Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1952 - Polyvinylkloridpastor, av Harald Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77 mars i 9 52
225
För att pigmenteringen skall bli en enkel
procedur, måste valet av lämpliga pigment göras med
den allra största omsorg. Avgörande för ett
pigments Lämplighet för användning i vinylpastor
är värmestabilitet, blödningsresistens,
smethärdighet och ljushärdighet. Lämpligast är
kadmium-, krom- och ftalocyaninpigmenten. Dessa
är dyra men ger ett alltigenom förstklassigt
resultat, varför de blir ekonomiska i användning.
De organiska pigmenten får väljas med en viss
försiktighet, och man har gjort tråkiga
erfarenheter särskilt med röda organiska pigment som
givit blödande och icke smethärdiga produkter.
I England används mycket järnoxider för bruna
färger, t.o.m. i så höga koncentrationer som 10—
15 %. Man låter dem då på grund av sin
prisbillighet tjänstgöra dels som pigment, dels som
fyllmedel. Överhuvudtaget torde oorganiska
fyllmedel kunna betraktas som ett slags pigment.
De tillsätts på samma sätt som pigment, dvs. i
form av en pasta, som består av fyllmedlet
dis-pergerat i mjukningsmedel genom rivning på
trevalsverk och har tre huvudfunktioner, nämligen
att reducera klibbigheten hos den färdiga
väv-burna plasten, att förbättra ythårdheten och
förbilliga produkten.
Dessa förbättringar uppnås på bekostnad av
böjligheten vid lägre temperatur samt en
försämring i de allmänna hållfasthetsegenskaperna.
Ett bra fyllmedel skall vara rent vitt och ha lågt
brytningsindex, varigenom det i plasten kommer
att verka fullständigt färglöst och icke täckande.
En ganska intressant sak är att den mängd
fyllmedel, som man kan ha i en plast, är oerhört
beroende av polymerens kvalitet. I allmänhet
använder man upp till 25 %, utan att den färdiga
filmens smethärdighet försämras i nämnvärd
grad. Hur mycket fyllmedel, som skall
användas, får avgöras från fall till fall och är i regel
en avvägningsfråga mellan kostnad och kvalitet.
Även pigmentens täckningsförmåga har en viss
betydelse, och det anses, att man nått gränsen
för tillsats av fyllmedel, då man erhåller en
gråaktig eller vit linje i den färdiga filmen, när
denna vikes skarpt. Om denna bedömningsgrund
används, ligger i regel gränsen för
fyllmedelhal-ten vid 10 %. I England används i allmänhet
an-hydrit, kaolin samt olika typer av krita. Man är
även mycket förtjust i baryt, då denna på grund
av sin höga täthet har mycket lågt
oljeabsorp-tionstal och följaktligen icke förtjockar pastan
i nämnvärd grad, men för närvarande är
baryt-priserna oerhört höga, varjämte kvaliteten är
synnerligen dålig.
Man har i vissa speciella pastor överskridit
ovannämnda 25 % och framställt en del pastor
med 200—300 % fyllmedel räknat på
hartshalten. Dessa pastor blir kittartade och kan
modelleras. De kan sedan gelatineras under
bibehållande av sin form även utan stöd av någon form.
Spädningsmedel — organosoler
För vissa ändamål försätter man pastan med
flyktiga spädningsmedel. Det därvid erhållna
systemet
polymer-mjukningsmedel-spädnings-medel benämnes organosol till skillnad från
plas-tisol, som betecknar det enkla
polymer-mjuk-ningsmedel-systemet. Båda typerna går dock
under den gemensamma benämningen pastor.
Med vissa polymertyper och vid mycket låg
mjukningsmedelhalt kan pastorna bli för viskösa
för bestrykning av tyg. För att nedbringa
viskositeten använder man som spädningsmedel i
regel alifatiska kolväten, men en aromathalt i
spädningsmedlet på upp till 10—15 % kan
tilllåtas. Högre halt aromater verkar i någon mån
svällande på plasten och detta önskar man
undvika, då man vill använda så litet
spädningsmedel som möjligt för att reducera viskositeten.
Man önskar, att spädningsmedlet skall ha
avdunstat fullständigt, när pastan har uppnått full
gelatineringstemperatur, varför man väljer ett
kokpunktsintervall av 110—160°C. De svenska
produkter, som närmast motsvarar de i England
använda "solvent naphta"-typerna torde vara
kristallolja och varnolen.
Om mycket stora kvantiteter rent alifatiskt
kolväte används för spädning, kan det förekomma,
att jämvikten störs i
polymer-mjukningsmedel-systemet, varvid sedimentering av
polymerpar-tiklarna sker. För att förhindra detta tillsätts i
sådana fall några procent xylen eller
metyliso-butylketon, vilka verkar som lösningsmedel på
polymeren och därigenom förhindrar
sedimentering.
Man späder i allmänhet pastor innehållande
större mängder fyllmedel, enär dessa ökar
pastans viskositet mycket kraftigt. Även pastor med
låg mjukningsmedelhalt späds som nämnts och
som exempel på hur viskositeten reduceras, kan
nämnas, att en pasta innehållande 100 delar
polymer och 45 delar mjukningsmedel hade en
viskositet av 100 000 cP. Tillsattes 100 delar
spädningsmedel, sjönk viskositeten till 40 cP,
varför man genom tillsats av varierande
mängder spädningsmedel har mycket stora
möjligheter att variera pastans viskositet inom vida
gränser.
Genom val av lämplig polymer försöker man i
möjligaste mån att ernå rätt viskositet utan att
använda spädningsmedel, enär dessa medför den
stora nackdelen, att produkten blir eldfarlig. Den
amerikanska metoden att använda kulkvarn vid
framställning av spädda pastor eller organosoler
förekommer inte i England, utan en eventuell
tillsättning av spädningsmedel sker efter det
pastan rivits på valsverk.
Framställning av pastor
Vid tillverkningen av pastor blandas polymeren
med fastställd mängd mjukningsmedel. De blan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
