Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1952 - Andras erfarenheter - Djupdränering med sanddräner, av E H Orvarson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 1952
379
Djupdränering
med sanddräner
överinspektör E H Orvarson, Stockholm
625.731.3
Sommaren 1948 igångsattes inom Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen vissa undersökningar i avsikt att utarbeta en
för svenska förhållanden lämplig metod att utföra
sanddräner.
Tidigare hade här i landet endast utförts djupdränering
med den av W Kjellman uppfunna
pappdräneringsmeto-den1, vilken vid denna tidpunkt kommit till användning
på en mindre provyta vid Väsby och sedan vid
Halmsjö-flygfältet. I Amerika har däremot uteslutande utförts
djupdränering med sanddräner och även publicerats2 3 en del
redogörelser för de arbetsmaskiner och den metodik som
kommit till användning vid dessa arbeten.
De skiljaktigheter som föreligger i geotekniskt avseende
mellan Sverige och Amerika (storleksordningen på de
amerikanska arbetena samt kanske i någon mån
amerikanarnas förkärlek för stora maskiner) gjorde att någon
direkt överföring eller kopiering av dessa maskiner eller
arbetsmetoder ej var möjlig att göra. Redan vid
undersökningens början konstaterades nämligen att metodens
ut-nyttjbarhet nästan helt är beroende av
dräneringsattiraljens anskaffningskostnad och lätthet att transportera.
Experimenten förlades till Halmsjöflygfältet. De
geotek-niska betingelserna var här i förväg rätt väl kända och
dessutom pågick djupdränering enligt
pappdräneringsmeto-den, varför jämförelser mellan de båda metoderna var
lätta att göra. I geotekniskt avseende ägde samråd rum
med W Kjellman och R Jakobson vid Geotekniska
Institutet. En av huvudprinciperna vid undersökningen var att
ej oroa lerlagren mera än som var oundgängligen
nödvändigt.
Följande utrustning användes. En 16 m hög pålkran
försedd med en 3 t hejare och gående på rälsbana, en
kompressor, ett "enkelt" stålrör med 10 m längd och 25 cm
yttre diameter, lånat av Göteborgs Hamnstyrelse, ett
ny-tillverkat "dubbelt" stålrör med 7,5 m längd bestående av
ett innerrör med 30 cm innerdiameter och ett därtill
passande ytterrör med 34 cm ytterdiameter, allt med
tillhörande slangar och kopplingar. Dessutom användes vid
försöken en 1 ms luftklocka samt vatten, som genom en
provisorisk rörledning erhölls från en i närheten befintlig
vattenledning.
Undersökningarna avsåg till en början försök att uppta
lera med enkelt rör (25 cm diameter) och med dubbelt
rör (30 och 34 cm diameter).
Lerupptagning med enkelt rör
Först prövades det från Göteborgs Hamnstyrelse erhållna
röret. Röret har i Göteborg använts för håltagning i lera
enligt en av J Arwidsson vid Göteborgs Hamnstyrelse
utvecklad metod. Metoden har utarbetats i syfte att vid
pålningar bakom kajer förhindra, att den av pålarna
undanträngda lermassan påverkar och förskjuter
kajkonstruktionen.
Med tillhjälp av pålkran upptas härvid med röret först
ett hål i marken, varefter pålen nedslås i detta. Röret är
upptill lufttätt tillslutet och nedtill helt öppet. På utsidan
och längs med röret är fastsvetsat ett 1" rör, som
utmynnar i det stora rörets insida strax ovanför dettas nedre
ände. Vid rörets övre ände är en slangkoppling inborrad.
Härigenom kan tryckluft tillföras det stora röret såväl vid
dess övre som vid dess nedre ände.
Vid nedslagningen utpressas den i röret befintliga luften
genom den övre slangkopplingen. Sedan röret slagits ned
till avsett djup dras det upp, medan samtidigt tryckluft
påsläppes vid rörets nedre ände. Tryckluften hjälper till
att kvarhålla leran i röret under uppdragningen och för-,
hindrar dessutom uppkomsten av vakuum nedanför röret,
varigenom risken för att hålet efter rörets uppdragning
skall rasa igen, avsevärt förminskas. Sedan röret
uppdra-gits, avstänges lufttillförseln till rörets nedre ände och
påkopplas dess övre ände, varvid den i röret befintliga ler-.
kärnan tryckes ut.
Före håltagningen borttogs vid varje hål den med gräs-,
rötter m.m. bemängda matjorden, vilken annars gärna i
röret bildade en propp, som förhindrade leran att
tränga in.
Lerupptagningen med det enkla röret fungerade i stort
sett bra på de ställen där leran hade relativt fast konsistens
och lerlagrets mäktighet ej översteg 4 m. På andra
ställen, där djupet var större och leran lösare, kunde
däremot ej den vid rörets undre ände inpressade tryckluften
hindra att de lösare delarna av lerkärnan föll tillbaka ^
hålet, då röret drogs upp.
För att förhindra detta konstruerades en lucka, som
placerades strax ovanför rörets undre ände. Luckan bestod
av två halvcirkulära plåtar som längs diametern förenades,
av en axel, som infästes i röret genom bajonettfattning.
Vid rörets nedpressning stod cirkelhalvorna med axeln
nederst i det närmaste vertikalt; vid uppdragningen
påverkade leran dessa, så att de slog ut och fyllde
rörsektionen. Före utpressningen av lerkärnan måste luckan tasi
bort.
Efter denna förbättring kunde röret användas på de
ställen där lerans hållfasthet var så stor att hålet hölls öppet
tills sandfyllningen hunnit ske. I bästa fall medgav denna
metod ett håldjup av 5,0 m.
Lerupptagning med dubbelt rör
Det enkla rörets användbarhet var således ganska
begränsad, varför experimenten fortsattes med det dubbla
röret. I princip fungerade detta rör på samma sätt som
det enkla, men med den skillnaden att lerkärnan här
upptogs med det inre röret, som drogs upp medan det yttre
röret stod kvar i marken. Därefter fylldes sanden i det
yttre röret, som sedan kunde dras upp och så infördes
rören på nytt i varandra. Det inre röret måste även vid
detta förfaringssätt förses med bottenlucka.
Lerupptagningen fungerade efter ett flertal
omkonstruk-tioner av sammankopplingen mellan rörens övre ändar i
stort sett tillfredsställande men var dock ganska
tidsödande. Särskilt besvärligt var det att för varje drän föra
in rören i varandra. Arbetet krävde stor höjd på
pålkra-nen; det föreföll vara svårt att genom nykonstruktioner
rationalisera i sådan grad att det ekonomiska resultatet
kunde bliva fullt acceptabelt.
En jämförelse ur geoteknisk synpunkt mellan de båda
metoderna gav vid handen att den med det enkla röret
var att föredra, enär den oroade lerlagren minst. Ett mått
på denna "störning" utgjorde den kompression som
lerlagren utsattes för, då röret nedpressades. Denna
kontrollerades på så sätt att den i röret befintliga lerkärnan
uppmättes och jämfördes med rörets volym under
markytan. Av ett antal utförda mätningar framgick att man vid
användande av enkelt rör kunde ta upp i runt tal 80 °/o
av den av röret undanträngda markvolymen, medan
motsvarande värde för dubbla röret var i runt tal 70 ®/o.
Med hänsyn till dessa värden blir markens kompression,
räknad som förhållandet mellan den undanträngda och
den dränerade markvolymen: vid enkelt rör (diameter 25
cm, centrumavstånd 1,70 m) ca 0,35 °!o och vid dubbelt rör
(34 cm; 1,90 m) ca 0,75 °/o. Användes ett enkelt rör med
samma ytterdiameter som dubbla röret (34 cm) och
således samma dränavstånd (1,90 m) blir kompressionen
ungefär 0,50 °lo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
