Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 29 januari 1952 - Kraft- och jordbruksekonomiska synpunkter vid Finlands regleringsföretag, av Eino W Seppänen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
TEKNISK TIDSKRIFT v
de man, att kulturväxternas förmåga att uthärda
vatten var märkbart större än vad man allmänt
förutsatte. En längre tids högvattenstånd under
högsommaren hade naturligtvis fullständigt
förstört all vegetation på det under vatten varande
området, men den förstörande inverkan hade
inte sträckt sig särdeles högt ovanför vattenytan.
De skadliga inverkningarna hade inte sträckt sig
så långt, som det i vattenrättslagen nämnda
torrläggningsdjupet förutsatte. Den viktigaste
orsaken härtill var tydligen den, att vattenståndet
under förvåren hade varit så lågt, att
vegetationen fått en god start.
Observationer, som gjorts på andra
sjöstränder, belyste ännu frågan från olika håll. Då
Lantbruksstyrelsens vattentekniska
forskningsbyrå sommaren 1938 grundade ett försökfält,
började man där speciellt undersöka de
reglerade vattenståndens inverkan på kulturväxterna
och märkte då, att försöksresultaten stödde de
på vattendragens stränder gjorda observationerna.
På grund av dessa observationer och
undersökningar kan man i detalj bestämma den för
kulturväxterna fördelaktigaste dämningsgränsen, med
vilken menas en fixerad övre gräns i
regleringsmagasinet, som ej får överskridas.
Förslag till dämningsgränser
Det strandområde, på vilket ett vattenstånd,
som står på dämningshöjdens nivå, inverkar
skadligt, kan indelas i två huvudzoner. Den lägre
zonen, inom vilken all vegetation fullständigt
förstöres, kan kallas fördärvningsområde och
den högre inom vilken vattnet stör växternas
normala utveckling, kan kallas skadeområde.
På vilken nivå dämningsgränsen kan placeras,
beror på den på magasinets stränder varande
bosättningen samt på jämförande
räntabilitets-kalkyler.
Om man antar, att man med tillhjälp av
förberedande kalkyler kunnat bestämma en viss nivå,
under vilken det lönar sig att låta all vegetation
förstöras (fördärvningsgräns), bör
dämningsgränsen under de olika årstiderna bestämmas så,
att vattnets fördärvbringande inverkan inte
under någon del av året överstiger den på en
bestämd höjd liggande fördärvningsgränsen. Men
en effektiv användning av magasinet förutsätter
att dämningsgränsen också har en sådan form,
att den fördärvliga inverkan inte någon tid på
året onödigt understiger fördärvningsgränsen.
De på vattendragens stränder gjorda
observationerna visar, att det under högsommaren
stigande vattnets förstörande inflytande sträcker
sig ca 10—15 cm över vattenytan och att
bruk-ningsarbetena förhindras, om vattenytan står
högre än 30—40 cm under markytan. Om
dämningsgränsen höjd varierar så, att vattenytan
under högsommaren och brukningstiden följer
de ovannämnda avstånden, sträcker sig sommar-
vattnets förstörande inverkan ända till såddens
nedre gräns. Då vårfloden i Finlands vattendrag
i allmänhet inträffar under vårsåningsperioden,
borde man, för att uppfylla ovannämnda villkor,
låta vattnet stiga till sin maximala höjd först
efter vårsådden. Om vintern skulle vattnet få
stiga nästan till samma nivå som sommarens
högvattenstånd.
För magasinets ekonomiska räntabilitets skull
är det viktigt, att den övre delen av det område,
som påverkas av vatten, det egentliga
skadeområdet, är så smalt som möjligt. Tidigare har
redan nämnts, att den viktigaste orsaken till att
vattnets skadliga inverkan inte sträcker sig
alltför högt, är vattenytans låga nivå under
förvåren. Om vattendragets vattenstånd kan hållas
lågt före vårbrukningstidens början, beror
skadegränsens höjd enbart på sommarhögvattnets
höjd. Ju kortvarigare det är, dess lägre ligger
skadegränsen. Om dämningsgränsen för övrigt
uppfyller de ovannämnda fordringarna, stiger
skadegränsen inte högre än 0,6—0,7 m över
sommarhögvattnet.
Regleringens bedrivande
Dämningsgränsens på ovannämnda sätt
motiverade form, fig. 1, anpassar sig väl efter de
krav krafthushållningen ställer på
regleringsmagasinet. Då tappningen från magasinet
grundar sig på prognoser, avtappas från magasinet
så mycket vatten under vårvintern, att
vattenståndet sjunker mycket lågt, i praktiken nästan
alltid mycket lägre än vad dämningsgränsens
lägsta höjd enligt diagrammet förutsätter. Då
vårfloden börjar, låter man vattnet stiga i
magasinet, varvid man åstadkommer betydande
fördelar för utloppsälvens stränder genom att
vårfloden minskas. Då vårfloden är förbi håller man
vattenståndet i magasinet på en konstant höjd.
Då tillrinningen minskar, tvingas man så
småningom att sänka vattenståndet i magasinet,
ända tills höstregnen åter ökar tillrinningen,
varvid man åter låter vattenytan stiga. Sålunda
minskar man höstflödet i utloppsälven och
magasinerar vatten för vintern.
Då nu en gång en ändamålsenlig användning av
regleringsmagasinet förutsätter förändringar av
vattenstånden under olika delar av året på ett
sätt, som fullständigt anpassar sig efter
strandmarkernas behov, har regleraren ingen orsak att
sträva till en fast under hela året lika hög nivå
för dämningsgränsen, som skulle föra
skadegränsen onödigt högt.
Med hänsyn till strandmarkerna är den stora
vårsänkningen och förflyttningen av tidpunkten
för högvattnet till tiden efter vårsådden mycket
viktig. Under regnfattiga somrar är det till stor
fördel för mineral jordarter, att vattnet står på
sin maximala höjd, då den av snösmältningen
förorsakade fukten redan har försvunnit från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
