Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 1 december 1951 - Hur Helsingfors-Olympiadens telefontrafik är ordnad, av Kai Finell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 november 1951
1039
Hur Helsingfors-Olympiadens
telefontrafik är ordnad
Diplomingenjör Kai Fineli, Helsingfors
621.395.74 : 79.092(100)
Finlands huvudstad är som känt en relativt liten ort,
jämfört med de städer som hittills erhållit
hedersuppdraget att arrangera Olympiska Spel. Det är därför utan
vidare klart att det bildligt talat kommer att knaka i
fogarna på många vitala punkter i Helsingfors under den
hårda press spelen utan tvivel för med sig.
Man har sagt att Olympiaden i London försiggick relativt
obemärkt för flertalet londonbor. Detta är fullt förståeligt,
om man besinnar att London, då det gällde anskaffning
av funktionärer, hade en över 20 gånger större
folkreservoar att ösa ur än Helsingfors. Helsingfors-Olympiaden
fordrar, på grund av sitt något digrare program, en ännu
större organisationsapparat än London och detta verkar
knappast uppmuntrande för finnarna.
Ett litet belysande exempel, som kanske kan tillämpas
på de flesta av spelens organisationsdetaljer, är att BBC
t.ex. för radieringen av 1948 års spel av sin ordinarie
personal avdelade flera personer än Finlands Rundradio
normalt har anställda.
Om också Finlands resurser är avsevärt mindre än
tidigare arrangörers har Helsingfors likväl en mycket stor
trumf på hand. Denna består däri, att samtliga tävlingar
med undantag av den moderna femkampen försiggår
praktiskt taget inom stadens hank och stör. För att uttrycka
sig något mera exakt betyder detta, att alla tävlingsplatser
ligger inom en cirkel med ca 8 km radie och medelpunkt
i stadens centrum. Huvudtävlingsplatserna, Stadion,
Sim-och Roddstadion samt en del ridbanor, ligger dessutom i
omedelbar närhet av varandra. Boxning, brottning och
gymnastik försiggår i Mässhallen, som ligger ett stenkast
från Stadion. Till och med banorna för den olympiska
en-mansseglingen ligger så väl till, att invånarna i husen vid
Havsgatan väl kan följa med seglingarna från sina fönster.
Allt detta underlättar givetvis ledningsdragningen för de
olympiska telefonarrangemangen men betyder ändå inte,
att uppgiften därför skulle vara lätt att lösa.
Helsingfors normala telefonväsen är för närvarande hårt
ansträngt såväl i fråga om ledningsnät som
stationsapparatur. Orsakerna härtill: krig, skadestånd, valutaknapphet
och leveranssvårigheter överallt i världen, är så väl kända
för envar, att det knappast är mödan värt att ytterligare
beröra dem här. Faktum kvarstår dock, och Finlands
olympiaorganisatörer har blott att rätta sig härefter. Detta
har man gjort och försökt lösa uppgiften efter bästa
förmåga.
Olympianätets planering
Redan vid den allra första planeringen, som vidtog redan
för ett par år sedan, kom man till slutsatsen att ett
fristående, av stadens normala telefontrafik oberoende
system, var av nöden. Den interna olympiska trafiken måste
löpa undan ostörd av eventuella blockeringar i den vanliga
trafiken. Den närmast till hands liggande tanken var
givetvis att bygga upp ett antal mindre, manuella centraler
på lämpliga platser och förena dessa centraler med
tillhjälp av ett särskilt förbindelsenät.
Man tänkte sig härvid fyra manuella huvudstationer. En
i den nya Olympiabyn, en för att betjäna samtliga
tävlingsplatser, en för presstjänsten och en för
organisations-och underhållstjänsten. Det visade sig emellertid, trots det
uppenbart ändamålsenliga i en dylik funktionsuppdelning,
att denna lösning, som i och för sig kanske skulle ha lett
till goda resultat, inte vare sig ekonomiskt eller praktiskt
var genomförbar på grund av ledningsnätets knappa
reserver. Dessutom hade systemet säkerligen, då varken finskan
eller svenskan kan räknas till de större världsspråken,
lett till svårigheter i fråga om att få tag på ett tillräckligt
antal språkkunniga telefonister, och då kan man fråga
sig, om en manuell betjäning hade kunnat klara upp alla
trafikrusher.
Man beslöt sig därför att ty sig till den internationella,
snabbaste och billigaste telefonisten — nämligen
fingerskivan. Nya kalkyler utfördes och det visade sig snart att
en gemensam automatstation för samtliga olympiatelefoner
blev en betydligt gynnsammare lösning främst ur
ekonomisk synpunkt. Genom att dessutom fördela denna
stationsapparatur på ett antal lämpliga ställen i staden kunde
avsevärda inbesparingar göras i kabelväg, och behovet av
språkkunniga telefonister blev koncentrerat till praktiskt
taget en enda för hela gruppen gemensam upplysningsplats.
Denna lösning medförde, naturligt nog, från icke
fack-mannahåll en del såväl berättigad som oberättigad kritik,
men kalla siffror och vältaliga fackmän lyckades slutligen
övertygande nedtysta kritiken och systemet blev sålunda
det, som jag i följande avsnitt skall försöka beskriva.
Fig. 1.
Helsingfors-Olym-piadens telefonnät; de grova
rektanglarna betecknar
förläggnings platser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
