening Trimeton (11) har
stark effekt. Den kan fås genom alkylering av
ct-bensyl-pvridin med 2-dimetylaminoetylklorid eller genom
hydrering av motsvarande allylamin. Senare har man provat
dess paraklorderivat, Chlortrimeton, som visade sig ha
utmärkt antihistamineffekt.
Antihistaminernas värde har undersökts av läkarna, och
man har härvid funnit, att de är av särskild betydelse för
att minska symptomen vid vissa allergiska tillstånd. Det
måste emellertid framhållas, att antihistaminerna icke
påverkar sjukdomens grundorsak, de häver dess symptom
men botar den icke. De ger plötslig lättnad vid
allergisk nässelfeber och är verksamma vid hösnuva och
inflammation av näshålans slemhinnor. Antihistaminer
minskar vidare klåda vid prurigo (en kronisk hudsjukdom)
och kan användas för att hindra allergiska reaktioner vid
behandling med medicin eller serum.
Man har rapporterat god verkan av antihistaminer vid
många andra sjukdomar. Från USA meddelas t.ex., att de
är bra mot förkylningssjukdomar, men deras värde kan i
detta fall icke avgöras, förrän omsorgsfulla och
välplane-rade kliniska försök gjorts med stora patientgrupper. Den
största missräkningen har emellertid varit, att åtminstone
de hittills kända antihistaminerna visat sig ha begränsat
värde vid behandling av astma. De kan blott användas vid
milda attacker, och måste då insättas på ett tidigt stadium.
Antihistaminers effekt provar farmakologen på djur. Den
vanligaste metoden är att bestämma den mängd av ämnet,
som skyddar marsvin mot astma vid inandning av en
histaminaerosol. Kliniska undersökningar är naturligtvis
mycket svårare. Vid jämförande prov med olika ämnen är
skillnaden i effekt inte så stor, som man kunde vänta av
laboratorieresultat. Vissa egenskaper hos antihistaminerna,
särskilt biverkningarnas omfattning, framgår icke av
djurförsök men är av stor betydelse vid terapeutisk
användning av dem.
Alla för närvarande utnyttjade antihistaminer har några
icke önskade bieffekter. De verkar t.ex. som lugnande
medel och orsakar dåsighet eller illamående. Ett visst
ämnes absoluta effekt är icke avgörande för dess
användbarhet som terapeutikum utan i stället verkan av doser, som
är tillräckligt små för att inte ge biverkningar. Då
sjukdomssymptomen återkommer, så snart antihistaminens
verkan upphört, är dennas varaktighet av stor klinisk
betydelse.
Det har framhållits, att ett antal terapeutiska medel, som
vanligen ansetts ha utpräglat specifika egenskaper, i själva
verket har flera sådana. Benadryl och Neoantergan, den
senare i mindre grad, verkar sålunda krampstillande.
Neoantergan är vidare tre gånger verksammare än Procaine,
formel (12), som lokalbedövningsmedel. Ett sådant,
Pethi-dine, har å andra sidan även antihistaminverkan.
Man anser numera allmänt, att antihistaminer verkar
genom konkurrerande antagonism (Tekn. T. 1950 s. 683),
dvs. de blockerar de punkter, i vilka histaminen verkar. Är
detta riktigt, förefaller olikheten mellan histamins och dess
antagonisters strukturformler egendomlig. Märkligt nog
har man vid sökandet efter antihistaminer först på senare
tid börjat intressera sig för ämnen, vilkas struktur liknar
histamins. Hittills har emellertid ingen sådan förening visat
sig ha nämnvärd antihistaminverkan (D W Adamson i
Chem. a. Ind. 6 jan. 1951). SHl
Glödgning av titan och zirkon. Då absorptions- och
diffusionshastigheterna för kväve, syre och kol i titan och
zirkon icke är alltför höga, under 700°C, kan man glödga
arbetsstycken av dessa metaller med stor godstjocklek i
saltbad eller t.o.m. i luft. Förorening av metallerna och
åtföljande förlust av duktilitet blir tillräckligt liten för att
ej vålla större besvär. Vid glödgning av arbetsstycken
med små sektioner, t.ex. band, rör och tråd, kan dessa
metoder emellertid icke användas.
Titan och zirkon absorberar stora mängder väte vid
temperaturer under 700°C. Fastän väte ej visat sig ge lika stor
sprödhet som kväve och syre, kan det icke anses lämpligt
att låta metallerna ta upp stora mängder av detta ämne.
Åtminstone tills vidare kan man därför icke utföra
glödgningen i vätgasatmosfär. Då andra gaser utom ädelgaserna
säkerligen alla är mindre lämpliga än vätgas, återstår blott
möjligheten att glödga titan och zirkon i argon eller
vakuum. Då den förra är dyr och man ej kan hindra luft att
inkomma i ugnar, som är öppna i båda ändar,
rekommenderas användning av vakuum.
En process, som intimt sammanhänger med glödgningen,
är den efterföljande betningen av metallerna. Vid försök
att beta titanrör, som glödgats i luft, visade sig, att
metallen snabbt angreps på några få ställen, där det fanns
öppningar i oxidskiktet. Prov, som glödgats i argon, kunde
fås blanka, om de inte var alltför missfärgade. Prov, som
glödgats i vakuum, var däremot rena och blanka och
behövde icke betas före vidare bearbetning.
Lätt missfärgning kan utan svårighet avlägsnas med en
betvätska bestående av 10 °/o salpetersyra (67 "/o), 2 "/o
fluorvätesyra (60 *%>) och resten vatten. Den verkar
däremot icke på tjocka beläggningar. Smält natriumhydroxid
löser upp sådana bestående av nitrid och oxid men tar icke
bort underliggande förorenad metall. Vidare har
behandling med smält alkali olägenheten, att metallen absorberar
stora mängder väte (A M Bounds & H W GoopiER i Met.
Progr. jan. 1951). SHl
Glödgning av plåt för vitbleck. Man har på senare tid
kunnat framställa vitbleck med betydligt bättre utseende
än tidigare genom att övergå från varm- till kallvalsning
av grundmetallen och glödgning av den i reducerande
atmosfär. Härigenom erhålles blanka stålytor, vilkas
betning före förtenningen kan ske snabbt och med liten
materialförlust.
Som reducerande atmosfär använde man först avsvavlad
koksugnsgas eller naturgas, men denna metod hade
betydande olägenheter. Man har därför övergått till andra
gasblandningar med följande sammansättningar:
Koks- Natur- Deox- Mager Kväve—
ugnsgas gas gas gas väte
avsvavlad (DX) (NX) (NH)
Koldioxid .......fl/o 1,3 0,1 4—8 0,0 0,0
Syre .............«/o 0,3 0,0 0,0 0,0 0,0
Kolmonoxid ....."Vo 5,5 0,0 7—11 2—3 0,1—0,5
Väte .............«/o 56,5 0,0 8—15 2—3 2—6
Metan ............«/o 28,3 92,3 0,2—1,5 0,0 0,0
Etan ............. »/o 0,0 0,6 0,0 0,0 0,0
Andra kolväten .. °/« 3,0 0,1 0,0 0,0 0,0
Kväve ........... °/o 5,1 6,9 66—81 94—96 94—98
Daggpunkt ...... "G 16 — 18 0—10 5 5
Deox-gas fås genom ofullständig förbränning av
koksugns eller naturgas, varefter den erhållna produkten torkas
med absorptionsmedel eller genom kylning. Mager gas
("lean gas") uppstår, när rågasen förbränns fullständigt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
