Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 1 december 1951 - Arbetsvärderingens tillämpningsmöjligheter, av Pentti Wuorenjuuri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1026
TEKNISK TIDSKRIFT
använda ett eller flera klassificeringssystem för
olikartade arbeten. Jag inlåter mig inte här på
den organisations-politiska ändamålsenligheten,
utan på ändamålsenligheten ur själva
arbetsvärderingssynpunkten sett. Den allmänna
tendensen i mindre länder, såsom Holland, Belgien,
Schweiz och hos oss i Finland, är att man
åtminstone när det gäller kroppsarbete, använder ett
gemensamt värderingssystem. Jag har hört
holländska experter säga att försök med flera
oberoende parallella system har gett negativa
resultat.
Det förhåller sig emellertid helt annorlunda då
det är fråga 0111 mycket olika områden, såsom
t.ex. intellektuellt och fysiskt arbete. Vid
arbets-klassificeringskongressen i Genève 1950
meddelade Maynard, att det enligt amerikanska rön
visar sig fördelaktigast att begagna tre olika
system: ett för fysiskt arbete, ett för
rutinbeto-nat intellektuellt arbete och ett för
ledaruppgif-ter. Å andra sidan tillämpas i praktiken även
enhetliga system för klassificering av såväl
fysiskt som intellektuellt arbete. På grundval av
de erfarenheter som jag har varit i tillfälle att
skaffa mig, förefaller den amerikanska
ståndpunkten väl motiverad.
Det förefaller nämligen som 0111 en genom
teoretisk utbildning ernådd tankeskolning i
väsentlig grad skulle göra det lättare att tillgodogöra
sig praktik. Vidare ser det ut, som 0111 förmågan
att ta lärdom av praktiken skulle bibehållas upp
till högre ålder hos dem som studerat vid
högskolor än hos dem som endast genomgått
folkskola. Intellektuella arbetare har dessutom en
annan och längre syftande inställning till
praktiken än kroppsarbetare. Det var förmodligen
därför som praktikkurvan i två system, som jag
varit med 0111 att bygga upp, fig. 1, blev så
väsentligt olika.
Bedömningens objektivitet
Om vi kritiskt försöker granska
arbetsklassifi-ceringens möjligheter märker vi, att det inte är
tillräckligt, att vi förfogar över ett rätt uppbyggt
och användbart klassifikationssystem. Om detta
vore fallet, skulle saken vara jämförelsevis
enkel, men det är aldrig enkelt och lätt att tillämpa
ett färdigt system.
Jag har under årens lopp suttit som medlem i
Poäng
Fig. 1. Kurvor för
värdering av praktik vid
a intellektuellt, b
fysiskt arbete.
rätt många arbetsvärderingskommittéer och
arbetets gång har varit följande. Kommittén har
tillkallat en eller ett par män, som man har
antagit väl känner till de arbeten det gällt att
klassificera, och arbetet har börjat. De nämnda
experterna har på bästa sätt redogjort för
arbetenas karaktär och ofta har man gått till själva
arbetsplatsen för att följa med arbetets gång.
Sedan har man punkt för punkt bestämt
poängtal. Efter sammanräkningen av poängen har
resultatet företetts experterna och de har sagt:
"Hm, detta system tycks leda till synnerligen
riktiga resultat, men detta eller detta poängtal
tarvar en liten korrigering." Sedan har man
diskuterat saken och vanligtvis ruckat något på
poängtalen.
Vad har man då i själva verket gjort? Man har
studerat arbeten på två olika sätt: analytiskt och
som helhet, samt jämfört de så erhållna
resultaten. Detta är otvivelaktigt ett riktigt förfarande
då man strävar till en objektiv uppfattning om
arbetens inbördes anspråksordning och
resultatet är vanligtvis ganska gott. Men frågan gäller
i alla fall några mäns mer eller mindre
subjektiva åsikt, trots att de med tillhjälp av ett logiskt
system försökt undvika subjektivitet. Resultatet
jämföres sedan med löneskalan och man får
ytterligare något slags kriterium. Detta är
måhända något vacklande, då det just är lönerna
man önskar lägga tillrätta.
Praktiken har emellertid utvisat att man,
oberoende av dessa bristfälligheter, med
arbetsklas-sificering kommer till en mycket rättvisare
avlöningstariff än utan den. Mig veterligt har
överallt där arbetsvärderingen kommit till
användning med tillräcklig sakkunskap,
tillfredsställelsen med lönerna och tilliten till deras
rättmätighet stegrats betydligt. I Frankrike, där frågan
statistiskt undersökts, har man konstaterat, att
arbetsvärdering i avsevärd grad eliminerar
oenighet i lönefrågor och i hög grad minskar
diskussioner av det slaget.
Klassificering av arbeten
Vad är då kriteriet för en rättvis avlöning?
Enligt min uppfattning existerar det endast ett
sådant: nämligen att löntagarna själva anser
lönen vara rättmätig — i främsta rummet i
jämförelse med sina närmaste arbetskamrater och
i andra rummet i jämförelse med vad som
betalas i jämförbara företag. Mellan på en
arbetsplats arbetande människor uppstår alltid något
slags inbördes rangordning, och om avlöningen
inte motsvarar denna påstås lönenivån vara för
låg — till och med om den i själva verket är
högre än hos grannen, där man är mera nöjd
med lönerna. Jag har sett flera exempel på
sådana förhållanden. Särskilt synes en alltför
jämnt fördelad avlöning vara skadlig, genom att
de bästa männen då är underbetalda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
