Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 15 december 1951 - Ballistik för ingenjörer, av Sixten Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 november 1951
1075
Fig. 3. Fenstabiliserad projektil (pilprojektil); drivspegeln
kastas au utanför mynningen.
projektilens och pjäsindividens från fastställd
standard avvikande egenskaper.
Såsom underlag för taktiken kräves vidare
kännedom om det enskilda skottets verkan samt om
precisionen vid olika skjutmetoder och
förhållanden. Sådan kännedom måste grundas på
statistisk analys.
Ballistikens närmaste mål
Vapen och projektil kan inte konstrueras
oberoende av varandra. Utformandet innebär ett
vidlyftigt passningsarbete. Därvid måste i första
hand krav på verkan, precision och skottvidd
(eller medelhastighet) tillgodoses. Konstruktören
pressas dessutom genom krav på vapnets
rörlighet och maximivikt. Härtill kommer önskemål
om livslängd, standardisering m.m. Slutligen
inverkar ekonomiska och tillverkningstekniska
omständigheter saint i allmänhet en tidsram
(beredskapskrav). Eftersom besluten om tillverkning
och anskaffning måste fattas med omkring
tioårigt förutseende och med bristfälligt
forskningsunderlag, är det oerhört svårt att passa ihop de
ständigt växande kraven.
Kraven på precision har dominerande betydelse.
För ett artillerivapen kräver man i regel, att
standardavvikelsen i längdled understiger 3/4 %
av skjutavståndet (i sidled 3/40 %). Denna
spridning i längdled inrymmer normalt såsom
viktigaste direkta variationsorsak utgångshastigheten
dvs. innerballistiska faktorer. Vid liten
utgångs-vinkel’orsakas sålunda "vapnets egen spridning"
till ca 70—80 % och vid ca 45° utgångsvinkel till
50—60 % av varierande utgångshastighet. Dessa
värden gälla för projektiler med "god ballistik"
och under gynnsamma ("laboratoriemässiga")
förhållanden. I fält är speciellt ammunitionens
egenskaper mera variabla, och detta medför en
ökning av de anförda värdena.
En aerodynamiskt välsvarvad projektil kan
uppvisa dålig banstabilitet (symmetriaxelns
anslutning till banans tangent), resulterande i dålig
precision (stor spridning) och förvånande stort
luftmotstånd, medan en annan projektil med god
banstabilitet i regel torde framkalla olustkänslor
hos en ballistiskt oerfaren aerodynamiker. "God
ballistik" avser alltså mera projektilens
hydro-dynamik än dess aerodynamik, ty uttrycket
hänför sig till rörelsen i sin helhet av det fullständiga
system, som bildas av projektil och luft
tillsammans.
Precisionskravet har här berörts ur begränsad
synvinkel. Säger man att artilleriets utveckling
har gått mot större skottvidd och precision,
innebär uppenbarligen begreppet precision i sådant
sammanhang väsentligt mera än vapnets egen
precision. Skjutning innefattar schematiskt två
huvudproblem, nämligen ett geometriskt och ett
ballistiskt. Det geometriska problemet består
allmänt sett i att bestämma läget av en punkt, som
projektilen i ett visst ögonblick skall uppnå. Det
ballistiska problemet består i att bestämma
vapnets inriktning och i förekommande fall
projektilens tidsinställning (tempering), så att nyss
angivet syftemål med tillräcklig noggrannhet
förverkligas.
Lösningen av det geometriska problemet kräver
fastställande och registrering av målets läge och
rörelsetillstånd, så att man kan förutbestämma
en punkt (framförpunkt), där målet bör befinna
sig efter en tid från mätögonblicket räknat, som
utgör summan av en förberedelsetid (dödtid)
tills projektilen lämnar vapnet, och projektilens
tid i banan (skjuttid, bantid) från vapnet till
nämnda punkt. Genom att målets "rörelsevektor"
för förutbestämningen multipliceras med
skjuttiden, sammanhänger det geometriska problemet
med det ballistiska. Lösningen måste ske med
successiva approximationer: framförpunktens
läge beror av skjuttiden, och skjuttiden är inte
känd, förrän framförpunktens läge bestämts.
Det ballistiska problemets innebörd har redan
framgått av vad som anförts i samband med
skjutläran.
För skjutning mot rörliga mål kräves
kontinuerlig och automatisk lösning av förevarande
problem. Är målets rörlighet begränsad och om
eldens läge kan observeras, synes kravet på
lösningens precision ej behöva vara avsevärt, ty vid
eldöppnandet felaktiga skjutelement orsakade av
osäker lägebestämning och osäkra ballistiska
korrektioner kan ju rättas till. Att kravet på
precision måste växa i samma mån som målets
rörlighet torde utan vidare vara uppenbart. Även
mot mål med begränsad rörlighet ställer man
emellertid numera stora krav på precision, ty
betydelsen av en till tid och ruin koncentrerad
artilleriinsats har klart demonstrerats.
Före tillkomsten av radar samt fulländade
eld-ledningsinstrument och riktmaskiner var vid
skjutning mot rörliga mål de systematiska och
slumpmässiga fel, som förekommer vid
lösningen av det geometriska problemet och vid
manuella inställningar på instrument och pjäser
(riktfel) dominerande, så att de ballistiska felen,
orsakade av osäker och ofullständig
korrektionsbestämning, var av försvinnande betydelse.
Därför kunde ballistiken behandlas med lätt
hand.
Numera är förhållandena radikalt ändrade,
därigenom att läge- och rörelsebestämning kan ske
med så stor noggrannhet och riktning utföras så
noggrant, att de ballistiska felen har fått väsent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
