Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 22 december 1951 - Grundvattenförhållanden i södra Sveriges berggrund, av Carl-Gösta Wenner - Byggnadsforskningen och den byggnadstekniska utvecklingen, av Rune Hanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 november 1951
1103
lan 50 och 100 m under jordytan minskar möjligheten att
få vatten vid bergborrning avsevärt.
För att en mer detaljerad kunskap om
grundvattenförhållandena skall ernås, fordras att
brunnsborrningsfirmorna icke bara fortsätter sin arkivering av uppgifter om
borrdjup och vattenmängd utan även samlar uppgifter om
bergartens beskaffenhet. Denna inverkar icke bara på
vattenkvantiteten och möjligheten att påträffa vatten, utan är
också av betydelse för vattenkvaliteten.
Litteratur
1. Nordenskiöld, A E: Om borrningar efter vatten i urberget.
Geol. Fören. Stockholm Förhandl. 18 (1896) h. 5.
2. Troedsson, G T: Om grundvattenförhållanden i det svenska
urberget. Nord. Naturforskarmötet, Helsingfors 1936.
3. Hausen, H: Om grundvattnet i Norden samt några ord om
slagruterörelsen. Tekn. Fören. Finland Förhandl.68 (1948) h. 5.
4. Petersson, S G: Hur man anskaffar konsumtionsvatlen genom
borrning. Grundförbättring 3 (1950) h. 2.
Byggnadsforskningen
och den byggnadstekniska
utvecklingen
Civilingenjör Rune Hanson, Stockholm
001.891(485) : 69
Den byggnadstekniska utvecklingen i våra dagar
karakteriseras framförallt av tillkomsten av en mängd nya
byggnadsmaterial och förbättring av gamla. Dessa framsteg på
materialområdet har resulterat i många nya konstruktioner
och även gett upphov till nya byggnadstyper. Dagens
husbyggnader skiljer sig avsevärt från sekelskiftets byggnader.
Denna utveckling, som under de senare decennierna
alltmera accelererat, visar ingen tendens att avstanna, snarare
tvärtom. Då byggnaderna utgör en stor del av
investeringsobjekten i vårt land, och vanligen bygges på
förhållandevis lång sikt, 50—60 år, är det av stor
nationalekonomisk betydelse att denna utveckling går i sund
ekonomisk riktning.
En återblick på utvecklingen under sista decenniet visar
att nya material ofta har prövats, utan att kunskaperna om
dem och om byggnadens övriga funktioner varit
tillräckliga för att resultatet med säkerhet skulle bli
tillfredsställande. Till följd härav har byggnaderna alltför ofta erhållit
allvarliga skador och brister. De belopp som nedlagts på
reparationer och underhåll av olämpliga konstruktioner
är mycket stora, säkerligen hundratals miljoner. Som
exempel kan pekas på de plana takens stora
misslyckanden.
Har våra fackmän i dag alltid bättre klart för sig
ansvaret vid konstruerandet och byggandet av nya hus än de
hade ännu för några decennier sedan?
När ett nytt material då kom fram, började det som
regel användas även om man icke var säker på att det
verkligen lämpade sig för det aktuella fallet. Då det ofta
gav billigare lösningar, var man ej sällan beredd att ta den
risk som ett misslyckande kunde medföra. Nya
konstruktioner skapades med hänsyn till det nya materialet och
blev ofta rätt snart tämligen vanliga. Tyvärr visar det sig
i regel icke förrän efter rätt lång tid hur nya
konstruktionerna fungerar.
Innan skador upptäckts hade sålunda i flera fall stora
värden lagts ned på byggnader med tydligt olämpliga
konstruktioner. Tystlåtenhet om misstagen samt
slentrianmässig konstruktiv utbildning bidrog även till att den
erfarenhet som på detta sätt erhölls blev orimligt dyrbar. Denna
olyckliga utveckling var bland annat en följd av att
byggnadsforskningen vid denna tid var föga utvecklad.
De stora misstagen berodde relativt sällan på hållfast-
hetstekniska fel, eftersom denna gren då redan var
relativt väl penetrerad genom forskning. Orsakerna fanns i
stället inom andra icke studerade områden, framförallt
värme, fukt, vattenisolering, ljud och ljus. Dessa misstag
tvingade för några decennier sedan till ökad
byggnadsforskning, men här i landet kom den icke i gång på allvar
förrän under 1940-talet. Till den snabba utvecklingen
sedan dess har otvivelaktigt Statens Kommitté för
Byggnadsforskning bidragit. Denna startade sin verksamhet år 1942.
Utvecklingen i övriga kulturländer har varit likartad.
Byggnadsforskningens principiella uppläggning
Forskningsarbetet inom och utom landet har redan burit
riklig frukt. Man har numera samlat värdefulla
erfarenheter och rön, och den byggnadstekniska utvecklingen är
på väg att ledas in i sundare spår. Man är vidare överens
om att nya material, innan de släppes ut i marknaden,
först bör provas med hänsyn till samtliga förhållanden
under vilka de skall användas. Nya konstruktioner bör
först därefter utföras på basis av vunna erfarenheter och
rön.
För att ge ytterligare säkerhet mot misslyckanden bör
nya konstruktioner till att börja med endast användas i
relativt ringa omfattning, innan de med reklamens hjälp
släpps ut till allmän användning. Handböcker bör sedan
ge uppgifter om hur de bör användas. Som sista led i
utvecklingsprocessen bör uppgörandet av normer och
bestämmelser beträffande deras användning komma.
Förutsättningen för att utvecklingen skall kunna gå dessa
vägar är emellertid, att byggnadsforskningen lyckats
klarlägga de problem som ställts upp i samband med att nya
material kommer fram. Läget i dag är tyvärr ännu icke
sådant. I själva verket befinner vi oss endast i början av
den utveckling som byggnadsforskningen måste genomgå,
innan den någorlunda tillfredsställande förmår lösa den
byggnadstekniska utvecklingens praktiska problem.
Detta gäller så gott som alla byggnadstekniska områden
utom dem som berör hållfasthetsegenskaperna. Dessa
vållar numera sällan allvarliga bekymmer. På övriga
områden däremot kommer det säkerligen, på grund av
problemens svårartade karaktär, att dröja länge innan
problemen är någorlunda klarlagda.
Byggnadsforskningen måste nämligen i stor utsträckning
bygga på den akademiska grundforskningen, vilken först
måste lösa de grundläggande fysikaliska frågorna såväl
teoretiskt som laboratoriemässigt. I många fall är det för
närvarande omöjligt att komma fram på denna väg,
därför att den nödvändiga fysikaliska grundforskningen icke
kommit tillräckligt långt.
Grundforskning
Som exempel på ännu olösta grundproblem kan nämnas
vidhäftning och vatten i porösa material. Härmed
sammanhänger sådana frågor som kohesion, adsorption och
ytspänning, vilka begrepp är intimt beroende av ämnenas
atombyggnad. De stora framsteg som för närvarande göres
på atomfysikens område kanske så småningom skall göra
det möjligt att tränga djupare i de problem som
sammanhänger härmed.
Av frågor som har med vidhäftningen att göra kan som
exempel nämnas klistring av asfaltpapp, stabilitet hos
gjutasfalt, tätheten hos dilatationsfogar med fogmassa,
beständigheten hos ytbehandling med färg, beständigheten
hos klinkerplattor i bruk, vidhäftningen hos
armerings-järn, hållfastheten hos puts.
Av frågor som är beroende av vatten i porösa material
kan som exempel nämnas fuktinnehållet i material under
olika betingelser, svällning och krympning,
värmeisoleringsförmågans beroende av fukthalten, hållfasthetens
beroende av fukthalten, frostbeständighetens beroende av
fukthalten, blåsbildning hos asfaltisoleringar, uttorkning
av byggnadsmaterial. Dessa frågor, som jag bland annat
har stött på vid studier av de plana taken, är trots sin
stora betydelse mycket knapphändigt behandlade i litte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
