Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 15 januari 1952 - Fiberfriktion, av Nils Gralén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
ett fåtal varv 0111 varandra, och de fyra ändarna
fastgöres vid fvra klämmor så att snodden är
uppspänd lodrätt med en liten vinkel mellan de
utskjutande fiberändarna. Fibrerna hålles
sträckta och snodden liksidig genom en jämn
belastning på fiberändarna, därefter ökar man
belastningen på en av ändarna tills glidning i snodden
uppträder. För friktions-koefficienten gäller då
den enkla formeln
ln PjlPt
ti n ß
där ß är friktionskoefficienten, P2 och Px
krafterna i fiberns båda ändar, n antalet snoddvarv
och ß vinkeln mellan fibrerna vid snoddens
ändar. Denna vinkel kan lätt uppmätas genom
kikaravläsning.
Med snoddfriktionsapparaten mäter man enkelt
endast den statiska vilofriktionen. Emellertid
har vi också sökt att med den mäta kinetisk
friktion. För det ändamålet har vi anbringat
trådtöj ningsmätare vid ena fiberänden, och man
får på så sätt en jämn registrering av rörelsen
under glidningsförloppet. Man får då en
sågtan-dad kurva liknande den, som
punktfriktions-mätaren ger, och kan alltså ur den på samma
sätt deducera fram vilo- och rörelsefriktion.
Ullfiberns filtning och friktionsegenskaper
Fiberfriktionsmätningar har mest gjorts med
ullfibern, ty den har särskilt stort intresse, när
det gäller friktion. Den är nämligen fjällig och
visar därför olika friktion i olika riktningar.
Som torde vara bekant är detta orsaken till att
ull kan filta sig.
Man har också försökt att genom kemisk
behandling eliminera denna filtningsförmåga. En
mycket vanlig behandling är härvid klorering,
dvs. behandling av ullen med klor i gasform, som
natriumhypoklorit eller som organisk förening,
t.ex. sulfurylklorid i organiska lösningsmedel.
Oftast kan man efter en mild sådan behandling,
som medför minskning av filtningsförmågan,
inte mikroskopiskt iaktta någon större skillnad
på ullfibern, och därför var det av intresse att
undersöka om friktionsegenskaperna ändrades.
Det visade sig också att så sker. En
klorbehand-ling medför alltid ökad friktion hos ullfibrerna.
Emellertid är effekten olika vid olika pH och
olika koncentrationer. Den är snabbast vid lågt
pH och hög koncentration.
Vid undersökningarna iakttogs emellertid
också en annan intressant effekt. De första
friktionsmätningarna efter klorbehandling av ullen
gav ungefär samma resultat som för obehandlad
ull, men efter några mätningar hade
friktionskoefficienten stigit till ett gränsvärde. Samtidigt
kan man iaktta, att mätningarna sker trögt, när
fibrerna glider emot varandra, de liksom glider
i en klibbig massa. Tydligen förhåller det sig så,
TEKNISK TIDSKRIFT
att kloren luckrar upp de yttre delarna av fibern
och genom mätningarna, som ju inte kan
företas utan att fibrerna glider emot varandra,
kommer dessas yttre delar att skrapas av, varvid ett
undre skikt, för vilket friktionskoefficienten är
större friläggs.
Efter klorbehandlingen göres alltid en
behandling med något reduktionsmedel, t.ex.
natrium-bisulfit, för att ta bort klorrester från ullen. Vid
friktionsmätningarna visade sig en ganska
säregen effekt av denna kombinerade behandling
med oxidations- och reduktionsmedel. Även om
klorkoncentrationen är så låg, att
klorbehandlingen i och för sig inte har någon effekt, kan
en sådan utlösas genom behandling med
natrium-bisulfit efteråt. Däremot har en behandling med
enbart natriumbisulfit ingen verkan. Om kloren
har en effekt, alltså ger en höjd
friktionskoefficient, kommer denna att bli större, om man
efteråt behandlar fibern med bisulfit. Kloren
sensibiliserar alltså ullen för bisulfitangrepp.
En sådan sensibilisering har förresten iakttagits
även vid försök med andra oxidationsmedel t.ex.
kaliumpermanganat.
Följande tabell visar friktionsegenskaper hos
ullfibrer efter behandling med olika
filtningsför-hindrande reagens:
Friktionskoefficient
motfjälls medfjälls skillnad
jM2 jMl U2-Ml
Obehandlad ................ 0,38 0,21 0,17
Melaminharts .............. 0,29 0,16 0,13
Bensokinon ................ 0,35 0,21 0,14
Dispergerad kiselsyra (syton) 0,48 0,30 0,18
Alkoholisk KOH ........... 0,66 0,48 0,18
Hvpoklorit pH 1,5 .......... 0,92 0,91 0,01
Som synes är skillnaden i med- och
motfjälls-friktion närapå lika för de flesta använda
rea-gensen. Jag har tidigare sagt, att
filtningsförmågan beror just på denna skillnad, men trots
detta har både konsthartserna (melamin och
bensokinon), den dispergerade kiselsyran och
den alkoholiska kaliluten en filtningsminskande
effekt. Här måste man alltså ge en annan
förklaring.
För konsthartserna förhåller det sig
förmodligen så, att hartsinlagring i ylletyg binder
fibrerna i deras korsningspunkter och förhindrar
rörligheten, dvs. minskar filtningsförmågan. Det
har nämligen visat sig, att om man behandlar
en lös ull med melaminharts och därefter kardar,
spinner och väver den, så får man inte ett
filt-ningsfritt tyg. Den dispergerade kiselsyran och
den alkoholiska kaliluten, som båda har relativt
hög skillnad mellan /ii och .u2, visar samtidigt en
ganska kraftig höjning av både l(Ui och /i2. Det är
klart att detta också minskar rörligheten hos
fibrerna i tyget. Kloren slutligen har båda
effekterna. Den både höjer friktionskoefficienten
kraftigt och reducerar eller tar bort skillnaden
mellan de båda koefficienterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
