Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1952 - Infanteribeväpningens utveckling, av Harald Jentzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5 februari 1952
97
Infanteribeväpningens utveckling
Överste Harald Jentzen, Stockholm
Den starka utvecklingen på det vapentekniska
området under de senaste två decennierna har
framför allt befordrats av det andra världskriget
och ånyo accentuerats under den nu pågående
upprustningsperioden. Ett försök att i stora drag
klarlägga det karakteristiska i denna utveckling
skall här göras, med den viktiga inskränkningen
att konstruktioner eller utvecklingslinjer av
hemlig natur givetvis icke kan yppas. Denna
inskränkning gäller tyvärr även sannolika
utvecklingslinjer på det vapentekniska området.
Redogörelsen kommer att främst behandla de
typer av arméns stridsmedel, som kan
inrangeras under begreppet eldhandvapen i nutida
bemärkelse. De senaste årens utveckling har
nämligen medfört, att man till denna grupp numera
räknar vapen med upp till tio gånger större
kaliber än vad som tidigare ansågs normalt. Vid
bedömandet av en konstruktion kommer för övrigt
tyngdpunkten att läggas på dess värde ur militär
tillämpningssynpunkt, medan den konstruktiva
utformningen i regel lämnas åsido.
Traditionella eldhandvapen
Vid 1930-talets början ingick i arméns
beväpning med eldhandvapen gevär eller karbin med
bajonett, kulsprutegevär samt dessutom en pistol.
I avsikt att lätta infanteriets beväpning utfördes
försök med avkortade gevär m/96, vilka senare i
samband med krigsutbrottet ledde till anskaff-
Utdrag ur årsberättelse i K. Krigsvetenskapsakademien 1951.
623.44(091)
ning av gevär m/38 såsom ersättning för såväl
gevär m/96 som karbin m/94. Detta innebar icke
någon utveckling av större betydelse. Icke heller
beträffande kulsprutegeväret ägde någon mera
betydelsefull utveckling rum. Visserligen tillkom
kulsprutegevär m/37, men denna typ är i stort
sett endast en funktionssäkrare variant av m/21,
vars stora fördel ligger i den lätt utbytbara pipan,
varigenom elduthålligheten avsevärt ökats.
Pistolen är ett vapen, som alltmera har trätt i
bakgrunden. Den gamla pistol m/07 har
visserligen fått modernare efterföljare i m/39 och m/40,
men moderniteten ligger främst i förbättrad
ammunition, vilken dessutom är gemensam med
kulsprutepistolens.
Ett nytt element i infanteriets beväpning med
eldhandvapen tillkom först med
kulsprutepistolen, fig. 1. Redan före kriget infördes en finsk
konstruktion, m/37-39, och det var denna modell,
som anskaffades under kriget. Härigenom fick
man ett vapen i gevärets viktsklass som förenade
lätthanterlighet med stor eldhastighet. Skottvidd
var visserligen begränsad, men dock icke mera
än att den i regel motsvarar kraven under
moderna stridsförhållanden. Genom införandet av en
senare svensk konstruktion, kulsprutepistol m/45,
har principens fördelar ännu mera kommit till
sin rätt.
Trots kulsprutepistolens goda egenskaper kan
man dock icke tänka sig att låta den helt ersätta
geväret. Förhållandena framtvingade därför en
utveckling även på gevärsområdet, vilken kom
Fig. 1. Kulsprutepistoler, upptill m/37—39, nedtill m/45.
Fig. 2. Gevär, upptill m/41 med kikarsikte, nedtill
automatgevär m/42.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
