Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 26 februari 1952 - Andras erfarenheter - Hur ges råtobak rätt kvalitet?, av SHl - Molybden i lagerstål, av SHl - Nybyggen - Prepact-betong i dammtrösklar, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
TEKNISK TIDSKRIFT v
På grund av sin glupska natur måste tobak gödas
moderat. Gödning med upp till 7,5 t/ha är dock inte ovanlig, och
gödselns sammansättning kan därför varieras inom vida
gränser. För många sorters cigarrtobak används mer än
2 t/ha organiska ämnen, vanligen bomullsfrömjöl eller
kött av urpressade äpplen. Detta material sönderdelas i
jorden och ger den växtnäring, som bestämmer
tobaksbladens färg och grepp och ger deras organiska syror.
Dessa är av stor betydelse för tobakens arom, men deras
sönderdelningsprodukter verkar irriterande på rökarens
slemhinnor, om de inte är neutraliserade.
Genom att göda med kalium-, kalcium- och
magnesiumsalter ger man emellertid tobaksplantan möjlighet att
neutralisera syrorna. Vid rökningen bildar karbonat av dessa
metaller askan. I cigarrtobak utgör denna 18—22 % av
det torra bladet, i cigarrettobak är den ca 15 °/o. De
oorganiska ämnena bidrar dock inte till rökarens förnöjelse
bara genom neutralisering av syrorna. I det torra bladet
finns kalium till en liten del som nitrat. Detta sönderdelas,
när tobaken tänds och ger syre, som hjälper till att hålla
den glödande. Cigarrtobak bör hålla 5—6 fl/o KsO, medan
ungefär hälften räcker för cigarrettobak.
Oin kalium vore den enda metallen i askan, skulle
emellertid denna smälta i glödzonen, där temperaturen går
upp till ca 600°C. Det kolhaltiga materialet skulle få ett
lufttätt överdrag, som hindrar fullständig förbränning;
askan skulle bli svart, och den olycklige rökaren skulle få
tjära i munnen. Därför göder man med magnesiumsalter,
som ger en lätt, porös, icke smältande aska, i sådan
mängd, att tobakens magnesiumhalt blir stor nog för att
bryta glasyren. För mycket magnesium ger emellertid en
aska med dålig sammanhållning.
Därför måste kalium-magnesiumförhållandet i gödseln
inställas rätt, men även om så skett, skulle man inte få den
fasta aska. som är konässörens förtjusning. Härtill fordras
en viss mängd kalciumoxid, och därför är kalium,
magnesium och kalcium de viktigaste katjonerna i tobak. Det
påstås emellertid, att tobak, som länge odlas på samma
mark, så småningom förlorar sin karakteristiska arom.
Detta kan bero på att brist på mikronäring uppstår, en
hypotes som dock ännu ej kunnat bestyrkas
experimentellt.
Oorganiska ämnen är också av betydelse för tobakens
kvalitet. Kvävehalten bestämmer sålunda dess färg, och
den ljusa cigarrettobaken fås genom att göda med så litet
kväve som möjligt. Man ger bara 35—45 kg/ha kväve mot
350—450 kg/ha för cigarrtobak. Det anses, att av
tobaksplantan upptagna oorganiska anjoner också har betydelse
för cigarrettobakens kvalitet. Fosfatjoner absorberas
långsamt av tobaksplantan; bromidjonen tas upp snabbast
men hindrar tobakens förbränning; karbonat jonen är icke
tillräckligt elektronegativ; sulfatjonen sönderdelas vid
rökningen och ger dålig smak, om den förekommer i stor
mängd.
Man har därför stannat vid att göda med klorider och
sulfat. Dessa absorberas lätt och tycks inte påverka
växtens metabolism. Klorider inhiberar visserligen tobakens
förbränning något, men behöver inte ingå i större mängd
(mindre än 1 %>). De används också ibland, när kväve
tillsätts i form av ammoniumjon. Cigarrtobak göds dock
aldrig med klorider (Industrial & Engineering Chemistry
juli 1951). SHI
Molybden i lagerstål. I USA har man undersökt
möjligheten att använda molybdenstål i stället för kromstål till
löpringar i kullager. Härvid befanns, att ett stål
innehållande 1 % kol och 0,5 °/o molybden är en fullgod
ersättning för det vanligen använda med 1 °/o kol och 1,5 °/o
krom, om manganhalten i det förra ökas. Molybden kostar
visserligen fvra gånger mer än krom, men detta
kompenseras därav, att man måste tillsätta tre gånger mer av den
senare metallen.
Molvbdenstålet har något bättre härdbarhet än krom-
stålet. Man kunde uppnå 66 Rockwell C vid härdning i
olja efter upphettning 15 min till 800°C, medan ett
kromstål fordrade 870°C för att få samma hårdhet vid samma
upphettningstid. Härdbarheten påverkas av materialets
kornstorlek. Denna växte något i molybdenstålet vid
härdningen, men den var ursprungligen mindre än i
kromstålet. Tillsats av bor är av särskilt intresse, därför att den
möjliggör minskning av manganhalten. Borbehandlade prov
tenderade att få grövre korn vid härdning från 860°C, men
deras härdbarhet var större än för molybdenstål utan
bor-tillsats.
Stål, som skall användas till löpringar måste ha
marten-sitisk struktur. Före värmebehandlingen består metallen i
mjukglödgat tillstånd av ferrit med sfäroidiserade
karbidkorn. Tillräckligt mycket kol måste bringas i lösning för
att hårdheten skall komma ,upp till 66 Rockwell C. Den
karbid, som blir över, förblir olöst i den slutliga
strukturen. Röntgenundersökningar har visat, att
molybdenstålet efter härdning innehåller ca 21 l0/o restaustenit mot
kromstålets ca 10 ö/o. Att det trots detta får lika stor
hårdhet beror på att det löser mer kol än kromstålet och att
den bildade martensiten därför blir hårdare (A S Jameson
m.fl. i Iron Age 5 apr. 1951). SHI
Nybyggen
Prepact-betong i dammtrösklar. Whitties
Narrow-dam-men i Kalifornien har nio utskov med automatiska
segmentluckor, vardera med 15 m bredd och 8,7 m höjd.
Grundplattan, som även bildar utskovströsklarna, har
planmåtten 33 X 164 m, tjockleken 2,4 m och innehåller
sålunda 13 000 m3 betong, som gjutits enligt
Prepact-metoden (Tekn. T. 1951 s. 58). Utborrade betongkärnor
har haft volymvikten 2,42 och medelhållfastheten vid
90-dagars prov 193 kp/cm2.
Undergrunden består till 45 m djup av sand med något
grus och en del lerlinser. Trösklarna är dimensionerade
med hänsyn till sättningar på upp till 1,3 cm i grunden
och till att de jämte pelarna skall bli så styva, att
luckorna kan röra sig obehindrat. För att reducera sättningarna
belastades grunden under tre månader med 115 000 m3
jordfyllning. Härav erhölls 8,5 cm sättning, som
reducerades till 6,1 cm då fyllningen togs bort.
Armeringen bestod av IV4" fyrkantstål i 15 eller 30 cm
rutor, två lager i underkant och tre lager i överkant.
Pre-pact-metoden medförde fördelarna att betongstationen
kunde göras mindre, att större monoliter kunde gjutas så att
mindre antal gjutfogar erhölls, att risken för
krymp-sprickor ansågs bli mindre och att armeringsmontaget
underlättades.
Underkantsarmeringen inlades i ett 15 cm lager av sten
med storleken 1,0—3,8 cm. Det oarmerade partiet i
mitten utfylldes med 1,0-—15 cm sten. Hela stenbädden utlades
med en gripskopa och avjämnades med spade. Särskild
komprimering utfördes icke.
För injekteringen med cementbruk insattes U/4" rör med
1,8 m intervall. Innan gjutningen började, sköljdes stenen
oavbrutet under 24 h. Man avsåg därmed dels att hindra
att stenmaterialet skulle suga ut vatten ur cementbruket,
dels att hålla ned temperaturen. Injekteringen startade
successivt så att bruket inpressades först i ett rör tills det
trängt fram till bottnen av nästa, varefter detta togs i
anspråk. Efterhand utnyttjades åtta rör på en gång.
Stigningen var 60 cm/h.
Då bruket stigit till ytan vid ett rör pålades formskivor
av 2" trä med V2" mellanrum och fasthållna av stålbalkar.
Genom rör, som nedsattes i hål med 60 cm intervall i
formskivorna fortsatte injekteringen tills fukt, men icke bruk,
steg upp genom formarna, vilka vibrerades. Formarna
flyttades efter några timmar, då betongytan avjämnades
för hand.
För att göra bruket mera lättpunipat användes tillsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
