Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 15 december 1951 - Ballistik för ingenjörer, av Sixten Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1076
TEKNIS K TIDSKRIFT
lig betydelse. Den krigstekniska utvecklingen
och skärpta krav på artilleristisk precision har
sålunda framtvingat tillämpning av rationella
metoder för statistisk analys samt omprövning
och utveckling av ballistiska och
artillerimeteorologiska beräkningsmetoder4.
De forskningsbehov, som i anslutning härtill
framträtt, är så mycket mera angelägna som
empiriska rön av såväl inner- som ytterballistisk
art om numera aktuella projektiler och
hastig-hetsområden är sparsamma.
iimerbailistik
Av ballistikens två huvudområden utgör
inner-ballistiken det mindre kända, även för
ballistikens. Man kan visserligen reproducera det
in-nerballistiska förloppet i huvudsak och med
tämligen god noggrannhet, men förloppet är så
komplicerat, att man inte till alla delar känner de
lagar som bestämmer energiomvandlingen.
Vapenkonstruktörerna har också i stor utsträckning
byggt på grovt idealiserade teorier, vilka övergått
till empiriska tumregler av begränsat värde.
Detta förhållande innebar inte någon väsentlig
olägenhet, så länge man nöjde sig med att bygga
standardiserade kanoner, där tumreglerna och
erfarenhetsvärdena var tillämpliga. Med krav på
ökad effekt och precision måste emellertid
tumreglerna utbytas mot rationella
beräkningsmetoder. Där sådana icke tillämpats, har man därför
blivit nödsakad att övergå eller återgå till
metoder, som ansetts vara alltför vidlyftiga.
Tillkomsten av automatvapen med stor kaliber
och stegrade krav på eldhastighet kräver också
ingående studier av eldrörsslitningens problem.
Noggranna metoder för bestämning av
projektilens utgångshastighet, även för fältmässigt
bruk, har framtvingats.
De moderna (kolloidala) krutens energiinnehåll
är av storleksordningen 300 000—400 000 kpm
per kg krut och är sålunda relativt blygsamt,
men krutens effektutveckling är ansenlig och
reglerbar inom vida gränser, och de har därför
alltjämt inom överskådlig tid sin givna
användning såsom drivmedel (utom i
långdistansrake-ter, där drivmedel med större energiinnehåll är
lämpligare).
Den energi som krutladdningen utvecklar i en
kanon med 15,2 cm kaliber för att ge en
rota-tionsstabiliserad projektil utgångshastigheten 900
m/s, är av storleken 5 • 10® kpm (energin är
proportionell inot kalibern i kub och mot
utgångshastigheten i kvadrat). Energin utvecklas under
en tid av ca 0,015 s (eldrörstiden är ungefärligt
proportionell mot kalibern och omvänt
proportionell mot utgångshastigheten), varför den
utvecklade effekten är av storleken 5 • 108 hk.
Projektilen, som absorberar ca 1/3 av effekten,
utsättes sålunda för stora påkänningar. Den
bibringas också en rotationshastighet av ca 200
r/s (denna är omvänt proportionell mot
kalibern), svarande mot en periferihastighet av ca
100 in/s (detta värde är oberoende av kalibern).
Varken rotations- eller translationshastigheten
uppnås linjärt, ökningen är störst i det
ögonblick, då gastrycket uppnår sitt maximivärde,
vilket inträffar i ett tidigt skede av rörelsen, och
accelerationerna överstiger då, för rotationen
7 000 och för translationen 60 000 m/s2.
Krutets totala och momentana energi- eller
gasleverans och dess konsumtionstid måste speciellt
avpassas för varje vapenkonstruktion. Den totala
energileveransen bestämmes av krutets kemiska
sammansättning och laddningens massa. Den
momentana gasleveransen beror på storleken av
krutets brinnande yta. Förbränningen sker
normalt (vid icke alltför höga tryck) såsom
defla-gration dvs. genom successiv värmeöverföring
från skikt till skikt. Krutets momentana,
brinnande yta är därigenom beroende av krutkornens
formgivning.
Med enkla geometriska betraktelser finner man
i detta avseende successivt ändrade egenskaper
hos följande förekommande kornformer: kub
(eller oregelbundna korn), prisma, tråd, platta,
strimla (band), rör, flerhålsrör. Vid kubens
förbränning avtar den brinnande ytan
(gasleveransen) successivt till noll. Rörets brinnande yta är
praktiskt taget konstant, medan flerhålsrörets
till en början ökar (tills mellanväggarna är
genombrända, så att röret sönderfaller i
prismalik-nande men oregelbundna delar).
Konsumtionstiden för en viss krutmassa är beroende av
krutkornens minsta dimension. Andra faktorer, som
påverkar krutets förbränningsförlopp, beröres
icke här.
Fig. b. Hållfasthetsdiagram för–mantlat
och–-massivt eldrör; parameter är materialets sträckgräns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
