Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 12 februari 1952 - Industriell livsmedelskonservering i Sverige, av Max Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 februari 1952
133
Fig. 5. Omnia-lock, knäpplock och White Cap-lock.
ningen av dragna fiskkonservburkar har ändrats
från handarbete till automatisk framställning.
Under de senaste 3—4 åren har en viss
standardisering av formaten genomförts.
Under kriget var det på grund av den rådande
bristen på vitbleck nödvändigt att använda
ersättningsemballage. Det var särskilt tre typer
som prövades, nämligen lackerad svartplåt,
galvaniskt sparförtent plåt samt aluminiumplåt.
Erfarenheterna blev i stort sett ganska dåliga,
framförallt vid lagring.
Även på glasemballageområdet kan en
intressant utveckling konstateras. Tidigare användes
glasburkar endast för sylt, marmelad och andra
produkter, soin icke ställde höga anspråk på
sterilisering. De flesta tidigare använda
locktyperna förutsatte manuellt arbete. Det lock,
som under krigstiden användes mest för sylt och
marmelad var knäpplocket (fig. 5). Det hade
emellertid den stora nackdelen, att det inte slöt
hermetiskt, och måste dessutom påsättas för
hand. Knäpplocket har numera ersatts av i stort
sett två nya locktyper.
Den ena av dessa är vakuumlocket, dvs. det
amerikanska White Cap-locket, som tillverkas i
olika dimensioner för såväl burkar som flaskor.
Det kan påsättas automatiskt med mycket stor
hastighet och nära nog 100-procentig
noggrannhet. Vid lockning inblåses ånga i burkens övre
del, som vid kondensering ger ett visst vakuum.
Tätning åstadkommes genom en i locket
anbringad gummiring, som pressas mot en
cylindrisk yta framställd med mycket stor precision,
något som det svenska glasbruket, AB Surte, helt
lyckats med. Locket kan även användas för
sterila konserver, dock måste sterilisering och
kylning då utföras under övertryck.
Det andra locket, som börjat användas, är det
engelska Omnia-locket. Detta påkrympes med en
särskild maskin, varvid tätningen åstadkommes
genom ett i locket påsprutat gummiskikt, som
tryckes mot burkens övre kant. Locket är
relativt nytt för Sverige och kanske icke lika allmänt
användbart som vakuumlocket.
Glasemballaget har en viss tendens att övergå
från burkar till dricksglas. Denna typ har länge
använts för senap, men börjar nu även användas
för marmelad, gelé osv.
Bland emballage av papp kan nämnas
Satello-burken. Den tillverkas i olika storlekar och
används för marmelad, sirap, ost m.m. Den består
av en lindad stomme samt botten och lock av
papp. Den tillverkas även med metallbotten. Burk
och lock är paraffinerade invändigt och vid
förslutningen trycks locket på under värmning så
att paraffinet i lockkanten smälter och
åstadkommer den erforderliga tätningen. Locken
påläggs antingen för hand eller automatiskt.’
Det tillverkas även en Satello-burk speciellt
avsedd för djupfrysta livsmedel. Den skiljer sig
från den vanliga typen därigenom att den är
rektangulär och att både locket och bottnen är av
vitbleck och falsas på burkstommen. Att man
väljer den rektangulära formen för djupfrysta
livsmedel sammanhänger med att det är önskvärt
att göra förpackningen så kompakt och
utrymmesbesparande som möjligt.
Emellertid är det två andra förpackningstyper
som hittills använts mest för djupfrysta
livsmedel. Den ena består av tre delar, nämligen
cellofanpåse, pappkartong samt omslag av
vax-papper. Man använder värmeklistrande cellofan
med låg genomsläpplighet för vattenånga.
Förpackningarna har sådant format att de passar
till de flesta kylskåpens köldfack. Den andra
förpackningen är en paraffinerad Perga-bägare,
som slutes genom att dess övre del viks samman
och kläms ihop med en metallklammer.
På senare tid har vidare framkommit en ny
förpackning för djupfrysta livsmedel, som fått
namnet San-pak. Den består av en slang av stark
viskoscellulosa, vars ändar kan tillslutas ined
metallklamrar. Vid förslutningen kan en stor del
av luften avlägsnas. Fördelen med
San-pak-emballaget är, att det tål kokning varför det är
möjligt att värma eller koka innehållet medan
det ligger kvar i den oöppnade förpackningen.
Emballeget befinner sig ännu på
experimentstadiet. Slutligen experimenteras med en
förpackning av tunn aluminiumplåt.
Sammanfattningsvis kan sägas, att om man
betraktar den industriella
livsmedelskonserveringen i Sverige som helhet, har den gjort stora
framsteg särskilt under de senaste tio åren. Detta
framgår icke minst därav, att kvaliteten på de
produkter, soin tillverkas, även om den i många
fall är mycket ojämn, dock visat en tydlig
tendens att förbättras. Av allt att döina kommer
rationaliseringen och moderniseringen att fortsätta.
Emellertid är det en lång väg att gå innan
industriellt konserverade livsmedel får samma
betydelse i Sverige som de har i USA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
