Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 15 april 1952 - Fartygsgeometri och matematisk formbestämning, av Nils Lidbro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
TEKNISK TIDSKRIFT
u v yi Z1
1
7 931.76 943.28 931.76 h
3 <530.12 951.70 930.12 - 600.00
4 916.85 851.70 946.85 - 500.00
5 956.10 753.70 956.10 - 400.00
6 954.46 651.70 954.46 - 300.00
T 936.58 551.70 936.58 - 200.00
8 893-80 451.70 893.80 - 100.00
9 812.65 351.70 812.65 0
10
II
1? 700.00 266.66 700.00 85.04
13 600.00 211.62 600.00 140.08
H 500.00 166.32 500.00 185.38
Ii 400.00 127.01 400.00 224.69
|fi 300.00 91.69 300.00 260.01
17 200.00 59.20 200.00 29 2.50
18 100.00 28.93 100.00 322.77
19 0 0 351.70
30
Fig. 12. Räkneschema och beräkningstabeller för
spantekvationen, ekv. (5).
Övriga parameterkurvor beräknas på liknande
sätt, utom 15 och f6 som fås av följande enkla
samband
t5 =s± eos oc — H; t6 = Si sin oc
där oc och H bestämmer diagonalsnittets läge och
lutning, fig. 7. Man vinner i överskådlighet, om
man sammanför samtliga beräknade
parametervärden i en gemensam tabell enligt fig. 10.
Vi har nu nått målet för formbestämningens
egentliga uppgift, nämligen beräkning av själva
spantsektionerna. Vi börjar då med beräkningen
av konstanterna till ekv. (5). Till grund för
denna kalkyl ligger de i tabellen, fig. 10, införda
parametervärdena och själva beräkningen
utföres efter uppställning i fig. 11, som visar
bestämningen av konstanterna till ekv. (5) för
åtta spantsektioner.
Beräkningen av spanten baseras på
räknesche-mat i fig. 12, och även nu använder man ett
hjälpsystem, u och v, vars axlar är inlagda på
fig. 13. övre delen av räkneschemat upptar
lösningen av ekv. (5) med avseende på både u och
v. Orsaken härtill är den, att man inom de
intervall av spantsektionen där dennas lutning är
brant, bör välja jämna Zi-värden och beräkna
motsvarande värden på f/i. Där spantkurvan är
flack gör man däremot tvärtom. Intervallens
storlek måste naturligtvis anpassas efter spantens
form. Då den stegvisa beräkningen är analog
med de tidigare utförda har den i detta fall
utelämnats och endast slutresultatet (u, v) resp. (yu
Zi) medtagits.
Det skulle föra för långt att även beskriva hur
fillet och kölytans form bestäms. Det räcker med
att framhålla att dessa ytor byggs upp efter
precis samma grunder som skrovet och i stor
utsträckning med samma ekvationer. Det anförda
exemplet på matematisk form- och
lägesbestämning gäller visserligen en segelbåt, men den
metodik som vi därvid följt har stor räckvidd och
kan utan svårighet tillämpas på vilket fartyg
som helst.
Metodens fördelar
Fördelarna med denna metod är många, men
jag skall endast antyda ett par:
man spar utrymme och tid, emedan inga utslag
behöver göras i full skala. Det är ingen överdrift
att påstå att formen på de största fartyg kan
bestämmas vid ett skrivbord med hjälp av en
räknemaskin;
konstruktören behöver inte mäta eller rita av
stora och otympliga spantrutor, utan erhåller
exakta måttuppgifter ur koordinattabellerna för
alla erforderliga sektionskurvor. Detta är
bekvämt och tidsbesparande och dessutom
elimineras alla mät- och utslagsfel;
man kan med hjälp av koordinatografer snabbt
och med stor precision rita upp alla sektioner.
Detta är av stort värde vid fotografisk
reproduktion, emedan originalet inte behöver utföras i
full skala, eftersom det på grund av sin exakthet
mycket väl tål en förstoring.
Fig. 13. Läget och
axelriktningar-na i hjälpsystemet (u, v).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
