Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 8 januari 1952 - Nybyggen - Hamnradar, av S F - Böcker - Världar i rymden, av sah - Materials of construction for chemical process industries, av OP Hagbarth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 januari 1952
21
hamnradar och det tillhörande kommunikationssystemet.
Ledningen för New Yorks hamnar startade våren 1951
försök med hamnradar. Huvudsakligen inspirerades man
därtill av det goda rykte Liverpools hamnradar fått. I New
York provas för närvarande anläggningar av två fabrikat.
Radarstationerna har placerats på Staten Island ca 65 m
över havet. Indikatorer tillsammans med kartbord och
radiotelefoniutrustning ryms i en central på samma ställe.
Den ena av radar-anläggningarna har följande
huvuddata. Antennen har bredden 2,4 m och ger med den
använda våglängden, 3 cm, en strålbredd på ca 1° i
horisontalplanet. Vågens polarisation är horisontell och den
paraboliska antennreflektorn är byggd som ett galler av
böjda, horisontella stavar så att vindtrycket därmed blir
litet. Antennen roterar med 15 v/m. Tillsammans med den
använda indikatortypen får man på alla fem
avståndsområdena en stadig och fullständig bild. Avstånd och
bäring avläses på en graderad och indirekt belyst
plexiglas-skiva placerad över indikatorskärmen.
Effekten medger att hela hamnen ut till
Ambrose-fyr-skeppet täckes av radarstrålen. Avståndsnoggrannheten är
ca 35 m. För att öka upplösningsförmågan i bäring på
stora avstånd avser man att övergå till en bredare
antennreflektor, så att en smalare stråle erhålles. För övrigt
kommer under provtiden alla möjliga förbättringar att
företas i både radaranläggningen och
radiokommunikationen på 156 Mp/s med lotsarna.
Härvid är det särskilt fråga om att lösa problemet med
identifiering av fartygen. Man avser att införa ett system,
som möjliggör för radaroperatören på Staten Island att
på indikatorn snabbt identifiera det fartyg, med vilket
han har radiokontakt. Utrustningen för detta måste vara
lätt transportabel och kunna medföras av lotsen till resp.
fartyg. Riktig identifiering är en mycket viktig del i denna
nya lotsteknik i synnerhet när det gäller alt leda många
fartyg i stället för enbart ett provfartyg (Selover, Hohn &
Grisvold i Sperryscope 1951 h. 5, 6). SF
Böcker
Världar i rymden, av Per Collinder. Norstedts.
Stockholm 1951. 314 s., ill. 17,50 kr.
Rolig astronomi, av WiUUAM H Barton & Joseph
Maron Joseph. Natur och Kultur, Stockholm 1951. 236 s.,
70 fig. 13,50 kr.
Båda dessa böcker avser att vara vad den förstnämndas
undertitel anger, nämligen en "Astronomi för alla". De
går dock i hög grad skilda vägar för att nå detta mål, och
med mycket olikartad framgång.
Först som sist kan man konstatera att Collinders bok är
ett sällsynt gott exempel på hur man kan skriva
populärvetenskapligt utan att vara populär. Bokens disposition
har en mönstergill reda, och stilen är kristallklar. Förf.
har dessutom en beundransvärd förmåga att koncentrera
ett stort antal fakta på ett ringa utrymme, utan att
framställningen ändå blir på något vis överbelastad.
Innehållet är i stort sett uppdelat på tre avsnitt: jorden
och de övriga planeterna, solen och de övriga stjärnorna,
samt vintergatorna. På detta sätt förs läsaren gradvis från
det lätta till det svåra, så att inte ens framställningen av
de ibland ganska motsägande aktuella teorierna om
rymdvärldarnas uppbyggnad blir annat än lättfattlig.
Framställningen är för övrigt både fyllig och fullständig;
redogörelsen sträcker sig fram till de allra senaste rönen
— t.o.m. Hoyles teorier skymtar på de allra sista sidorna.
Förf. har även fått plats med att här och där spränga in
några glimtar ur astronomins historia och ge en del
praktiska anvisningar för amatörastronomen. Boken avslutas
med en liten litteraturförteckning och ett sakregister.
Illustrationsmaterialet är rikligt, väl valt och vackert
reproducerat. Likaså är bokens format och strama
typografiska utstyrsel synnerligen tilltalande.
Den amerikanska boken är något helt annat, vilket till
en del får skyllas på att den har kommit att sätta sitt mål
en bra bit lägre än Collinder genom att den mest riktar
sig till ungdomen.
Nära hälften av boken är en ganska trevlig orientering
över de olika konstellationerna, i en systematisk
uppställning som är avsedd att underlätta observatörernas
orientering på stjärnhimmeln. Resten av boken är en relativt
oordnad skildring av olika himmelsfenomen, med
tyngdpunkten lagd på hur man själv kan tillverka diverse
astronomiska apparater och vad man kan iaktta med dessa.
Pièce de résistance i detta avsnitt är väl dels den
utförliga beskrivningen av hur man tillverkar en teleskopspegel
(vilket torde överstiga de flesta läsares tålamod), dels
redogörelsen för Bartons snabbmetod för ortsbestämning, som
kom till under senaste världskriget och med vilken man
utan större svårighet och med endast ett minimum av
hjälpmedel kan bestämma sin position på kanske en halv
grad när.
Det är inte tu tal om att boken innehåller en hel del
läsvärt stoff, men det är ganska illa disponerat. Vidare
blir läsningen rätt prövande genom den kindergartenstil,
som en del författare anser hör ungdomsböcker till.
Sådana troskyldiga utrop som: "Tänk, att själv äga ett
teleskop! Vilken uppfyllelse av en önskedröm!" torde den
avsedda läsekretsen närmast anse larvigt, likaså: "Fig. 1.
Gossar och flickor pekar ut stjärnor på himmelen." Då
hade man hellre önskat sig en klarläggande bild till
"snabbmetoden", som man nu får försöka begripa utan
denna hjälp. Vidare är det rätt hänsynslöst att be
gossarna och flickorna tälja till "en mässingsbit på 19/16" X V4"
X V16"" — alla måtten är oöversatta!
Med andra ord: "Rolig astronomi" kan man ge åt sina
barn för att uppehålla dem med bygge av ett stjärnur, så
att man själv i fred kan få njuta, ja, njuta av Collinders
bok — så länge det varar! sah
Materials of construction for chemical process
indu-stries, av James A Lee. McGraw-Hill, New York—London
1951. 468 s., 114 fig. 6,50 52 sh.
McGraw-Hill, förläggare av den bekanta tidskriften
Chemical Engineering, har gett ut en serie böcker, som
behandlar för den kemiska industrin aktuella frågor:
materialteknik, apparatteknik, beräkningsdata, teknologi samt
ekonomi. Jim Lee, mångårig redaktör i tidskriften, har
an-förtrotts uppdraget att avhandla materialtekniken. Det
kunskapsmaterial han därvid utnyttjat har varit, dels de
allierades rapporter över tysk kemisk industri, dels egna
insamlade fakta från amerikansk industri och (enbart)
amerikansk litteratur.
Boken är upplagd efter kemiska produkter i alfabetisk
ordning. Principiellt har så materialdata redovisats under
rubrikerna: tillverkning av själva produkten, användning
av produkten vid andra tillverkningar samt emballage. Där
flera tillverkningsmetoder förekommer jämsides har de
allmänt brukliga berörts, och ofta stödes framställningen
av utmärkta fabrikationsschemata, vari
konstruktionsmaterial för väsentligare apparater angivits.
Korrosionsproblem vid fosforsyra ägnas största utrymmet,
18 sidor, medan tiotalet sidor anslagits åt vardera saltsyra,
salpetersyra, svavelsyra, ättiksyra, klor, svaveldioxid,
koksalt samt — vin och whisky. Återstående ca 300 produkter
trängs på knappt 350 sidor. Förf. har endast beaktat de
apparater den tillfällige besökaren lägger märke till, medan
ban obekymrad går förbi flertalet av de intrikata
korrosionsproblem vid småapparatur, som kan bereda
driftsingenjören sömnlösa nätter.
De givna rekommendationerna är i huvudsak tillförlitliga,
ehuru de tyska erfarenheterna i blott alltför ringa
utsträckning kompletterats med driftresultat för de i USA speciella
Monel, Chlorimet, Hastelloy, Worthite m.fl. Ett förhållande
som däremot inte alls poängterats är, att de små
föroreningarna spelar en väsentlig roll ur korrosionssynpunkt. Vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
