Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 25 mars 1952 - Tredimensionell kartläggning av stjärnhimlen, av Jöran M Ramberg - En medicinsk användning av fotogrammetrin, av Jack Adams-Ray
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1952
275
De direkta upptagningarna göres dels i det violetta, dels
i det gula färgområdet. Uppmätningen av dessa plåtar i
en mikrofotometer ger således dels stjärnornas
fotografiska, dels deras fotovisuella magnituder och därmed
också stjärnornas färgindex, som är ett numeriskt uttryck
för stjärnornas färg.
Då astrografen användes i kombination med
objektivprisma, blir givetvis varje stjärnas bild på plåten utdragen
till ett kort spektrum. Det använda objektivprismats
brytande vinkel är 4° 48’, vilket ger en dispersion på plåten
av 1,8 mm mellan de båda vätelinjerna Hy och He. Med
sin stora öppning är instrumentet mycket ljusstarkt; på
känsliga plåtar erhålles med 60 min exponering spektra
av stjärnor ner till 14:e magnituden.
Spektralplåtarna analyseras med hjälp av en
självregi-strerande fotoelektrisk fotometer, som för varje
stjärn-spektrum på fotografiskt papper ger en kurva över
intensitetsfördelningen i spektret. På grundval av de erhållna
registrogrammen bestämmes ett antal spektralintensiteter,
fig. 13, och ur de mätta intensiteterna beräknas ett antal
spektralekvivalenter, som utgör grundvalen för
bestämningen av stjärnornas absoluta ljusstyrkor.
Den skisserade metoden tillåter i sin nuvarande form
bestämningar av stjärnors absoluta ljusstyrkor med medelfel
i allmänhet uppgående till endast 0,5—0,7 magnituder.
Härigenom är det sålunda möjligt att indela även apparent
mycket ljussvaga stjärnor i fysiskt väldefinierade grupper,
var och en karakteriserad av en enkel frekvenskurva för
de absoluta magnituderna och en statistiskt sett tämligen
obetydlig dispersion i dessa. Tillämpningen av den
spek-tralfotometriska parallaxmetoden möjliggör för den skull
i princip även för apparent ljussvaga stjärnor en noggrann
och effektiv diskussion av stjärnornas rymdfördelning.
I verkligheten kompliceras förhållandena i hög grad, på
grund av att det i stjärnsystemet mellan stjärnorna finns
enorma mängder absorberande materia, som verkar
försvagande på stjärnljuset och snedvrider de fotometriska
resultaten. Genom att de spektralfotometriska mätningarna
kombineras med bestämningar av stjärnornas färg, har
man emellertid möjlighet att i stor utsträckning bemästra
de härav framkallade komplikationerna.
Som redan nämnts har ifrågavarande arbeten på
Stockholms Observatorium hittills baserats på 40 cm
astrografen. Eftersom denna är ett linsinstrument har den endast
ett relativt kort våglängdsområde i fokus,
våglängdsregionen 4 000—4 400 Ä. De delar av spektrum, som faller
utanför fokus, ger på den fotografiska plåten för ljusa stjärnor
upphov till tämligen starka svärtningskvastar, som i vissa
fall tämligen starkt stör närliggande stjärnors
spektral-bilder.
Denna olägenhet kommer att vara helt eliminerad i det
stora Schmidt-teleskop, som Stockholms Observatorium
för närvarande bygger under teknisk medverkan av E Aulin
och F Thorlin. Då Schmidt-teleskopet (Tekn. T. 1950
s. 529) är en typ av reflektor, ger det i kombination med
objektivprisma på den fotografiska plåten spektralbilder
med hela spektrum i fokus. Då Schmidt-teleskopet vidare
har ett mycket stort användbart bildfält, är det ett idealt
instrument bl.a. för undersökningar av det slag, som här
skisserats.
Flera olika, tredimensionella kartläggningsarbeten i valda
riktningar av rymden pågår för närvarande på
Stockholms Observatorium; de regioner som undersöks
grupperar sig i och omkring Vintergatans centrala band. Man
planerar också att utsträcka dessa undersökningar till
södra halvklotets stjärnhimmel eller med andra ord till
de delar av Vintergatan, som aldrig kommer upp över vår
horisont.
Detta skulle lämpligen kunna ske på så sätt, att det
nya Schmidt-teleskopet, då det blir färdigt, för någon tid
stationerades på södra halvklotet på någon ort med ur
astronomisk synpunkt lämpligt klimat. I första hand
tänker man härvid på Sydafrika. Undersökningarna skulle
härigenom helt säkert bli av ännu större betydelse för
spörsmålen rörande stjärnsystemets struktur och också
för alla de problemkomplex, som är förknippade med
stjärnsystemets dynamik.
En medicinsk användning
av fotogrammetrin
Docent Jack Adams-Ray, Stockholm
En bindvävsomvandling av svullnaden efter exempelvis
en handskada kan ge upphov till invaliditet, och svullnad
av ett organ som t.ex. levern eller hjärnan kan ogynnsamt
påverka dess funktion. En behandlingsmetod för svullnad
är därför av mycket stor praktisk betydelse.
Fransmannen Leriche angav 1923 en sådan för
behandlingen av svullnaden efter handskador, riktande sig mot
det sympatiska nervsystemet med dess
kärlsammandragan-de effekt. Effekten var slående men oförklarlig, då i de
flesta av fallen svullnaden syntes vara betingad av
kärl-utvidgning, och behandlingen genom brytande av
kärl-sammandragande impulser också gav kärlutvidgning!
För att söka utröna mekanismen för effekten har jag
använt en helt ny metod att följa volymförändringar vid
fingerskador — fotogrammetri. Den har utarbetats på
KTH:s Institution för fotogrammetri tillsammans med B
Hallert och P Hjelmström.
Fingret placeras mellan två horisontella och parallella
skivor och stereofotograferas samtidigt från två håll, fig. 14.
Principiellt sker sedan mätningen i stereokomparatorn
först från en viss punkt på fingret till planet genom
skivornas ytterkanter i det ena bildparet och sedan från
motsvarande punkt på fingrets andra sida till den sidans
skivkanter.
Då vi ej har haft specialbyggda mätkameror och då det
dessutom är svårt att placera fingret i exakt samma läge
vid olika fotograferingar har det blivit nödvändigt att
beräkna fullständiga koordinatuppgifter för vardera
ändpunkten av en sålunda väld diameter, varför vi, då vi
funnit en synnerligen god överensstämmelse mellan
närliggande diametrar och mellan ett diametervärde och
värdena i tredubbelt profilerad modell, valt att nöja oss med
en diameterbestämning på fingrets mitt. Medelfelet i en
standardmätning var 0,06 mm.
Friska fingrar har mätts med 5 min intervaller. Vid blixt-
Fig. 14. Utrustning för fotogrammetrisk mätning av
fingervolym.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
