- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 82. 1952 /
100

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

100 TEKNISK TIDSKRIFT v

Fig. 6. Pansarvärnsgevär m/42; kaliber 20 mm, vikt 12 kg.

jan av 1930-talet utexperimenterades emellertid
en 37 mm pansarvärnskanon och i början av
1940-talet 20 mm pansarvärnspjäser, vilka även
var avsedda för luftvärn. Pjäsvikten (60—80 kg)
hade med 20 mm kalibern minskats till en
femtedel, men var fortfarande hög för ett vapen för
ifrågavarande ändamål.

Så uppkom tanken på att konstruera ett
rekylfritt vapen, varigenom möjligheter skulle öppnas
till betydligt lägre vapenvikt, i klass med tidigare
eldhandvapens. Efter omfattande
försöksverksamhet infördes 20 mm pansarvärnsgeväret m/42,
fig. 6, veterligen det första eldhandvapen av
rekylfri typ som införts i en armés utrustning.
Härigenom nedbringades vapenvikten med
ytterligare fyra femtedelar, nämligen till 12 kg,
samtidigt som pansargenomslaget något ökades.

Här skulle man ha haft ett idealiskt vapen mot
de flesta i vår terräng förekommande
stridsvagnar, om icke utvecklingen av dessa hade gått
mot allt tyngre och starkare bepansrade vagnar,
just på grund av möjligheten att åstadkomma
lätthanterliga vapen, som slog genom 30—40 mm
pansar. Nästa steg i utvecklingen blev därför
införandet av 57 mm och 7,5 cm
pansarvärns-kanoner. Härigenom ökades pansargenomslaget,
men samtidigt tvingades man att ta betydande
olägenheter i pjäsvikt (över 1 000 kg!) och
kostnader.

Det kan vara av intresse att söka bedöma de
olika vapnens värde i förhållande till varandra
för att därigenom söka få en överblick av
möjligheterna för den fortsatta utvecklingen. Till
utgångspunkt för denna bedömning tas helt enkelt
pansargenomslaget per kg vapenvikt (inkl. 20
skott) på ett medelavstånd av 500 m.

mm

20 mm pansarvärnsgevär ......... 1,30

20 mm automatkanon ............ 0,30

37 mm pansarvärnskanon.........0,10

57 mm pansarvärnskanon.........0,05

7,5 cin pansarvärnskanon ......... 0,04

Härav kan man genast dra två viktiga slutsatser.
Den första blir, att det ur viktssynpunkt är myc-

Fig. 7. Pansarskott m/46; vikt 8 kg.

Fig. 8. Granatgevär m/48; kaliber 8,t cm, vikt 13 kg.

ket ogynnsamt att öka kalibern; den andra, att
det rekylfria systemet tycks medföra mycket
stora fördelar. Det sistnämnda är emellertid en
sanning med modifikation. Visserligen kan man
konstruera grövre rekylfria pjäser med mycket stor
utgångshastighet, men man kommer därvid också
upp till mycket stora laddningsvikter, som bl.a.
försvårar pjäsens betjänande.

En sådan 57 mm rekylfri kanon konstruerades
1943 men blev aldrig antagen. Utvecklingen av
stridsvagnarna mot allt starkare pansar hade
nämligen då tagit en sådan omfattning, att man
tvingades in på andra vägar-för att bemästra
pansarvärnsproblemet. Det stod nämligen klart,
att man icke enbart genom en ökning av
utgångshastigheten kunde lösa detta. En förbättring av
ammunitionens genomslagsförmåga var även
nödvändig. Härvid visade sig tvenne nya vägar
framkomliga: riktad sprängverkan och
under-kaliberammunition.

Riktad sprängverkan, som innebar
tillämpningen av en tidigare icke utnyttjad princip, visade
sig med fördel kunna kombineras med det
vikts-besparande rekylfria systemet, enär god effekt
med riktad sprängverkan icke kräver stora
ut-gångshastigheter. Underkaliberammunitionen var
i själva verket en konsekvens av de förhållanden,
som avspeglar sig i föregående tabell, i det att
principen i verkligheten innebar att man vid en
given pjäs minskade kalibern till ungefär
hälften, samtidigt som utgångshastigheten ökades i
motsvarande grad.

Utvecklingen kom sålunda att gå på två vitt
skilda linjer: dels mot lätta raket- eller
rekylfria pansarvapen med projektiler med riktad
sprängverkan — (pansarspränggranater) — och
begränsad räckvidd (närpansarvärn), dels mot
flackbanevapen med underkalibriga
pansarprojektiler med mycket stor utgångshastighet och
relativt stor räckvidd (fjärrpansarvärn).

Redan i slutet av kriget infördes det första
när-pansarvärnsvapnet. Det var en efterbildning av
den tyska "Panzerfaust", och infördes under
benämningen pansarskott m/45. En väsentligt
förbättrad svensk typ införlivades senare som
pansarskott m/46, fig. 7, i arméns vapenutrustning.
Genom dessa vapen eller snarare denna
ammunition (pansarskottet är nämligen icke avsett att
omladdas) erhölls mycket stora
pansargenomslag, men räckvidden är å andra sidan starkt
begränsad (ca 75 m).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:42:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1952/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free