Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1952 - Andras erfarenheter - Råmaterial för cortison, av SHl - Karbamid, av SHl - Böcker - Med hammare och fackla XVIII, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K\ mars 1952
235
incdan den önskade blott erhölls i liten mängd. Stora
framsteg har dock gjorts, och Sarett anser, att arbetet nått
så långt, att man kan erhålla syntetiska ämnen, som kan
ge cortison vid koppling till sönderdelningsprodukter av
naturliga steroider.
Ett av huvudproblemen vid framställning av cortison är
att anlagra en syreatom till en viss med 11 betecknad
kolatom i molekylen. Desoxicholinsyra, som hittills använts
som råmaterial, har en syreatom vid en närliggande
kolatom, betecknad 12 och det är möjligt att flytta den till
rätt plats genom en serie kemiska reaktioner.
Merck i USA lär nu ha funnit ett sätt att införa syre i
12-ställning i fyra rikligt förekommande steroider,
nämligen ergosterol i jäst, stigmasterol i sojabönor, diosgenin
i mexikansk sötpotatis och cholesterol i ullfett eller
ägggula. Vid Harvard University har man utarbetat en
likartad process. Sedan syre i 12-ställning införts, bör det
vara möjligt att använda den erhållna produkten som
råvara i stället för den dyrbara och svåråtkomliga
desoxi-cholinsyran.
Huruvida denna metod eller total syntes skall visa sig
bäst är ännu en öppen fråga (Chemical & Engineering
News 30 apr. 1951, Scientific American juli 1951). SHl
Karbamid. Framställning av karbamid (urinämne) i
fabriksskala ur kolsyra och ammoniak mötte betydande
svårigheter. Den första lösningen av problemet utarbetades i
Tyskland, och först i början av 1930-talet började du Pont
tillverkning i USA. Sedan dess har karbamid blivit en
viktig råvara för kemisk industri framför allt vid tillverkning
av plast. Dessutom används den som kvävegödsel, särskilt
för besprutning, då dess kvävehalt är hög (46 °/o) och den
lätt tas upp av växternas blad.
De industriella framställningsmetoderna är grundade på
följande två reaktioner
C02 + 2 NH3 NH2COONH4 + 3 700 cal (1)
NHXOONH, NHXONH, + H„0 — 1 000 cal (2)
ammoniumkarbamat karbamid
Båda är reversibla, och deras jämviktslägen bestäms av
temperatur och tryck. Fast ammoniumkarbamat har t.ex.
ett dissociationstryck på ca 1 at a vid 60°C och ca 7 at a
vid 100°C. Vid dessa temperaturer och tryck råder
jämvikt. Om temperaturen stegras vid konstant tryck,
sönderfaller karbamat, och om trycket ökas vid konstant
temperatur, bildas det. Reaktion (2) är något värmekrävande
(endotermisk) och sker blott i flytande eller fast fas.
Närvaro av vatten försvårar bildningen av karbamid.
Om man nu betraktar summan av reaktionerna (1) och
(2), dvs. framställning av karbamid ur kolsyra och
ammoniak, har det visat sig, att karbamidutbytet stiger med
temperaturen, men då (2) endast kan ske i flytande eller fast
fas, måste man använda så högt tryck, att
reaktionsblandningen icke förgasas. Då erforderligt tryck stiger mycket
snabbt med temperaturen, brukar denna sällan väljas
högre än 210°C, varvid omsättningen till karbamid är ca
55 % av den totala.
Då reaktion (1) är mer exotermisk (värmealstrande) än
(2) är endotermisk, blir totalprocessen exotermisk, och
man måste därför ordna med något slag av kylning för att
hålla arbetstemperaturen konstant, även om ammoniaken
tillförs i flytande form. I princip består de kommersiella
processerna av följande fem steg: kompression av kolsyra,
kompression och kondensation av ammoniak, införande av
kolsyra och ammoniak i en reaktionskammare under
tryck, sänkning av trycket för sönderdelning av karbamat
till kolsyra och ammoniak, utvinnande av bildad karbamid
i säljbar form.
Även om man kan tillvarata den ammoniak, som icke
omsatts till karbamid, genom att göra ammoniumsulfat eller
-nitrat, är det i allmänhet mer ekonomiskt att omvandla
all ammoniak till karbamid genom att föra den återvunna
gasen tillbaka till reaktionskärlet. Härvid möter man emel-
lertid en svårighet. Om nämligen en blandning av kolsyra
och ammoniak komprimeras för återförande till
reaktionskärlet, bildas genast fast karbamat, och ett sådant
förfarande är därför ogenomförbart i praktiken. Man känner
emellertid fyra olika sätt att kringgå svårigheterna.
Ammoniaken och kolsyran kan separeras genom kemiska
eller fysikaliska medel och komprimeras var för sig. De
kan då införas i reaktionskärlet tillsammans med färska
gaser. Denna metod har dock aldrig använts, då den blir
för dyrbar. Man kan komprimera gasblandningen vid så hög
temperatur, att karbamat icke bildas vid det använda
trycket. Denna metod har använts av I G Farben. Gaserna kan
lösas i vatten, varvid det vid kompressionen bildade
karba-matet förblir i lösning och kan införas i reaktionskärlet.
Denna princip används troligen av du Pont. Karbamatet
kan införas i form av en finfördelad suspension i en inert
vätska, t.ex. mineralolja. Härpå grundar sig en ny metod,
som utarbetats av Pechiney i Frankrike.
Teoretiskt behövs för framställning av 100 kg karbamid
57 kg ammoniak och 73,5 kg kolsyra. Då den förra är den
ojämförligt dyraste råvaran regleras processen så, att den
ger högsta möjliga utbyte av karbamid räknat på
ammoniak. Detta blir 90—98 °/o av det teoretiska, och den
praktiska råvaruförbrukningen vid framställning av 100 kg
karbamid kan därför sägas vara ca 60 kg ammoniak och
80—90 kg kolsyra.
Tillverkning av karbamid blir ekonomiskt tilltalande, när
kolsyra finns tillgänglig i tillräcklig mängd som
avfallsprodukt från någon annan produkt. Detta villkor är
särskilt väl uppfyllt vid ammoniakfabriker, som får sitt väte
ur naturgas och ånga. Den minsta ekonomiska
produktionen för en karbamidfabrik uppges vara 50 t/dygn, och
kapaciteter på 100—120 t/dygn lär bli något gynnsammare
(Chemical Engineering mars 1951). SHl
Böcker
Med hammare och fackla XVIII, utgiven av Sancte
örjans Gille, Stockholm 1949—1950. 139 s., ill. 5 kr.
Boken innehåller en serie uppsatser av hög kvalitet och av
stort intresse för det svenska bergsbrukets historia. B
Waldén inleder med en ingående analys av benämningarna
"östra och Västra bergen", vilka stått under livlig
diskussion särskilt under de trettio senaste åren.
L Hammarskiöld fortsätter med en utredning om
"Kopparkanoner i Sverige och deras tillverkning". Huvuddelen
av koppar- eller metallkanonerna göts i Stockholm i ett
gjuteri, som under Gustav Vasas tid låg vid norra ändan
av nuvarande Norrbro men som efter början av 1640-talet
förflyttades till sedermera Gymnastiska Centralinstitutets
tomt i hörnet av Beridarebansgatan och Klarabergsgatan.
Uppsatsen innehåller därför mycket intressanta uppgifter
ur Stockholms historia från slutet av 1400-talet till början
av 1800-talet.
Följande uppsats utgöres av anteckningar från en resa
i mellersta Sverige 1795 av bergsrådet Jonas Cederstedt.
Den bär titeln "Dag-bok öfver en resa igenom en del af
Södermanland, Wästmanland och Dalarna, i Junii månad
år 1795" och är återgiven av G Indebetou. Uppgifterna
vittnar om god iakttagelseförmåga och stilen är lättläst, vilket
icke alltid är fallet för reseskildringar från denna tid.
I den sista uppsatsen "Bergsmannsutdannelsen i gamle
dager. Norske bergmenn till Sverige som ledd i
utdannel-sen" av R Falck-Muus behandlas inledningsvis uppkomsten
av bergsskolor och bergsundervisningen inte bara i
Sverige och Norge utan också i Centraleuropa. Speciellt
behandlas norska och svenska bergsskolorna i Roros och
Falun.
I ett särskilt tillägg finns ett register över författare, som
publicerat artiklar eller uppsatser i Sancte örjans Gilles
Kulturhistoriska skrifter 1921—1925 och "Med hammare
och fackla" 1928—1950. E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
