Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 1 december 1951 - Hur Helsingfors-Olympiadens telefontrafik är ordnad, av Kai Finell - Andras erfarenheter - Krigsflygplanen blir dyrare, av sah - Framställning av skruvar och muttrar genom kallstukning, av VK
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 november 1951
1041
Dessa siffror kan vid första påseendet tyckas vara
tilltagna i överkant, men en noggrannare granskning i
detalj har visat att här knappast finnes någon prutmån.
Dessutom kan man ju alltid försvara en utbyggnad av
linjenätet i en så pass tätt bebyggd ort som Helsingfors
med att de senaste årens utveckling visat, att
ledningsreservens utökning inte på nära nejder hinner följa med
det ständigt växande telefonbehovet. I de flesta fall
kommer alltså de efter spelen uppstående ledningsreserverna
att kunna utnyttjas relativt snart.
Kostnader
Samtliga ovan beskrivna anläggningar, med undantag för
arrangemangen för fjärrsamtalen, som handhas av
Post-och Telegrafstyrelsen, utföres av Helsingfors
Telefonförening. Denna inrättning, som är ett privatföretag i form av
ett andelslag ägt av abonnenterna själva, kan givetvis inte
stå för de merkostnader, de rent olympiska
telefonanordningarna medför. Dessa kostnader måste erläggas av den
Olympiska Organisationskommittén.
Man har härvid enats om följande, enligt min mening,
rätt förnuftiga beräkningssätt:
material, som direkt och utan omplacering kan utnyttjas
av telefonföretaget omedelbart efter spelen: för detta och
de härmed förknippade arbetskostnaderna debiteras
Organisationskommittén inte alls;
material, som senare utan omplacering kan utnyttjas för
stadens normala telefonbehov: för detta debiteras ej
montagekostnader, men väl en skälig ränta för den tid
materialet beräknas ligga outnyttjat;
material, som inte inom en överskådlig framtid utan
omplacering kan utnyttjas av Helsingfors Telefonförening:
för detta debiteras för såväl av montaget som
nedtagning-en förorsakade kostnader samt en bestämd
värdeminskning hos materialet, större för luftkablar och mindre för
jordkablar.
Principen förefaller att vara rätt sund. Den enda kritik
man kan rikta mot den är att räkningarna för varje
enskild anslutning blir relativt invecklade och svåra för
beställaren, dvs. Organisationskommittén, att kontrollera.
Denna svårighet har man kringgått på ett ytterst enkelt
sätt. Helsingfors Telefonförening har enligt ovanstående
principer och på basen av de olika anslutningarnas
placering ute i staden räknat ut de ungefärliga totala
merkostnaderna och sedan fördelat dem jämt på varje enskild
anslutning.
Man har på detta sätt kommit till en enhetlig tariff, som
består blott av en anslutnings- och montageavgift + hyra
för en viss bestämd minimitid. Genom att fastslå en dylik
minimiuthyrningstid har dessutom Telefonföreningens
vanliga tariff gällande för tillfälliga telefonabonnemang
kunnat utnyttjas, varigenom all räkningsutskrivning kan
ske på normalt sätt utan tidsödande beräkningar av
arbetstimmar och materialåtgång för varje enskilt fall.
Det är sedan bara att hoppas att de utförda
förhandskalkylerna håller sträck, men detta är ju en sak, som gäller
alla slags förhandskalkyler, och dessa är ju inte de enda
kalkyler som gjorts före olympiska spelen.
Slutord
På detta sätt har man alltså i huvudsak tänkt lösa
problemet om de lokala olympiska telefonförbindelserna.
Tillsvidare existerar systemet endast på papper och många
detaljproblem återstår givetvis ännu att bemästra, och
framtiden får utvisa om lösningen varit lyckad. Man kan i varje
fall trösta sig med att veterligen åtminstone
tidningspressen tillsvidare aldrig varit helt nöjd med de
tillbudsståen-de förbindelserna och blir det antagligen inte heller nu.
Det gäller således för nästa olympiads arrangörer att
tänka ut någonting ännu bättre; vi i Finland har försökt
åstadkomma det bästa och mest ändamålsenliga vi förmår,
och hoppas i varje fall att erfarenheterna från detta vårt
olympiatelefonnät skall ge åtminstone något underlag att
bygga på för kommande arrangörer.
Andras erfarenheter
Krigsflygplanen blir dyrare. Enligt amerikanska
undersökningar kostar ett jaktflygplan omkring sju gånger så
mycket nu, som ett plan av motsvarande typ (men
givetvis med lägre prestanda) vid slutet av senaste världskriget.
Detta framgår av följande tabell, som visar kostnaderna
för enbart flygkroppen till jaktflygplanet P-51 "Mustang"
jämfört med USA:s hittills modernaste jaktflygplan F-86 D
"Sabre":
"Mustang" "Sabre"
flygkroppens vikt (utan motor) ........ kg 1 950 3 700
konstruktionstid ........................ h 414 3 230
kostnad ............................. kr/h 9 31
arbetstid ................................ h 877 4 190
kostnad ............................. kr/h 12 29
materialkostnader ...................... kr 60 000 200 750
totalkostnad per flygkropp (exkl.
administration och vinst) .................... kr 130 000 895 000
Vad man här får betala för, och betala dyrt, är
hastighetsökningen från ca 700 km/h till 1 050 km/h, och
ökningen i topphöjd från 12 000 till 16 000 m.
Dessa bättre prestanda har man även fått till priset av
en 27-faldig ökning av totala antalet konstruktionstimmar
fram till första provflygningen, nämligen från 72 000 till
1 130 000 h. Antalet ritningar har ökat från 1 100 till 6 572
och antalet ingenjörer som har sysselsatts med prototypen
från 97 till 606. Dessutom duger det inte längre med
"vanliga" ingenjörer, utan man måste nu ha skickliga
vetenskapsmän och högt kvalificerade tekniker.
Ytterligare en fördyrande faktor är att specialmaskiner,
t.ex. för ytbearbetning av vinge och flygkropp, för nitning,
pressning etc., förekommer i betydligt större utsträckning
nu än under förra världskriget; likaså har den elektroniska
utrustningen ökat ofantligt i omfång (Av. Wk 27 aug.
1951). sah
Framställning av skruvar och muttrar genom
kall-stukning. På grund av det höga motstånd, som uppstår
vid kallbearbetning, är den största genom kallstukning
framställda skruvdiametern 20 mm. Kallstukningen kan
försiggå efter två principiellt skilda förfaranden, nämligen
att skallen stukas upp med rund stång som
utgångsmaterial eller att bultens skaft och gängdiametern reduceras
från skallens dimension, varvid ämnet således är i form
av sexkantstång. De ovannämnda förfarandena kan
kombineras vid framställning av en och samma bult, vilket är
ett vanligt förfarande i automater.
De metoder, som kommer i fråga vid framställning av
muttrar, är att de kallstansas ur plattjärn eller att de
stukas ur stångmaterial. Muttergängan framställes i regel
genom skärande bearbetning, medan gängan på skruv
framställes genom rullning.
Genom kallstukning i ett tempo begränsas den största
reduktionen av att den fria, ur matrisen utskjutande
stångändan ej får utsättas för knäckningsrisker. Av den
anledningen sker kallstukning av skruvar i regel i två eller flera
tempon, genom för- och färdigstukning. Om man arbetar
med sexkantsstång, är den största reduktionen av
bult-skaftet i ett tempo 10—15 %>.
Det har konstaterats att den effektivaste
formförändringen sker, om man arbetar i styva stukmaskiner. För att öka
maskinens styvhet har man börjat använda stålgjutgods i
stället för gjutjärn i maskinkroppen. Stålgjutgodsets
elasticitetsmodul är nämligen 20 000 kp/mma, medan den för
gjutjärn är endast 10 000 kp/mm2. Vid maximilast är
fjädringen för stålgjutgods endast hälften av gjutjärns.
En rätt väsentlig del av det nyttiga formändringsarbete,
som man i en styv maskin väl kan tillgodogöra sig åtgår i
en fjädrande maskin till elastisk formförändring av
maskinkroppen. På stukmaskiner, där stukhuvudet har en
vevrörelse, är fjädringen en mycket beaktansvärd faktor,
emedan maskinen lämnar maximikraft under en helt kort tids-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
