Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 29 januari 1952 - Grundläggningsmetoder för källarlösa småhus, av Hans Ericsson - Nya metoder - Geodimetern, av D H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
ibland upplåtes markområden till
småhusbebyggelse, vilka i rent geologisk mening är labila.
Sättningar och rörelser i marken fortgår där
kontinuerligt. Detta torde framförallt gälla
lerhaltiga områden. På sådan mark är det vanskligt
att bygga vare sig med eller utan källare, men
det förefaller dock, som om uppkommande
skador lättare borde kunna repareras på ett
källar-löst hus med dess enklare grundläggning.
Vid grundläggning på berg förefaller
källarlös-het naturlig. Genom att värmeisolera ledningarna
kraftigt och lägga dem på reducerat djup bör
icke oväsentliga besparingar kunna göras på
ledningskostnaderna.
Det ovan sagda gör icke anspråk på att vara en
fullständig utredning av denna
grundläggningsfråga, men det torde under alla förhållanden
vara så, att om de källarlösa husen skall få
någon verklig framtid i Norden måste man
grundlägga dem på ett vida enklare sätt än som hittills
varit praxis vid småstugubebyggelse.
Nya metoder
Geodimetern. Ett nytt elektroniskt instrument, avsett att
användas inom geodesin för uppmätning av långa avstånd
med mycket stor noggrannhet, har konstruerats i Sverige.
Instrumentet arbetar i princip efter samma metod som
användes av Fizeau år 1849 för bestämning av ljusets
hastighet (jfr Tekn. T. 1951 s. 126). Enligt denna metod
bringas en ljuskälla att utsända en ljusstråle, vars
intensitet varierar med en given konstant frekvens. Ljusstrålen
reflekteras av en på visst avstånd belägen spegel och
den återvända strålens intensitet mätes därefter av ett
mätorgan, vars känslighet varierar i takt med det
utgående ljusets intensitetsvariationer.
Eftersom ljuset behöver en viss tid för att fortplanta sig
från källan till spegeln och tillbaka igen hinner mätorga-
Spege/avstånd D
Fig. 1. Sambandet mellan ljusintensitet och spegelavstånd
då högsta instrumentkänslighet sammanfaller med: a
högsta ljusintensitet, b minsta ljusintensitet; c skillnaden i
ljusintensitet mellan fall a och b.
Fig. 2. Funktionsschema för geodimetern; L ljuskälla, 1—5
linser, Ke Kerr-cell bestående av N, polarisator och Ne
analysator, S, och St sfäriska speglar, LSt och LSt
aberra-tionskorrigerande speglar, S, planspegel. Kr
högfrekvens-oscillator, F fotocell, I mätinstrument.
nets känslighet ändra sig, varför dess utslag cykliskt
varierar med en förflyttning av den reflekterande spegeln
enligt fig. 1 a. Avståndet mellan de erhållna
maximum-eller minimumvärdena i avläsningarna kan sägas utgöra
en skala, med vilken avståndet mellan ljuskällan och den
reflekterande spegeln kan mätas.
Det stöter emellertid på vissa svårigheter att exakt
fastställa ett visst maximums läge, då intensitetsändringen i
närheten av maximet är liten och vidare variationerna i
atmosfärens transmission ytterligare försvårar avläsningarna.
För att ernå större mätnoggrannhet kan man komplettera
mätanordningen med ytterligare en apparatur av samma
slag som den första, dock med den skillnaden att
mätorga-nets känslighet är störst vid den tidpunkt, då ljuskällans
intensitet är lägst (fig. Ib). Om dessa bägge ljusmätare
kopplas mot varandra, så att man avläser skillnaden i
intensitet mätt med bägge apparaturerna erhålls ett samband
mellan spegelavstånd och ljusintensitet (fig. 1 c) så
beskaffat, att den avlästa ljusintensiteten blir noll för vissa
positioner hos reflektionsspegeln. Vidare kommer
intensiteten att variera mycket kraftigt med avståndet just i
närheten av nolläget, vilket medger en noggrann
avläsning.
I det nu konstruerade instrumentet har man emellertid
för att slippa bygga två lika ljusmätare i ett instrument
valt att använda endast en. I stället har man gjort
variationen i ljuskällans intensitet omkopplingsbar, så att
ljusmätarens högsta känslighet under ett tidsmoment
sammanfaller med högsta intensitet hos det utsända ljuset och
under ett därpå följande tidsmoment med ljuskällans
lägsta intensitet. Omkopplingen av anläggningen från det
ena funktionssättet till det andra sker med en 50 p/s
fyr-kantformad växelspänning och de båda i resp. tidsmoment
uppmätta ljusintensiteterna inmatas riktade mot varandra
på ett visarinstrument med stor dämpning. Sålunda blir
instrumentutslaget detsamma som om man hade använt
två lika ljusmätare inställda och motkopplade på sätt som
beskrivits ovan.
De nödvändiga variationerna i det utsända ljusets
intensitet erhålles genom att ljuset innan det utsändes får
passera en Kerr-cell (fig. 2), vars plattor är kopplade dels
till en kristallstyrd högfrekvensoscillator, dels till en 50 p/s
strömkälla. När högfrekvensspänningen stiger från A till
B (fig. 3) kommer ljusintensiteten att öka från C till D
dvs. en ökning av spänningen medför en ökning av
ljusintensiteten. En hundradels sekund senare har emellertid
50 p/s vågen bytt polaritet. Följer man nu spänningsvågen
från punkt A’ till punkt B’, finner man att ljusintensiteten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
