Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 18 mars 1952 - Andras erfarenheter - Varför hårdmetallverktyg slits, av O A - Kritiskt Reynolds' tal vid pulserande strömning, av Wll - Självantändning av nitratfilm, av SHl - Kiselkarbid ersätter legeringar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1952
259
smältpunkten för endera verktygs- eller
bearbetningsmaterialet eller en legering mellan dessa uppnås.
Genom experiment har man kunnat bevisa att en smält
legering mellan volframkarbid och stål kan bildas i
kontaktytan mellan spån och verktyg genom friktionen vid
höga skärhastigheter. För att bestämma legeringens
smältpunkt gjorde man följande prov. Ett antal
hårdmetallplattor, samtliga med kobolt som bindemedel, men i övrigt
innehållande enbart volframkarbid, volframkarbid och
titan-volframkarbid, eller enbart titan-volframkarbid
finslipades på en yta och placerades med denna mot en
likaledes finslipad stålyta, varpå upphettning skedde i vakuum
till temperaturer mellan 1 250 och 1 350°C under 10 min.
Efter svalningen i ugnen kunde konstateras, att mellan
hårdmetallen av ren volframkarbid endast en svag
reaktion mellan verktygsmaterialet och stålet erhölls vid
temperaturer under 1 300°C, men att över denna temperatur
reaktionen blev mycket häftig. Hårdmetallprovstycket
antog ett uppsvällt utseende. Den smälta fasens temperatur
ligger vid 1 300—1 325°C. Titankarbiden angreps praktiskt
taget inte alls vid temperaturer under 1 350°C. Hos
hårdmetaller av biandtyp utlöstes volframkarbid, medan
titankarbiden förblev oangripen.
Dessa försöksresultat kan förklara överlägsenheten vad
beträffar gropförslitningen vid bearbetning av stål för
hårdmetaller innehållande titankarbid gentemot sådana
med enbart volframkarbid. Titankarbiden har högre
motståndskraft mot kemiska angrepp av stål vid höga
temperaturer än volframkarbiden. Vid bearbetning av
icke-järnmetaller ävensom gjutjärn kan någon sådan
överlägsenhet däremot ej konstateras, vilket kan förklaras av
att mässing, brons, aluminium etc. ej bildar några
legeringar med stål med smältpunkter väsentligt under metallens
och att smältpunkten för de flesta gjutjärn ligger under
1 300°C.
Förutsättningen för bildandet av en legering mellan
volframkarbid och stål är, förutom den höga friktionen, att
de båda metallytorna är absolut fria från oxider och
andra ytbeläggningar. Vid bearbetning med för
hårdmetallverktyg lämpliga skärhastigheter får man utomordentligt
rena ytor med häremot svarande höga
friktionskoefficienter. Det är därför troligt att så höga temperaturer som
1 300°C kan alstras i friktionsytan. Det bildade smälta
skiktet är förmodligen mycket tunt, endast av några få
atomers tjocklek (Engineer 9 nov. 1951). O A
Kritiskt Reynolds’ tal vid pulserande strömning.
övergången mellan laminär och turbulent strömning i
cylindriska rör sker i vanliga fall vid ett kritiskt Reynolds’
tal Re k) ca 2 000, under det att man för rör med rektan-
Fig. 1. Kritiskt Reynolds’ tal
vid pulserande strömning; A,
B rektangulära kanaler, 1,1
X 25, resp. 0,55 X 12,1 mm,
C triangulär kanal, höjd 0,4
mm; index 0 avser stationär
strömning.
gulär sektion fått värden mellan 1 600 och 2 800. Dessa
värden gäller stationär strömning.
Vid pulserande strömning kan man emellertid få andra
värden på Rekr. Resultat från en undersökning av detta
fall med luft som strömmande medium, fig. 1, visar att
Rekr blir lägre vid pulserande än vid stationär strömning.
Särskilt vid de rektangulära kanalerna har frekvensen
stort inflytande. Dessa förhållanden är av speciellt intresse
för mätare av pulserande strömmar (Engineering 28 sept.
1951). Wll
Självantändning av nitratfilm. I New York och
angränsande område uppstod under den ovanligt varma
sommaren 1949 många bränder orsakade av nitratfilm.
Bränderna började i produktions- och återvinningsanläggningar
samt i lagerlokaler. I de senare förstördes värdefulla
arkiverade filmer; detsamma har inträffat även i Sverige.
Genom en vid National Bureau of Standards utförd
undersökning har visats att orsaken till bränderna är
självantändning av filmer som börjat sönderdelas.
Vid laboratorieförsök med några delvis sönderdelade
filmer skedde självantändning vid lägst 40°C, men den kan
troligen inträffa vid ännu lägre temperatur. Vid
inspektion av ett av amerikanska statens filmarkiv, där
lufttemperaturen genom konditionering hålls konstant vid ca
20°C iakttogs inga tecken på allvarlig sönderdelning av
filmerna. Låg temperatur synes därför betydligt minska
risken för brand genom självantändning och ökar
dessutom filmernas livslängd.
Det säkraste sättet att undvika bränder i filmlager är att
avlägsna alla filmer som visar tendens till sönderdelning.
Man kan lätt finna dem vid regelbundna inspektioner. Vid
det första sönderdelningsstadiet har den fotografiska delen
av filmen vanligen en gulaktig färgton; i det andra visar
filmvarven tendens att klibba ihop; i det tredje är delar
av filmen mjuka, innehåller gasblåsor och utsänder en
karakteristisk obehaglig lukt; i fjärde stadiet är hela
filmen mjuk och hela rullen hopkletad till en
sammanhängande massa; i slutstadiet faller filmen helt eller delvis
sönder till ett brunaktigt pulver.
Film i första eller andra stadiet kan kopieras, varefter
originalet bör förstöras. Film i tredje stadiet kan kopieras
delvis, men de som nått fjärde eller femte stadiet är
fullständigt odugliga och bör omedelbart förstöras. Härvid
skall de genast sänkas ned i vatten och därefter brännas
på en säker plats; mer än 10 kg får inte tändas på en gång
(National Bureau of Standards Technical News Bulletin
okt. 1951). SHl
Kiselkarbid ersätter legeringar. Man har länge använt
kiselkarbid som högeldfast material och slipmaterial. Dess
intressantaste egenskaper är nämligen god hållfasthet och
stelhet vid temperaturer ända upp till 1 540°C och stor
hårdhet. Dessutom har kiselkarbid, tillsammans med ett
lämpligt bindemedel formad till tegel eller formstycken,
god värme- och elledningsförmåga och utmärkt
korrosionsmotstånd.
Dess tryckhållfasthet vid hög temperatur är
anmärkningsvärd, vid 1 500°C 21 kp/cnr mot 18 kp/cnr för eldfast
tegel. Dess värmeledningsförmåga är tio gånger eldfast
leras och närmar sig högtemperaturlegeringars. Dess
elledningsförmåga är tillräckligt stor för att den skall kunna
användas till värmeelement i elugnar.
Ett av de bästa exemplen på kiselkarbids användning är
kanske i raketmotorer där den nu ersätter
högtemperatur-legeringar. En annan användning är som stöd för
arbetsstycken vid hårdlödning i ugn när temperaturer på 1 000°C
eller mer används. Metallstöd deformeras genast, om de
inte görs mycket grova. Kiselkarbid har visat sig hålla
dubbla tiden och är billigare än metallegeringar. Dessutom
fastnar arbetsstvckena inte vid karbiden.
Vid metallurgiska processer används kiselkarbid dels till
gasgeneratorer, dels till retorter vilka tidigare gjordes av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
