Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1952 - Polyvinylkloridpastor, av Harald Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
TEKNISK TIDSKRIFT v
dåre, som mest används, är Z-blandare av Beken
eller Baker-Parkins konstruktion. De är
effektivast men svåra att rengöra, varför även
blan-dare av "degältare"-typ används. Ju större
blandningsorganens skjuvverkan är, desto snabbare
dispergeras polyvinylkloridpartiklarna i
mjuk-ningsmedlet. Det har visat sig förmånligast att
blanda högviskösa pastor och tillsätta resterande
mjukningsmedelskvantitet, när polymeren är
fullständigt dispergerad.
Om biandaren är av större typ, utvecklas i regel
så mycket värme under blandningsprocessen, att
man måste ha någon möjlighet att reglera
temperaturen. Detta sker enklast genom att använda
dubbelmantlade blandningskärl, som kyls med
vatten.
Den pasta, som erhålls genom en enkel
blandningsprocess, är fullt tillfredsställande, om Breon
121 används, men knappast om exempelvis Corvic
PM har använts. I detta fall måste pastan
dispergeras ytterligare genom att rivas på ett
vattenkylt trevalsverk. Pastor behandlade på detta sätt
uppvisar en mycket fin krämartad struktur och
känns icke "gryniga", om de stryks ut på en
glasplatta.
Under blandningen och rivningen på
trevalsverk har i regel en del luftblåsor inneslutits, om
pastan är någorlunda viskös. För användning till
vävburen plast har dessa luftblåsor i regel mindre
betydelse, men för specialändamål, såsom
doppning, måste de tas bort. Detta sker enklast genom
att blandningsmaskinen sätts under vakuum och
pastan blandas en stund. Om detta icke låter sig
göra, kan man låta pastan rinna ned i en tank,
som står under vakuum och därvid se till, att
den fördelas i ett tunt lager utefter väggarna i
tanken, varigenom luftblåsorna snabbt
försvinner.
Enligt tabell 7 ger polymerer med större
partiklar (Corvic PM) pastor med högre viskositet
än polymerer med mindre partiklar (Breon 121).
Man kunde därför tro, att om man blandade en
polymer med stora partiklar och en med små,
skulle viskositeten få något slags medelvärde. Så
är emellertid icke fallet. Blandar man exempelvis
Breon 121 med 40 % Breon 202, som är ett
sam-polymerisat av vinylklorid och vinylidenklorid
med en partikelstorlek på 0,5—40 ß, erhåller man
en mycket kraftig sänkning av viskositeten
(tabell 1 E och F).
Denna effekt beror på att en gynnsammare
spridning av partikelstorleken erhållits. Då man
aldrig behöver så låg viskositet vid tillverkning
av vävburen plast, betyder det, att inan i stället
kan sänka mjukningsmedelhalten och härigenom
erhålla en produkt med mycket torr och hård
yta, t.ex. G. En pasta tillverkad enligt denna
metod rivs icke på trevalsverk, varför strukturen
icke blir salvartad utan något grynig. Detta har
emellertid icke någon betydelse vid tillverkning
av vävburen plast utom vid mycket stora
körhastigheten men det torde dock vara tillrådligt
med en viss försiktighet vid tillverkning och
användning av dylika pastor.
Användningsområden för pastor
Bestrykning av väv är utan tvekan det största
användningsområdet i England för pastor, men
även för doppningsändamål och skalgjutning
används ganska stora kvantiteter och på senare tid
har även tillverkarna av cellplast med pasta som
utgångsmaterial blivit en avnämare att räkna
med.
Vävburen plast
I England används nästan uteslutande
ombyggda gummibestryknings- och pegamoidmaskiner
för bestrykning av väv med pasta.
Bestryknings-maskinen består i allmänhet av en kniv, som
understöds av en gummibelagd vals eller en
gummimatta. Tygbanan får passera över valsen och
under kniven och genom att välja olika
inställningar på denna, såsom ansättningsvinkel och tryck
mot valsen samt dessutom använda olika
knivtyper, kan högst varierande tjocklek och effekt
erhållas.
Sålunda ger en tunn, skarp kniv mycket tunna
beläggningar samtidigt som pastan hindras från
att alltför mycket tränga in i väven, och denna
metod bör följaktligen komma till användning
vid tunna, glesa tyger. En bred, rundad kniv ger
med ett fåtal bestrykningar tjocka beläggningar
med mycket liten penetration. För att erhålla
beläggningar med varierande inträngning av pastan
i väven används hakformade knivar av
varierande bredd.
Man anser, att gummiklädd stålvals är det bästa
understödet för kniven, även om gummimattan
har vissa fördelar vid mycket dåliga tyger. När
sådana tyger används, fjädrar en gummimatta
mer än en vals, vilket medför, att ytbeläggningen
blir bättre, på grund av att noppor och knutar i
tyget trycks ner i gummimattan och därför ej
syns så mycket i beläggningen. Detta motverkas
av gummimattans stora nackdel, att suga åt sig
mjukningsinedlet i pastan och därigenom svälla.
Då gummimattan i regel endast blir utsatt för
pasta vid kanterna av tyget blir den synnerligen
ojämn genom svällningen. Detta medför, att
beläggningen på tyget i sin tur blir olika tjock,
varför mattan efter någon tids användning måste
slipas om eller helt kasseras. Både omslipning
och nyanskaffning är ganska dyrbara, varför
gummimattans fördelar måste vägas mot dess
driftskostnader.
Man har i ganska stor utsträckning frångått
tidigare metod att endast bestryka tyget med ett
lager pasta i önskad skikttjocklek och använder
som regel minst två strykningar. Vid den första
bestrykningen reglerar man genom val av lämp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
