- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 82. 1952 /
336

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1952 - Andras erfarenheter - Utskiljningshärdning, av SHl - Avdamning av polystyren, av SHl - Safflor som oljeväxt, av SHl - Användning av renium, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

336

TEKNISK TIDSKRIFT

vatten bibehålles detta sakernas tillstånd, men vid den
lägre temperaturen är systemet icke i jämvikt. Det
tillstånd, som det tenderar att uppnå, är 0,3 % koppar i fast
lösning och resten i form av en ny fast fas bestående av
föreningen CuA^ med ca 52 ®/o koppar.

ökas atomernas rörlighet genom upphettning till t.ex.
100°C, bildas därför i vissa punkter i gittret tunna fjäll
av kopparrikt material, vilka orienterar sig i särskilda
gitterplan. Först är fjällen så tunna, att de inte kan anta
den för CuAlj, utmärkande gitterstrukturen, utan de förblir
anslutna till huvudgittret. Härigenom uppstår stora
spänningar i detta, och materialet blir hårt. När de kopparrika
områdena nått en viss storlek, kan de emellertid bryta sig
ut ur huvudgittret och bilda eget gitter, varvid
spänningarna försvinner.

Under det andra steget i utfällningsprocessen mjuknar
därför legeringen igen. Genom tillräcklig upphettning kan
den utglödgas fullständigt. Fällningen av CuAL, kan ses i
mikroskop, vanligen när materialet mjuknat rätt mycket.
Den består först av i plan orienterade fjäll, vilka sedan blir
avrundade.

Materialet når större maximal hårdhet, ju större den
tillgängliga fällningsmängden är. Största möjliga hårdhet
uppnås också hos en legering innehållande 5,3 °/o koppar, som
går i fast lösning vid 548°C. Detta är emellertid legeringens
smältpunkt, och då man måste ha ett visst spelrum för att
kunna utföra värmebehandlingen i praktiken, har man
stannat vid ca 4 °/o koppar (J Crowther i Metallurgia maj
1951, Westinghouse Engineer mars 1951). SHl

Avdamning av polystyren. Behovet att på något sätt
hindra att plaster, särskilt polystyren, blir elektriskt
laddade och attraherar damm, har varit aktuellt i åtskilliga
år. Det har flera gånger hänt, att plastföremål måst tas
bort från utställningar, då de blivit täckta av damm i
oregelbundna mönster. Försök att torka bort detta med
en torr duk har blott resulterat i ökning av laddningen och
därmed dammängden.

Man har föreslagit användning av radioaktiva ämnen för
att jonisera luften intill ett plastföremåls yta, varigenom
dennas laddning skulle ledas bort. Försök har gjorts att
bestråla väggplattor av polystyren med radiumpreparat i
15 min. Efter denna behandling försvann alla
dammmönster åtminstone för en tid. Detta visar, att orsaken till
dem är elektrisk uppladdning av plastytan och icke, som
ibland antagits, mekanisk adhesion av damm till viskösa
föroreningar.

Denna metod att avlägsna dammönster är enkel och
effektiv och bör med fördel kunna användas, då följande
hanterande av plasten är sådant, att en ny uppladdning inte
behöver befaras. Troligen fordras härför en mycket kraftig
gnidning. Metoden leder emellertid inte till ett slutgiltigt
avlägsnande av den dammsamlande tendensen. Man har
därför allvarligt övervägt möjligheten att sätta radioaktivt
material till själva plastmassan. Härvid kan alfa- och
beta-strålare komma i fråga.

Det är väl känt, att alfa- och betapartiklar har relaivt
liten räckvidd, och aktivt material inom ett plastföremål
blir därför utan verkan. Blott luften intill ytan behöver
nämligen joniseras. Det måste alltså vara mycket
opraktiskt att införa dyrbart radioaktivt material i plastmassan;
det bör i stället ingå i en ytfinish. Tre ämnen, nämligen
kol 14, uranoxid och polonium, kan komma i fråga för
detta ändamål.

Kol 14 torde vara det minst lämpliga av dem, då det
behövs i relativt stor mängd och är mycket dyrt. Uran har
väl lång halveringslid och måste därför tillsättas i så stor
kvantitet, att uranoxiden troligen skulle försämra
poly-styrens egenskaper. Av polonium skulle mycket liten
mängd behövas, då det har mycket hög aktivitet. Det är
emellertid dyrt och besvärligt att hantera; vidare är dess
halveringstid bara 30 dygn.

Försök har gjorts att överdra polystyren med ett skikt

innehållande en mängd polonium, som inte ansågs
hälsovådlig. Dess ytresistivitet blev då 1014 ohm. Då den
måste understiga detta värde, för att tillfredsställande
urladdning skall ske, ansågs ytbehandling med aktiva ämnen
för närvarande olämplig. Det är emellertid mycket troligt,
att metoden kan användas, om man har tränad personal
och tillräckliga skyddsanordningar till sitt förfogande.

Röntgenstrålar kan användas för avladdning av
polystyren, men behandlingen har bara temporär verkan. Med
ultraviolett ljus fås tillräcklig verkan först efter så stark
bestrålning, att plastföremålen missfärgas. Den med vatten
vätbara yta, som härvid uppstår, är inte dammsamlande,
men om det degenererade skiktet avlägsnas, återfår
poly-styrenen sina ursprungliga egenskaper. Ytor sulfonerade
med 50 °/o rykande och 50 °/o koncentrerad svavelsyra får
ungefär samma egenskaper som de ultraviolettbestrålade.

Det har föreslagits, att man periodiskt skulle anbringa ett
gott avladdningsmedel på formens insida för att vid
gjutningen få icke dammsamlande plastföremål. Försök har
emellertid visat, att detta förfarande inte leder till önskat
resultat. Det enklaste sättet att undanröja polystyrens
dammsamlande tendens vore tydligen att ändra dess
sammansättning, men denna utväg måste leda till förstörande
av materialets utmärkta egenskaper som isolator.

Det för närvarande bästa sättet att avlägsna de värsta
olägenheterna av polystyrens höga ytresistivitet synes
därför vara att plastföremålen efter gjutningen behandlas medi
en god avladdare, t.ex. det detergenta diskmedlet Glim (P G
Woodland & E E ZiiEGLlEiR i Modern Plastics maj 1951).

SHl

Safflor som oljeväxt. Ända sedan faraonernas tid har
sa’fflor-växten (Carthamus tinctorius) odlats i de varmare
delarna av gamla världen. Dess rödgula blommor
innehåller ett rött färgämne, kartamin, som använts till
färgning i synnerhet av siden. Allvarliga försök att utnyttja
safflor som kulturväxt i USA gjordes först 1925. Den odlas
där för att utvinna frönas olja.

De först odlade varieteterna gav frön med bara 20—24 °/o
olja, och de föreföll därför vara av ringa intresse som
oljeväxter. Så småningom har man emellertid fått fram former,,
vilkas frön har följande sammansättning:

»/o

olja ................................ 25—37

protein ............................. 10—15

vatten .............................. 4—6

skal ................................ 35—52

Odlarnas intresse för safflor har snabbt stegrats, den
odlade arealen har ökats, och 1950 fick man i Colorado,
Nebraska och California en rekordskörd som gav 3 600 t
olja. Odlarna gjorde goda förtjänster, och man väntar
därför en ännu större skörd 1951.

Saffloroljan är bättre än sojaolja och nästan lika bra
som linolja till färger. Vid tillsats av torkmedel torkar den
lika fort som linolja. Den kan renas, blekas och kokas som
linolja. Saffloroljefärg har större tendens att färga av sig
efter torkning än linoljefärg men är mindre
smutssamlan-de. Den gulnar inte som denna, ger glansigare ytor som
ny-struken men blir fortare matt utomhus.

När oljan avlägsnats ur fröna, vilket sker på vanligt sätt,
återstår en produkt, som är jämförbar med sojamjöl och
kan utnyttjas till kreatursfoder. Det är också tänkbart, att
äggviteämnena kan användas vid framställning av
bindemedel eller konstfiber. Resten av växten har inget
råvaru-värde och kan plöjas ned (Industrial & Engineering
Chemistry juni 1951). SHl

Användning av renium. Särskilt intressanta egenskaper
hos renium är dess höga smältpunkt, ca 3 100°C, och dess
förmåga att ge legeringar med volfram, nickel, kobolt,
tantal, platina, rodium, iridium, guld och järn. Flera av dessa
uppges ha utmärkt korrosionsmotstånd och deras höga
smältpunkter borde göra dem lämpliga till elkontakter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1952/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free