Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1951 - Laddnings- och tändningsproblem vid bergsprängning, av Carl Hugo Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1062
TEKNIS K TIDSKRIFT
Fig. 1. Laddapparcit för 22 och 25 mm patroner; 1 lock
med gummipackning och strypfläns, 2 laddningsrör, 3
munstycke med eggar, 4 låsanordning för lock, 5
fästanordning för 28 mm rör, 6 för 25 mm rör, 1 luftslang, 8
luftkran, 9 tryckluft.
fors juni 1951 givit en intressant
sammanställning och diskussion av denna fråga.
Försättning och laddningsmängd
Multipallsprängning kan i många fall utföras
utan någon fördämning. Detta är inte så
märkvärdigt när sprängningsområdet ligger tämligen
fritt från närbelägna byggnader, men även inom
tätbebyggt stadsområde där sprängplatsen är
omgiven av byggnader har det visat sig möjligt
att arbeta på samma sätt. En förutsättning är
emellertid att man noggrant avpassar den
erforderliga sprängämnesmängden. Nitroglycerin AB
har därför tagit upp frågan om
laddningsberäkning och hösten 1950 utförde U Langefors
tillsammans med B Kihlström omfattande
sprängningsförsök på Västkusten i homogen granit.
I de flesta äldre formler antas laddningsvikten
vara proportionell mot försättningens andra eller
tredje potens eller en summa av en andra- och
en tredjegradsterm. I formlerna ingår
konstanter som beror på bergets och sprängämnets
egenskaper, inspänningsförhållande, håldiameter
m.m., och valet av rätta konstanter förutsätter
stor erfarenhet. Den av K-H Fraenkel och
medarbetare utarbetade metoden för
laddningsberäkning betecknar därför ett stort framsteg. En
väsentlig punkt i denna metod är att den enda
ingående konstanten, sprängbarheten, kan
bestämmas genom ett fåtal provsprängningar. Med
kännedom oin denna konstant kan man sedan i
ett nomogram avläsa den försättning som bör
användas då pallhöjd, laddningshöjd och
håldiameter är givna. Det angivna
funktionssambandet är emellertid en approximation, som gäller
endast inom ett tämligen begränsat område, med
oförändrat sprängbarhetsvärde.
Det har visat sig lämpligt och nödvändigt att
skilja på de laddningsmängder som erfordras
för utslag i bottnen och den som erfordras för
att bryta loss försättningen och ge tillräcklig
sönderslagning längs sidoytorna.
Med kortintervallmetoden spränger man ofta i
borrhål som är betydligt djupare i förhållande
till försättningen än man tidigare varit van
vid. Om försättningen väljes så att borrhålet
måste fulladdas är det viktigt att man kontrol-
lerar att hålets nedre del rymmer tillräckligt
mycket sprängämne för att utslag skall erhållas
i bottnen. Bottenladdningen kan avpassas i
förhållande till pipladdningen genom de välkända
metoderna att borra ner under sulan och ladda
med ett starkare sprängämne i bottnen, t.ex. med
dynamit i bottnen och nitrolit i pipan. Man kan
med tillfredsställande utnyttjande av dynamiten
borra ned under sulan 0,3 gånger försättningen.
Laddning
Laddning av borrhål med standardpatroner och
laddkäpp är ett tidsödande arbete, särskilt vid
djupa borrhål och då god laddningstäthet
fordras. För att patronerna skall bli hoppressade så
att de fyller ut borrhålet får man inte skjuta in
mer än en eller högst två patroner i taget. I vissa
fall har man i stället använt långa patroner med
upp till 1,5 m längd.
Dessa utförs med ett styvt hölje av kraftigt
papper eller papp så att de kan ta upp axialtryck
utan formförändring. Det går fort att skjuta in
dem men samtidigt förloras möjligheten att fylla
ut borrhålet genom patronernas hoppressning.
Borrhålsvolymen blir därför ofullständigt
utnyttjad och man får räkna med hög
borrningskostnad. Vidare blir koloxidmängden större,
vilket vid underjordsarbeten försvårar
ventilationsproblemet och ökar kostnaderna för ventilation.
Nitroglycerin AB har tagit upp denna fråga och
jag har tillsammans med S Ljungberg och Gösta
Larsson konstruerat en laddapparat (fig. 1)
bestående av ett rör, vars längd är minst lika med
borrhålets djup. Röret är försett med ett
slutstycke med en tillslutbar öppning genom vilken
sprängämnespatronerna stoppas in.
Patrondiametern skall vara 1—2 mm mindre än rörets
inre diameter, så att en luftström kan passera
mellan patronerna och rörväggen. Tryckluften
tillföres genom en slang som är ansluten till
bakstyckets lock. En strypfläns i luftintaget
begränsar den tillförda luftmängden så att
patronhastigheten blir högst 10 m/s.
I den främre änden är röret försett med ett
munstycke vars inre diameter är lika med
patronens diameter. Då lufttrycket släpps på drar
luftströmmen ined sig patronerna tills den
främsta når munstycket. Därvid hindras luftens
utströmning, trycket i röret stiger och patronen
pressas ut, varvid tre inåtriktade ståleggar skär
upp dess pappershölje med längsgående snitt.
Fig. 2. Laddning av borrhål; 1 laddapparatens rör, 2
stålegg för uppskärning av patronens pappershölje, 3 i
borrhålet packat sprängämne, A sprängämnespatroner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
