Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 24 november 1951 - Nya metoder - Rymdskeppet diskuteras, av sah - Kontinuerlig gjutning med rörlig form, av SHl - Byggnadsmaskiner per flyg, av G Lbg - Gummiimpregnerat läder, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1014
TEKNISK TIDSKRIFT
att det skulle behövas en luftbro med hundratals
raketfärder från jorden till satelliten innan man hade samlat
tillräckligt material för att där bygga en farkost, lämpad
för vidare färder i rymden.
Utvecklingsmöjligheter finns både genom skapandet av
nya kemiska drivmedel eller genom användning av
kärnenergi. En helt ny metod, som nu börjar diskuteras, är
att åstadkomma den framdrivande reaktionsstrålen genom
acceleration av en jonkärve i ett elektriskt fält, som
erhåller sin energi från en kärnreaktor.
Jonraketen använder som drivmedel kvävgas, vilken finns
att få i de flesta planeters atmosfärer. Den erforderliga
accelerationsspänningen är 740 V och strömstyrkan av
storleksordningen 2 000 A. (Den totala reaktoreffekten för
en 10 t jonraket blir ca 4 500 kW.) Till skydd mot reaktorns
strålning har föreslagits att jonraketen skulle utföras i två
delar: en obemannad drivraket och en styrfarkost,
innehållande besättningen, som släpas efter drivraketen i tunna
trådar på 100 km avstånd (!).
En sådan jonraket ger mycket höga avgashastigheter, ca
100 km/s, vid mycket låg acceleration, ca 10~° g. Den kan
inte landa på planeter, men genom att den möjliggör
mycket stora hastighetsförändringar vid lågt massförhållande
lämpar den sig mycket väl för färder mellan
satellitstationer, eller mellan en sådan och t.ex. Mars’ månar eller
asteroider, med deras låga gravitationskraft.
Rymdfärder skulle alltså utföras med två slag av
farkoster: dels satelliter med låg avgashastighet och höga
reaktionskrafter, vilka användes för färder mellan planeter
och satelliter, dels interplanetära farkoster med hög
avgashastighet och låg acceleration, vilka användes för
sambandet mellan satellitbanorna.
Drivmedelsdepåer kunde uppläggas på satelliter eller
asteroider, så att man inte behöver transportera drivmedel
genom stora gravitationsfält. Därmed skulle interplanetära
färder kunna förverkligas redan med nuvarande drivmedel.
Som exempel på en praktisk möjlighet till planetfärder
med utnyttjande av depåtekniken kan tas en expedition,
som skulle syfta till att landsätta 50 man på Mars. Detta
skulle fordra 46 trestegsraketer med en startvikt av 6 400 t
för transport av konstruktionsmaterial och drivmedel
(hy-drazin och salpetersyra) till satellitbanan. Sammanlagt
krävs 950 flygningar.
Med hjälp av de hopsamlade delarna monteras tio
rymdskepp i satellitbanan, vilka används för att förflytta 70 man
till en bana runt Mars. Vartdera av dessa tio rymdskepp
kommer att väga 3 700 t vid starten, men kräver varken
strömlinjeform eller motorer med hög dragkraft.
Från Marsbanan utsändes tre 200 t raketer, som landar på
Mars med 50 man och utrustning. En av dessa raketer
kvarlämnas på planeten och expeditionen återvänder till
rymdskeppen i de andra två. Av dessa kvarlämnas tre i
Marsbanan, och de 70 männen återvänder till jorden i de sju
återstående skeppen. Dessa mellanlandar i
jordsatellitba-nan, där de möts av raketer som förser dem med
drivmedel för inbromsningen vid inträdet i jordatmosfären.
Expeditionen skulle ta 2 år och 239 dagar, jämte 8
månader för den förberedande materialtillförseln. Det blir
givetvis en kostsam operation, men ändå rätt billig i
förhållande till nuvarande försvarsbudgeter (L R Sbepherd &
W von Braun i Flight 5 okt. 1951; L Spttzer i Aircraft
Engng nov. 1951; E BurGEss i Engineer 12 okt. 1951). sah
Kontinuerlig gjutning med rörlig form. Kontinuerlig
gjutning är ingen nyhet (Tekn. T. 1949 s. 298) men fullt
tillfredsställande maskiner för detta ändamål torde ännu ej
ha konstruerats. En typ (fig. 1) som synes lämplig för
gjutning av flata ämnen av aluminium, har utförts i
halvstor skala.
Maskinen har en rörlig form bestående av två ändlösa
stålband. Den yttre parten av dessa kyls genom
besprutning med vatten. De styrs av valsar, av vilka det första
paret har konkava ytor, de följande är cylindriska. For-
Fig. 1. Schematisk skiss av maskin för gjutning med rörlig
form; A stålband, B första paret tryckvalsar, D andra
cylindriska valsar, L trummor för stålbanden, M smält
aluminium, N sprutmunstycken för kylvatten, R
tappningsränna, S skänk, T vattenkylda formsidor.
mens sidor följer inte med banden utan består av fasta,
vattenkylda mässingsstycken. Ehuru denna anordning
visat sig tillfredsställande, söker man nu förbättra dem
genom utförande av rörliga sidor.
Smält metall införs mellan stålbanden och vandrar
genom maskinen. Den har först ett spolformat tvärsnitt, som
sedan plattas ut till rektangulärt under stelnandet.
Valsning av metallen sker emellertid inte, och maskinens
effektbehov är därför litet. Aluminiumämnen vägande 11 kg med
en sektion 225 X 12 mm har framställts med en
gjuthastig-het av 8—11 m/min.
Produktionskapaciteten kan inte anges, förrän en fullstor
apparat utförts och provats, men man tror, att en maskin
med 700 mm bandbredd skall, beroende på ämnets
tjocklek, ge 40—100 t/h gjuten aluminium. Den erhållna
metallen hade mycket jämnt gods — segringar förekom icke —
utmärkta ytor och även jämna, något konvexa ytor (D I
Brown i Iron Age 25 jan. 1951). SHl
Byggnadsmaskiner per flyg. I Labradors inland finns
rika fyndigheter av järnmalm, uppskattningsvis 417 Mt.
Malmkropparna, som har endast 2,4 m jordtäckning, har
intill 120 m djup, 180 m bredd och 1 500 m längd. Man
lägger nu ned 200 M$> för att exploatera malmen; inom
fyra år beräknar man vara klar att ta ut 10 Mt/år.
Anläggningarna innefattar bl.a. en 560 km järnväg från Seven
Islands vid St. Lawrence-flodens utlopp rakt norrut till
Knob Lake med fem stora broar, den största 210 m samt
två dammar med 24 MW kraftstationer.
Järnvägen utrustas med 60 kg räls och har i sydlig
riktning — för malmlastade tåg — högst 3 °/oo och i nordlig
riktning högst 18 °/oo stigning. Terrasseringsarbetena har
påbörjats på tre skilda ställen, vilket möjliggjordes genom
att erforderliga arbetsmaskiner och redskap ditfördes med
flyg. Den tyngsta utrustningen utgjordes av femton 6,6 t
traktorer; den mest skrymmande var en 6 m3
transporterande skrapa.
Gruvlägret blir komfortabelt utrustat, helt elektrifierat.
Uppvärmningen av byggnaderna sker från en gemensam
centralanläggning. Allt folk och material transporteras dit
med hjälp av en luftflotta om 12 plan;
transportkostnaderna håller sig omkring 1 kr/kg.
Anläggningsarbetena försvåras av bristen på timmer och
på goda betongmaterial. Gruset har för hög järnhalt. Det
hårda klimatet medför att byggnadsarbetena kan drivas
endast under 5—6 månader per år (Engng News-Rec.
19 juli 1951). G Lbg
Gummiimpregnerat läder. För att i någon mån avhjälpa
bristen på läder försöker man vid US Bureau of Standards
att öka sulläders slitstyrka genom att impregnera det med
gummi eller liknande polymerer. Samtidigt säges
vatten-genomsläppligheten minska till hälften av den vanliga,
medan lädrets andra egenskaper icke ändras nämnvärt.
Genom impregnering lär man kunna göra löst läder med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
